|
"Om frihet betyder någonting
alls, ARKIV
Min Blogg ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-12-29 Inte många dagar återstår av 2010. På hundsidan har det varit skralt. Men humansidan är desto mer produktiv. Lille Theo såg dagens ljus den 28 augusti. En helt underbar liten kille med stora förvånade ögon som beskådar världen omkring sig och det med ett frekvent leende på läpparna tillika. Måste erkänna att undertecknad varken är förvånad över vad hon ser eller har haft så stor anledning att le sig igenom året som gått, för övrigt. Nej, nu ska jag inte försjunka i livets dalgångar, även om de varit både djupa och många sedan millennieskiftet. Nu gäller det att se framåt och ta nya friska tag. De friska tagen har redan tagits såtillvida att jag skickat Ronja på träningsläger hos Nina i Kramfors. Tyckte att hon behövde lite omväxling och i sanningens namn även lite lydnadsträning. Nina saknar Dreamer och den väntade valpen efter Ronja uteblev ju. Med tanke på min skadade handled som inte vill läka och min gamla 'krigsskada' i knäet, så kom vi fram till att detta vore en utmärkt lösning både för Ronja, Nina och undertecknad. Nina blev så glad att hon och hennes sambo Tommy bestämde sig för att köra bil från Kramfors till Trelleborg och hämta Ronja redan dagen därpå. Men, när Ronja löper nästa gång (förmodligen i april) kommer jag att para henne. Hanhund är inte bestämd. Vis av skadan nu senast kommer jag nog inte att ropa hej förrän jag vet om hon är dräktig och denna gång kommer jag att ultraljuda henne så snart möjligt är. Det är bara för hopplöst att sitta och vänta på valpar som inte ens finns. Nej, framöver kommer jag inte att förlita mig på någonting annat än fakta, d v s ultraljudet. Visst är det mycket ensamt här hemma utan hund, men det finns klara fördelar, t ex att slippa ge sig ut i snöstorm tidig morgon och sen kväll. Hoppas verkligen också att min sargade kropp får sig en välbehövlig viloperiod alltmedan Ronja bara blir lydigare och lydigare under Ninas kompetenta händer. Att hon sedan får möjlighet att susa över vida fält så mycket hon bara orkar är definitivt en bonus som är guld värd. Ronja, och ingen annan hund heller för den delen, är ingen avelsmaskin eller robot. Hon behöver få utlopp för all sin energi och då är det min skyldighet och mitt ansvar som ägare att ge henne de bästa livsvillkor jag förmår. Klarar jag inte av det själv, ja då får jag ta lite hjälp av någon som kan och det är precis vad jag har gjort. Säkert förvånar det någon, men jag känner mig mer än nöjd i all min ensamhet. Bara tanken på att Ronja har kul och lever ett fullgott liv, räcker för mig. Ronja har ju inte försvunnit ur mitt liv. Hon är bara på semester. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-12-23 ATT KÖPA GRAN ... Varje år får vi på Arkitektgruppen en 'granbiljett' att lösa in på Gustav Adolfs Torg i Malmö, vilket i princip innebär hjärtat av Malmö. Under rådande snökaos kan vem som helst utan någon livligare fantasi tänka sig vad det innebär att införskaffa denna gratisgran. Alltså, min son beger sig, som vanligt, ut i sista minuten för att hämta granen ifråga. Inte bara snökaos utan även trafikkaos råder och speciellt i centrala Malmö där inga parkeringsmöjligheter längre finns då dessa består av halvmeterhöga snövallar längs osynliga trottoarkanter. Efter mycket irrande bland snömassorna lyckas sonen hitta en ledig plats att parkera bilen på. Glad blev han, ända tills han upptäckte varför den var ledig. Jo, det var en handikapparkering, som oftast är just ledig. Ingen tid att förlora på vidare parkeringsjakt utan friskt vågat, hälften vunnet. Sonen beger sig med raska steg och ett öga i nacken till granförsäljningen mitt på torget. Hans bättre hälft hade några dagar tidigare valt ut en ståtlig kungsgran, som nog hade platsat bättre på just ett torg än i en normalstor, på gränsen till liten villa. Ingen tid att förlora med tanke på den olagliga parkeringen, så det fick bli den utvalda granen. Väl hemma visade det sig att granen även var för stor och tung för befintlig julgransfot. Ny julgransfot visade sig vara ett måste, varpå sonen gav sig iväg på jakt efter en större och tyngre julgransfot. Efter mycket om och men hittade han en lämplig bastant variant som kostade 800 kronor!! Lite väl dyrt, tänkte sonen. Då köper jag en ny gran i stället, som passar till befintlig julgransfot. Den kostade 400 kronor, varav 200 kronor återfås den 26 december som ett led i miljötänkandet hos företaget i fråga (Bauhaus). Man kan i alla fall konstatera att även en gratis gran kan kosta. Som en passus kan nämnas att förra julens gran befann sig i sitt nät, fast på fot, på sonens födelsedag den 23 december. På självaste julafton hade åtminstone nätet klippts upp. Några spridda julgranskulor prydde grenarna, men någon julgransbelysning tillkom inte förrän under mellandagarna. Lagom till nyår stod granen där i all sin glans, färdigklädd med stjärna i topp. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-12-22 Här sitter jag framför datorn och känner mig riktigt upprymd inför det faktum att jag är ledig tom den 9/1 2011. Äntligen får jag tid över till allt det, som jag aldrig hinner med på kvällar och helger. Min hemsida ska kompletteras med en 'sidovinge' dedikerad till mina barnbarn. Släktingarna i Italien och även här i Sverige för den delen uppskattar verkligen alla foton som jag brukar lägga in på hela gänget. Men efter hand som barnbarnsskaran växer, har det börjat bli lite oöverskådligt som det är nu, integrerat med hundarna. Jag känner mig fortfarande mer än besviken över att det inte blev någon valpkull denna gång heller, men tiden går fort och snart löper Ronja igen, förhoppningsvis i april 2011 om hon tänker följa sitt tidigare löpningsmönster. Livet går vidare. Nu ser jag redan framemot en valpkull till sommaren 2011, om Gud vill. LABRADOREN NR 4/2010 Fick nya numret av Labradoren i dagarna. Läste artikeln Läs stamtavlan som ett proffs! och frapperades av att 3 av 5 intervjuade uppfödare nämner epilepsi som en viktig hälsofråga. Uppriktigt sagt blev jag förvånad. Finns det dokumenterat 'kända' anlagsbärare av EP inom vår ras? Vore intressant att få ta del av denna information. För övrigt saknar jag flera mycket erfarna och namnkunniga labradoruppfödare bland 'intervjuoffren'. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-12-18 RONJA Var och tog ett ultraljud på Ronja i går. Det visade sig tyvärr att hon var tom. Ja, vad ska man säga?! Hoppet är det sista som lämnar en människa, sägs det, så jag får väl ta nya friska tag när hon löper nästa gång, vilket beräknas bli i april 2011. So sorry to announce but unfortunately Ronja was not in whelp. We will try again this spring 2011. Ibland undrar man faktiskt om f*n är lös! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-12-04 JULBILDER Så var det dags med den obligatoriska julfotograferingen igen. I år gör även lille Theo entré. Ronja var också med till att börja med, men det blev för stimmigt så det projektet fick vi lägga ner. På finalbilden kan man emellertid skåda hennes fina uttersvans, som Alexandra håller i ett fast grepp.
På bilden framgår också Alexandras nya tuffa stil med Benjamins dödsskallehandlovsband. Hon går numera under benämningen rocktjejen på dagis. Benjamin grimaserade sig igenom fotosejouren, men här lyckades jag faktiskt fånga honom i en paus. Lille Theo ser allmänt förvånad ut och undrar nog vad som står på eller vad man nu tänker när man är drygt tre månader gammal. Ja, han är faktiskt inte äldre, även om det ser så ut. Italienska släktingar på besök myntade genast begreppet 'il giganto' som numera är hans 'pet name'.
Tur att man har lyckats bättre med den humana reproduktionen än den 'canina', för undertecknad är farmor till alla barnen. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-12-01 AMSTERDAM Åter från Amsterdam. En intressant stad med lite speciell arkitektur - smala olika höga hus med ännu smalare 'gator' emellan. Spårvagnar och cyklar så långt ögat kunde se. Visst fanns det bilar också. Försäljning av cannabis i små, något undanskymda shops. Öppen försäljning av cannabisväxter mitt bland tulpanlökar etc. Kändes något udda måste jag säga. Eftersom vi var på studieresa ingick två guidade turer. En per cykel till Eastern Docklands. Den andra turen avverkades via apostlahästarna under en 3 timmar lång promenad i Ijburg - en ny utsträckning av Amsterdam i form av konstgjorda öar. Jag kan lova att vi var ganska stelfrusna efter denna sejour. Vi besökte också en lägenhet i en fastighet med bilhiss i Ijburg. Varje våningsplan hade egen bilparkering intill lägenheterna (2 lägenheter per våningsplan). Praktiskt men kanske slöseri med utrymme, beroende på hur man ser på saken. Vi hann med ett restaurangbesök per kväll. En brasiliansk restaurang bjöd på både det ena och det andra frånsett maten. När vi väl bänkat oss kring ett av borden upptänkte vi en kackerlacka, som spatserade omkring på matbordet mitt framför ögonen på oss. Oj då!! Den slutade sina dagar, krossad av de hårda menypärmarna. Vi påpekade förekomsten av dessa små mindre tilltalande skadedjur för servitören, som uppgivet slog med menypärmen i luften för att vifta bort liket av kackerlackan. Han försökte sig på en sämre än värdelös bortförklaring om att stället var gammalt etc. Ser man en kackerlacka kan man vara säker på att det finns fler, vilket skulle visa sig vid ett senare tillfälle. Mat beställdes in, trots allt. Hade inte stannat om jag fått ett ord med i laget, men chefen bestämmer. Eftersom vi var på en brasiliansk restaurang beslöt vi oss för att beställa in dito öl. Kul att pröva något nytt! Men, här kommer överraskning nummer två. När jag öppnade min burk öl hörde jag från burkens djup en trudelutt med refräng 'ola-ola-ola-ola'. Självklart trodde jag först inte mina ögon och öron. Kom ljudet från en mobiltelefon? Nej, det kom da facto från burken. Ingen trodde mig. Inte ens mina närmaste grannar vid bordet, som till och med hört 'musiken'. Då dök plötsligt servitören upp tillsammans med en servitris, som snabbt nappade år sig burken och gav mig en ny. Det visade sig att burken härrörde från fotbolls-VM, när nu detta var? En burk på 100 000 'spelade' och ett pris fanns att få - i Brasilien dock. Inte fick jag någonting i utbyte för min spelande burk från personalen - inte ens den minsta lilla dessert eller så. Verkligen dålig stil - men å andra sidan var nog inte stil det första man tänkte på när man äntrade denna restaurang. Jaha, så var det med den vinsten!! För att återgå till kackerlackorna, så hade en av mina arbetskamrater glömt sina vantar på restaurangen. Hon gick dit några timmar senare för att hämta dem. Vad skådade hennes ögons ljus - jo, en kackerlacka i vanten! Det blir nog inga fler brasilianska grillrestauranger för min del i alla fall, skulle jag tro. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-11-17 VAD ÄR ETT CERTIFIKAT VÄRT? Ja, det beror verkligen på. Är det en 'present' från en välvillig domarkollega, ja, då är det naturligtvis inte värt ett dyft. Å andra sidan, att vinna ett certifikat med en utmärkt rasrepresentant i stenhård konkurrens för en 'oberoende' domare, det är livet på en pinne! Hur känns det egentligen att veta att man inte vunnit sitt certifikat på ett så att säga objektivt sätt, när så skett? Att det sker, det vet alla inblandade i utställningsverksamheten, om någon nu händelsevis har några invändningar mot detta påstående, som jag absolut står för. Tycker man det är pinsamt eller tror man att ingen fattar någonting? Uppenbarligen är det så av allt att döma. Tänk så lättlurad man är!! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-11-16 ORDETS KRAFT I dagens Sydsvenskan (SDS) läser jag följande: "Ett fritt samhälle är ingen lugn och händelselös plats - det är den sortens statiska, döda samhällen diktatorer försöker skapa. Fria samhällen är dynamiska, högljudda, turbulenta och fulla av radikala meningsmotsättningar." Orden är Salman Rushdies, en författare som trots alla mordhot har vägrat att lägga ner pennan. Han vet att alternativet, tystnaden, är farligare. Och i många länder är det skrämmande tyst. Lite längre ner på sidan står att läsa: "När regimer fängslar och förföljer författare handlar det aldrig om att tysta en enskild person. Syftet är att skrämma andra till självcensur." Jag bara äääälskar dessa uttalanden!!! Tänk om jag hade varit 20 år yngre! Då hade jag stått på barrikaderna. Nu orkar jag bara stå nedanför. Dock gör jag min stämma hörd så gott jag kan. Modiga människor är mina sanna hjältar - dom för samhället framåt. Hade jag levt kring sekelskiftet 1900 hade jag nog varit suffragett.
Mina tre underbara barnbarn
/Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-11-14 WEBMASTER Nu är jag webmaster för endast två hemsidor, inklusive min egen. Varför då? Jo, när man inte får något material för uppdatering på i princip två år, då känner man sig inte längre så motiverad helt enkelt. Dessutom faller skuggan oftast över webmastern när en hemsida är inaktuell. Varför bjuda på det och ställa sig själv i dålig dager när man gör någon en tjänst till och med?! STUDIERESA Den 26-29 november i år åker jag och mina arbetskamrater på Arkitektgruppen i Malmö till Amsterdam på studieresa. Jag har bara varit på flygplatsen Schiphol, så det ska bli jätteintressant. Sedan 2007, då jag började min anställning där, har vi hunnit besöka i kronologisk ordning Berlin, Lissabon och London. HUNDSPORT I nya numret av Hundsport (11/2010) läste jag en intressant och synnerligen tänkvärd artikel Vad är meningen med utställningssporten? Det trodde jag att jag visste, men liksom författarna av artikeln, så har jag också upptäckt att den ursprungliga och seriösa tanken med hundutställningar tillhör en svunnen tid. Dagens utställningssport är något helt annat, tyvärr präglad av lämpligt kontaktnät. Dessutom, alla är inte födda handlers. En utmärkt hund är alltid en utmärkt hund, om än med en medioker handler. En skicklig domare ser genast detta. Jag tillåter mig att ifrågasätta det kollegiala utdelandet av certifikat domare emellan, som alla vet förekommer men ingen vågar säga högt. Självklart gäller detta inte alla domare, men dom som känner sig träffade kan förhoppningsvis tänka om och se det hela ur 'vanliga' utställares synvinkel. Dyra anmälningsavgifter, långa och kostsamma resor till och från utställningen, ännu kostsammare eventuella övernattningar, för att sedan se att certet går till en domarkollega, som nästan alla vid ringside kunnat räkna ut från början. Hur kan detta bara få fortgå år ut och år in utan att något händer, kan man fråga sig och det har undertecknad gjort många, många gånger och det är jag definitivt inte ensam om. Nu har jag emellertid fått 'nock' som vi säger i Skåneland. Hädanefter kommer jag bara att ställa ut mina hundar för meritering inför en eventuell valpkull och då räcker det förhoppningsvis med en gång. Det är helt enkelt för dyrt att vara statist. Icke desto mindre blir man rent ut sagt förbannad när man ser hur det går till. Det är ju egentligen inte klokt att bara stå där och låtsas som det regnar och sedan gratulera med ett falskt leende till ett 'kompiscert'. I sanning inte min stil!! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-11-11 SKYTTEN I MALMÖ och ALMGÅRDEN Skytten i Malmö har blivit omskriven i media långt utanför landets gränser. Nu har man häktat en misstänkt man som visar sig ha bott på samma område (Almgården) som jag själv innan jag flyttade till Höllviken och troligtvis samtidigt som jag bodde där. Det förvånar mig inte speciellt eftersom det ligger mittemot Rosengård med Inre Ringvägen emellan. Almgården är ett av Sverigedemokraternas starkaste fästen i Malmö, kanske beroende på närheten till Rosengård. Var och varannan dag hörde man om rån och överfall och de sista åren jag bodde där höjdes inte många ögonbryn vid skottlossningar etc. En bekant till mig fick en granat inkastad i lägenheten mitt i natten. Hela fasaden förstördes, så hon fick flytta till en annan lägenhet. Tror inte att hon flyttade tillbaka eftersom granaten var avsedd för en gängmedlem, känd hos polisen, som bodde om det var i lägenheten över eller under henne. Hur som helst blev hennes stackars Greyhound inte sig själv igen. Själv bor hon kvar på området, luttrad som hon är, men också beroende på bostadssituationen beträffande hyresrätter i Malmö stad. Skyttens första offer (tror man), en ung tjej, blev skjuten i en bil som stod parkerad vid bortre delen av Ögårdsparken som ligger alldeles intill Almgården. Från början var Almgården - som består av ett antal hög- och låghus med sammanlagt ett tusental lägenheter - ett attraktivt boende och gemenskapen var stor. Ofta bodde flera generationer där samtidigt. Byggmästare Hugo Åberg, vars dotter Ulla Åberg fortfarande äger Almgården, byggde ursprungligen området delvis för att bereda hästfolket möjlighet att bo nära sin arbetsplats, då Jägersro Trav- och Galoppbana ligger mittemot. Han var en mycket hästintresserad person. Varje år går travloppet Hugo Åbergs Memorial av stapeln på Jägersro och då är alla almgårdenborna inbjudna. Numera bor en mycket blandad kompott av hyresgäster på Almgården. Husie stadsdelsförvaltning har tillgång till ett antal lägenheter som bland annat tilldelats psykiskt sjuka personer för återanpassning i samhället, heter det. Själv hade jag en sådan person boende snett under mig och en annan i lägenheten ovanför min. Maximal otur kan tänkas! Varför bodde jag då kvar, undrar säkert någon? Jo, det är mycket enkelt - jag hade inget annat val just då. Hyreslägenheter till rimlig hyreskostnad växer som sagt inte på träd i Malmö. Priserna på bostadsrättslägenheter har trissats upp av bland annat danskarna under de senaste åren, men den intressegruppen är inte lika stor i dagens läge då den ekonomiska krisen även gjort sig påmind i vårt grannland. Påpekas bör, att många boende på Almgården faktiskt trivs där. Lägenheterna renoveras kontinuerligt. Eftersom många har bott där, i vissa fall sedan husen byggdes, känner man sig hemma på området, trots allt som händer. Alla faciliteter finns dessutom på gångavstånd, vilket är bekvämt för icke bilburna hyresgäster. Dessutom finns det stora grönområden i omgivningarna runtomkring, vilket många hundägare upptäckt. På Almgården dräller det nämligen av hundar, stora som små och företrädesvis blandraser. Nu återstår att se om polisen har gripit rätt man. Hans identitet är känd genom media och internet, men polisen fortsätter sitt spaningsarbete, så vem vet hur detta slutar?! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-10-29 VÄNTANS TIDER Jaha, nu stundar väntans tider. Själv har jag ju väntat på en valpkull i fem år. Är inte så förtjust i att ultraljuda om det inte är nödvändigt. Vill helst låta tiden ha sin gång och inte störa tiken för mycket. Men, det finns naturligtvis tillfällen då man skänker ultraljudet en tacksamhetens tanke. Ronja är lika pigg och glad som vanligt. Kanske anar jag mig till att hon är något mer tillgiven, men det kan ju vara ren inbillning. Hon har i alla fall redan börjat samla i ladorna. I går hittade hon en duva i en häck och den ville hon definitivt behålla. Efter lite lirkande gav hon efter. Hon gillar att bära vilt och hon gör det lugnt och sansat, men man får vara lite flexibel när man ber henne lämna av. Tusentals tankar virvlar runt i huvudet på en uppfödare när tiken är parad. Är hon dräktig? Gud, jag kan knappt vänta!! Kommer valpen med stort 'V' att födas i just denna kull? Alla hoppas vi naturligtvis på den stora stjärnan som slår hundvärlden med häpnad. Många känner sig kallade, men få är utvalda. Kommer att tänka på Ch Receiver of Cranspire, som var far till min Sandylands Catch Penny. Såg honom på Cruft's precis innan han for till USA. Vilken utstrålning han hade och vilken kontakt med sin dåvarande ägare/handler Ken Hunter! En annan favorit var Ch Kupros Master Mariner, som var far till min Follytower Brigantine. Peter Hart älskade honom av hela sitt hjärta och lär ha sagt: "Not even the Queen of England could have bought him." Bracken, som var hans pet name, fångade genast mitt öga i Dog World när han fått Reserve-CC av Eva Mejlde på The Yellow Labrador Club Championship Show som mycket ung. Navy är barnbarn till Hawksmoors Webster, som är son till Ch Dickendall Arnold. Han var barnbarn till Ch Receiver of Cranspire. Via sin fars linje går Navy tillbaka på Ch Cambremer All That Jazz, som är dotter till Ch Kupros Master Mariner. Även på sin mors linje går han tillbaka på Ch Receiver of Cranspire via dennes sonson Ch Tabatha's Drifter At Dickendall. Ronja går tillbaka på Ch Kupros Master Mariner både på sin fars och mors linjer via hans son Ch Sandylands My Guy. Ronja är även barnbarn till Rocheby Old Smokey, som var barnbarn till Ch Kupros Master Mariner. Sammanfattningsvis, men ganska krångligt:
Ch Receiver of Cranspire - Ch Dickendall Ruffy - Ch Dickendall
Arnold, Hawksmoors Webster och Ch Cambremer Wellington, som är Navys
far. Han är barnbarn till Ch Kupros Master Mariner.
Ch Kupros Master Mariner - Ch Sandylands My Guy - Ch Sandylands
Gad-About och Sandylands Gentle Touch, som är Ronjas far. Vilken otrolig genomslagskraft dessa hanhundar haft under modern tid! Självklart finns det många fler, men man kan inte nämna dem alla. Fantastiska avelstiken Ch Cambremer All That Jazz, dotter till Ch Kupros Master Mariner, är i en klass helt för sig. Det är lätt att glömma bort de framgångsrika avelstikarna eftersom dessa inte har en chans att reproducera sig som avelshanarna av naturliga skäl. Icke desto mindre är avelstikarna uppfödarnas kitt, som binder samman det bästa av det bästa, i bästa fall. Det är med andra ord ingen tillfällighet att jag parat Ronja med Navy. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-10-24 RONJA ÄR NU PARAD Idag var det Ronjas stora dag för nu är hon parad för första gången. Hon och Navy är lika som bär typmässigt, så man kan nog räkna med en jämn valpkull. Navy hade fullt upp med denna livliga dam. Ronja själv tyckte livet var stenkul. Här hade hon en jämbördig lekkamrat och hon tänkte verkligen inte låta en sekund gå förlorad. En stor eloge till Navy som verkligen fick ligga i. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-10-19 HERPES - VACCINERA ELLER INTE VACCINERA - DET ÄR FRÅGAN? Efter moget övervägande beslöt jag mig för att vaccinera Ronja mot herpes. Vågade helt enkelt inte avstå efter allt vad man hört om tomma tikar, tikar med dödfödda valpar, tikar med 'fading puppies', tikar med små valpkullar etc. Även veterinären tyckte att det var OK med tanke på att Ronja är importerad och det faktum att jag inte haft någon valpkull på drygt fem år. Jag skulle aldrig förlåtit mig själv om något hade gått på tok vid valpningen som eventuellt hade kunnat härledas till herpes. Konstigt att just vaccination mot herpes ses med viss skepsis när man vaccinerar mot en massa annat utan att blinka?! Jag märkte ingen reaktion överhuvud taget på Ronja efter vaccinationen. Hon intog Djursjukhuset i Malmö med storm, glad som en lärka - alltid lika positiv, var vi än kommer, bara det finns någon att hälsa på (och hoppa upp på, skam till sägandes). Hon satt faktiskt lugnt och fint när hon fick sin spruta. Det är hennes stora förtjänst - hon är alltid kontaktbar, hur busig och ivrig hon än är. Det kommer nog att gå livligt till vid parningen, misstänker jag. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-10-14 RONJA LÖPER Nu har Ronja börjat löpa och jag planerar att para henne med Precious For Eternity Navigator 'Navy'. Han är dominant svart så det kommer att bli en helsvart valpkull. Många uppfödare verkar vaccinera sina avelstikar mot herpes inför en valpkull. Har aldrig gjort det själv. Å andra sidan visste jag inte ens att det var brukligt. Tydligen är det vanligt med herpes i UK bland annat. Ronja är ju importerad från Jersey. Där vet jag inte hur läget är. Har inte bestämt mig för hur jag ska göra. Första sprutan ska tas inom de närmaste dagarna, så jag får nog rappa på. Andra sprutan tas sedan 1-2 veckor innan beräknad valpning. Allt är så invecklat nuförtiden eller så kanske det var jag som inte visste bättre?! Min senaste valpkull föddes 2005, så jag ser verkligen framemot denna kull. Känner mig lite ringrostig, men det är väl som att cykla - man kommer snabbt in i det. Det värsta är att man är mycket nervösare nu, efter drygt 20 års uppfödning, än när man hade sina första valpkullar. Kunskap är makt, men ibland vill man helst inte veta allt man vet om valpningar och vad som kan hända när allt går åt skogen. Hur som helst är det lika spännande varje gång man parar en tik. Förväntningarna är stora. Att föda upp i minut och parti är inte min melodi. Kvantitet är bara bra för plånboken. Det är kvalitetsvalpar man strävar efter och då krävs både planering och stort tålamod. Självklart är ett utmärkt avelsmaterial en förutsättning. 'Cutting corners' håller inte i längden. Förresten skulle man nog tjäna allra mest ekonomiskt på att inte vara uppfödare över huvud taget. Men, så lätt är det tyvärr inte. Seriös hunduppfödning är ett kall - ja, rent ut sagt som ett gift i kroppen. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-10-05 RASENS HISTORIA OCH LITE OM SJUKDOMAR Det slog mig att det ju faktiskt inte finns så många engelska labradoruppfödare av den gamla stammen i livet längre. Man kan bara spekulera över hur mycket erfarenhet och kunskap om vår ras som härvid gått förlorad för alltid. Den yngre generationen där som här, och nästan överallt skulle jag tro, är inte lika intresserad av rasens historia 'way back'. Men, utan kännedom om denna och alla gamla betydelsefulla avelshundar som ligger bakom vad vi har i dag, bygger man sin avel på lösan grund. Visst, det kanske går bra ett tag, men, som de gamla erfarna uppfödarna brukar säga, att i tredje generationen kan man inte längre klamra sig fast vid vad andra byggt upp, utan då måste man klara sig på egen hand och det kan ibland bli ett hårt uppvaknande. Personligen har jag inte haft turen att kunna förvalta 'mitt pund' av olika anledningar, varav PRA-anlag är en av dem. Det fanns som bekant en avsevärd tidsperiod före Optigen-testet. Nutidens uppfödare kan nog inte ens föreställa sig hur det var på den tiden. Hela ens avelsmaterial kunde slås ut över en natt. Av någon anledning har rasens olika ledsjukdomar inte drabbat uppfödarna på samma förödande sätt, vilket egentligen är ganska märkligt eftersom t ex AD kan vara synnerligen smärtsamt för den drabbade hunden. PRA drabbar ofta den äldre hunden och medför ingen som helst smärta, medan AD drabbar den mycket unga hunden. PRA, såväl som HD och AD, är dokumenterat ärftliga defekter. Det känns som om ärftliga ögonsjukdomar i princip är föremål för strängare avelshygieniska åtgärder än ledsjukdomar. Märkligt är, att SKK faktiskt inte har något krav på AD-röntgade föräldradjur vid inregistrering av valpkull. Har för mig att SSRK ej heller kräver detta för valpannonsering i Apportören? Försäkringsbolagen kräver ju numera detta och så LRK naturligtvis. Personligen anser jag AD, rent generellt, vara mer invalidiserande än HD. Frampartiet bär ca 70 procent av hundens totala vikt. Jag blir alltid lika förvånad när jag läser årsstatistiken på antalet AD-fall i Labradoren. Det som redovisas är bara toppen på isberget. Vid grava fall avlivas hunden innan ett års ålder och ingen rapportering sker. Tyvärr finns det ett stort mörkertal när det gäller AD och det är ingen hemlighet. Nog om sjukdomar. Låt oss njuta av våra alltigenom älskvärda labradorer och sträva efter att bevara dem så rastypiskt intakta som möjligt är. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-09-28 UPPFÖDARE KONTRA UTSTÄLLNINGSDOMARE Kan inte låta bli att återknyta till mitt tidigare inlägg om utställningsdomare på Labrador Retriever. Som uppfödare lägger man ner hela sin själ i att lära sig allt om 'sin' ras och det gör man då verkligen inte i brådrasket. Varje valpkull bjuder på överraskningar och ju mer man lär sig om rasen, desto mindre tycker man sig veta. Eftersom man da facto måste meritera sitt avelsmaterial, ställer man ut sina hundar för att få dem bedömda av för rasen auktoriserade utställningsdomare. Men, hur hitta en rasspecialist? Tricky!! Var finns dom? Man letar här och man letar där, men bara icke rasspecialister 'everywhere'! Om jag som labradoruppfödare vill få mitt avelsmaterial utvärderat är det av allra största betydelse att domaren är mycket väl förtrogen med Labrador Retriever och helst även gillar rasen, vilket inte är alldeles solklart i sammanhanget, men synnerligen värdefullt. Labradoren är en till synes tämligen enkel ras, men ack den domare, som tror att detta är hela sanningen! 'Det enkla är det sköna värt', brukar man säga. Kunde inte sägas bättre om rasen Labrador Retriever. Domaren spelar en mycket viktig roll i avelsarbetet inte minst då många kanske mindre erfarna uppfödare väljer 'the flavour of the day' till sina tikar och då vill det till att domaren har gjort ett bra jobb. Om man som gammal erfaren labradoruppfödare aldrig har hört talas om en på rasen nyutexaminerad domare, då är det något som är fundamentalt fel. Ekonomi får aldrig någonsin tillåtas ersätta kunskap inom utställningsverksamheten. Om så fortsatt sker, är det början till slutet när det gäller hela avelsverksamheten. Alla kan inte allt - detta är fullkomligt logiskt. Varför kan man inte acceptera detta faktum inom monopolet SKK? Därför är min uppriktiga önskan att alla domare rannsakar sig själva innan de accepterar att döma en ras, även om de är 'allrounders'. Deras misstag kan i värsta fall bli en eller annan uppfödares fall, för att hårddra det hela. Heder åt alla domare 'out there' som inser vikten av sitt värv och inte bara tänker på sin domarkarriär och alla eventuella 'globetrottuppdrag'! Slutligen, låt oss få erfarna (gärna engelska) rasspecialister åtminstone på rasspecialer. Något annat bör helt enkelt inte accepteras. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-09-26 HÖGT I TAK Man hör ofta att det ska vara högt i tak inom såväl SKK som SSRK och LRK. Personligen har jag funnit att man kan ligga ner och nå taket utan minsta ansträngning. Man är rädd att stöta sig med någon. Tänk om just den personen får någon slags maktposition inom verksamheten i framtiden?! Den som redan har en maktposition sitter säkert. Alla är så vänliga och tillmötesgående. På mejllistor stannar diskussionerna av direkt när något brännbart ämne tas upp. Sedan går det en tid och så börjar utställningsresultat och efterföljande grattande igen och allt är frid och fröjd. Varför är det så, kan man fråga sig? Beror det kanske på att alla är så snälla och vänliga till sin natur att man tiger ihjäl enstaka 'bråkmakare' för att ingen ska behöva fara illa? Är det kanske så att allt som sker inom verksamheten är rätt och riktigt? Var 100 % lojal, och allt skall varda dig givet, men ve den som opponerar sig. Då hamnar man ute i kylan där stor ensamhet råder. Så, varför göra det svårt för sig? Håll med och dunka ryggar och voilà - Sesam öppnar sig!! Länge leve girigheten och fegheten! NYUTEXAMINERADE UTSTÄLLNINGSDOMARE Under de senaste åren har ett förhållandevis stort antal domare vidareauktoriserats på Labrador Retriever. Tråkigt att man sällan eller aldrig hört talas om dessa domare tidigare i labradorsammanhang. Det ska bli spännande att se hur våra labradorer ser ut om ett decennium eller så! Man kan säkerligen räkna med ett stort mångfald exteriört och det ligger ju i tiden. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-09-10 RAKT PÅ SAK Läste på en mejllista att någon efterlyste lite mer substans i form av intressant information och givande diskussioner än utställningsresultat och efterföljande grattande och jag instämmer med eftertryck. Visst, jag är tacksam för att man delar med sig av utställningsresultaten eftersom jag numera är ytterst inaktiv på detta område också, ska jag kanske tillägga. Men, så fort någon tar upp ett eventuellt brännbart ämne på listan, brakar det loss. Har man minsta anknytning till ämnet i fråga, åker genast alla taggar ut. Varför, egentligen?! Vad är alla så rädda för? Sanningen - och i så fall vilken sanning? Sanningen om ens avelsmaterial? Till syvene och sist är det troligtvis så. Idiotiskt egentligen, för sanningens kvarnar mal sakta, men väl, så till slut sitter man ändå där med skägget i brevlådan och vad tjänar man på att uppfinna hjulet gång på gång?! Inlägget i fråga utmynnande i anklagelser om personangrepp. Gud vad folk har blivit känsliga nu för tiden! Är folk för fega för att säga sitt hjärtas mening för att råka i blåsväder? Ja, tyvärr tror jag att det är precis så. Tror och tror, jag skulle faktiskt vilja påstå att jag vet att det är så i många fall. Man ska inte hugga av den gren man sitter på. Nej, det vore onekligen inte kul, men, å andra sidan, hur kul är det att innerst inne veta att man kanske inte har rätt eller satsar på fel häst för att hålla sig god med någon? Kurage, mina vänner! Feghet för inte utvecklingen framåt. Det gör däremot det fria ordet. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-09-04 JAG FRYYYSER Min nya bostad börjar likna något nu, men här är kallt som i ett kylskåp. Hyresvärden har inte satt på värmen än, så man får väl härda ut med hjälp av extra oljeelement, dubbla täcken, yllekoftor och dito strumpor. Det känns nästan som om man är i Italien på vårkanten eller i England. Imma på fönsterrutorna på morgonen, snuvig näsa och rosslig i halsen. Min förkylning håller greppet om mig med benägen hjälp av kylan. Från början hade jag tänkt investera i ett gäng 'konstgjorda' krukväxter, eftersom det lockade ekonomiskt. Visserligen en dyr investering initialt, men så mycket pengar jag skulle kunna tjäna under årens lopp. Dom håller ju i evigheter. Bara att duscha igenom då och då. Jag har definitivt inga gröna fingrar, så blommor brukar vara ett dyrt kapitel. Bra tänkt, men annorlunda handlat. Nu är bostaden full med äkta gröna växter av alla de slag och jag bara njuter. Inget går upp mot naturens egna produkter. Hade tänkt sälja min hundrastgård, men har ändrat mig. Ska sätta upp den i trädgården, som tillhör huset. Hyresvärden har godkänt mitt projekt och min enda granne har inga invändningar han heller. Kanonbra! Ibland har man lite tur, till och med. Kan ju vara bra om jag får valpar till vintern. Man måste tänka positivt även om man har fullt med farhågor i bakhuvudet. Undrar lite över Hundsport Special. Den är ju gratis för uppfödare nuförtiden. Kruxet är att jag inte fött upp en valpkull på fem år, så nu får jag väl betala min själv även i fortsättningen. Har varit prenumerant sedan begynnelsen och är fortfarande aktiv som uppfödare. Det där med att vara aktiv uppfödare kan man fundera över. Man är ju faktiskt aktiv när man söker efter nytt avelsmaterial. Men, det är ju klart, SKK tjänar förstås inga pengar på inaktiva uppfödare. Å andra sidan finns det en del överaktiva uppfödare, så det kanske jämnar ut sig i det långa loppet. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-09-03 THEO Nu har Mr Noname fått ett namn. Det blev Theo (efter ingen alls), kort och koncist, som första namn. Övriga två är Sven (efter morfar) och Leonardo (efter Da Vinci, kanske?). Alexandra heter dessutom Katja (efter vem då?) och Marianne (efter mormor). Benjamin, som ju är första barnbarnet, heter Francesco (efter farfar), som jag redan berättat. SJUK Nu har jag snart varit sjuk i en hel vecka. Det började med en förkylning och fortsatte med halsont. För närvarande är jag magsjuk. Undrar vad som kommer härnäst? Kanske är det någon slags influensa, kanske svininfluensan till och med för jag har inte vaccinerat mig. Inte vet jag hur svininfluensan yttrar sig? Undrar om den har yttrandefrihet?! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-08-29 Back in business efter ett lååångt uppehåll på grund av flytt och lite annat ... FARMOR FÖR TREDJE GÅNGEN Lördagen den 28 augusti 2010 föddes mitt tredje barnbarn - en pojke på 4 600 gram och 56 cm lång. Som synes en bjässe. Namn ännu ej bestämt. Måste passa till efternamnet (Pasquariello) också, så det är inte så lätt. Morfar heter Sven, men det får nog bli ett andra namn. Mitt första barnbarn Benjamin heter Francesco som andra namn efter farfar. I Italien är det kutym att man namnger barnen efter sina egna föräldrar. Min son heter Luciano och han är första barnbarnet till mina svärföräldrar. Därför var det givet att han skulle heta Luciano efter farfar. När andra barnbarnet föddes, fick han också heta Luciano eftersom hans far Donato var äldsta sonen i familjen. Helt plötsligt fanns det tre Luciano, vilket naturligtvis skapade förvirring, minst sagt. Till slut blev det så invecklat att farfar Luciano fick kallas 'Luciano Grande' och min son 'Luciano Svedese' samt kusinen i Rom 'Luciano Romano'.
Fler foton/more photos här/here ÄNTLIGEN NY BOSTAD Den 8 augusti gick flyttlasset från Höllviken till Trelleborg. Att flytta är som ett slags trauma. Någon har sagt att näst efter begravning kommer flytt när det gäller upprivande händelser i en människas liv. Det kan jag verkligen hålla med om. Själv har jag flyttat ett 20-tal gånger under mitt vuxna liv. Inte konstigt att man känner sig sliten! Så här långt trivs jag bra i min nya bostad. Det tar sin tid innan allt är på plats. Speciellt gardiner är ett kapitel för sig själv. Gardiner är kanske passé, men inte för mig. Det känns så 'kallt' utan. Tyvärr passar nästan aldrig de gamla gardinerna. Fönstren här är mycket större och takhöjden likaså. Sedan är det gardinstängerna. Ska det vara de gamla hederliga skenorna eller någon av de nyare varianterna? Tavlor och upphängning av desamma är en annan kär (skånska) detalj när man kommer till en ny bostad. Här är det stenväggar som gäller, vilket innebär borrning och pluggning. Det är inte precis min grej om jag ska vara ärlig, så där kommer den nyblivna pappan in i bilden när tiden tillåter. Har skaffat Boxer till TV:n och det funkar över förväntan på min gamla tjock-TV. Så länge den håller tänker jag vänta med att skaffa en platt dylik. Min spis saknar fortfarande lucka eftersom handtaget gick sönder när den skulle installeras. Förrådet är inte heller färdigställt, men som tur är har jag en hel trappa till mitt förfogande. För närvarande är jag så förkyld att jag stundtals knappt kan se bildskärmen framför mig. Återkommer när jag mår lite bättre ... /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-07-31 OM ATT DÖMA HUND FÖR DAGEN OCH DOMAREN FÖR LIVET I en debattartikel på hemsidan för Rasklubben för Dansk/Svensk Gårdshund skriver Hans Rosenberg under rubriken "Jag dömer din hund för dagen, du dömer mig för resten av livet!" i juni 2010: "Vid varje utställning får alla hundar en ny chans. Som domare får man oftast bara en! Jag dömer din hund oavsett tidigare meriter. Du dömer mig på gamla meriter eller vad du tror dig veta om mig. Det kan vara lösa rykten, vilken person du tror jag är, vilka hundar jag ägt eller har i min ägo. I bästa fall bedöms jag efter hur jag senast dömde din ras. Är din bedömning av mig därmed i sanning överensstämmande." Hela debattartikeln finner du här Kom osökt att tänka på "Konsten att svälja sin läsare: En analys av August Strindbergs roman En dåres försvarstal". Länken finner du här (sista stycket under Filinformation) För, handen på hjärtat, om en domare gör ett bra jobb känns denna debattartikel överflödig. Nej, 'verklighetens folk' kan inte veta om en domares bedömning är 'i sanning överensstämmande' förrän efter utställningen. Sanningen är dock ett motsägelsefullt begrepp. Sanningen är dessutom illa hörd. "Alea iacta est" /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-07-25 UTSTÄLLNINGSVERKSAMHETEN Nu, när jag tillfälligt är ensam på täppan (mamma är hos min syster), känner jag hur energin strömmar till och fyller hela mitt inre. Tankarna virvlar omkring och sinnena skärps. Kommer osökt att tänka på slutklämmen i anmälan till DN som lyder "Hennes påståenden som i allt är osakliga innebär direkt förtal av mig och är potentiellt skadliga för såväl mig som den aktuella utställningsverksamheten ..." Hela utställningsverksamheten är i gungning av olika anledningar, dels ekonomiska och dels etiska. Utställningarna är hundklubbarnas kassako nummer ett. Domarna väljs ofta utifrån den ekonomiska aspekten, d v s ju fler raser en domare är auktoriserad på, desto bättre 'användningsområde'. När det gäller den etiska delen av utställningsverksamheten kan man undra hur länge vanliga dödliga utställare kommer att stå ut med att agera statister till den självutnämnda eliten? Så här beskriver SKK bland annat sin verksamhet på hemsidan: "Genom införande av stambok, hundutställningar och tävlingar ville man bevara och renodla rasernas specifika egenskaper. Den uppgiften är ännu idag ryggraden i vår verksamhet." För att kunna 'bevara och renodla rasernas specifika egenskaper' krävs domare som är rasspecialister. Det bör inte anses som rimligt att vara 'rasspecialist' på nästan 400 raser, vilket en allrounddomare i det närmaste är auktoriserad på. Visst, det är kanske omöjligt att uppfylla detta önskemål till fullo, men det minsta man kan begära som utställare/uppfödare är att domaren är mycket väl förtrogen med den ras/de raser han/hon dömer. Detta är naturligtvis en definitionsfråga, men om man exempelvis har vinthundar som 'sin' ras, kanske steget är alltför långt till labradorer, såframt man inte har stor personlig erfarenhet som t ex uppfödare/ägare även av sistnämnda ras. Jaha, nu har jag stuckit ut hakan igen och skrivit vad väldigt många andra uppfödare också tycker och tänker, enligt uppgift. Kanske blir jag anmäld av självaste SKK denna gång?! Äsch, inte blir jag väl det för inom Svenska Kennelklubben är man noga med att ha 'högt i tak' och det känns verkligen tryggt och lovvärt. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-07-11 FALSTERBO HORSE SHOW Bor man i Höllviken och är hästintresserad, måste man helt enkelt besöka Falsterbo Horse Show, åtminstone en av dagarna. Jag valde finaldagen med hopptävlingen Falsterbo Grand Prix som huvudnummer. I stekande sol cyklade jag, på gamla banvallen, den dryga milen från Höllviken till Falsterbo. Man kör då parallellt med motorvägen i princip hela sträckan, fast på en utomordentlig cykelstig inne i grönskan och delvis skuggan. Att köra bil var inte att tänka på eftersom köerna brukar vara milslånga, speciellt när man kör därifrån. När jag bodde i Malmö, fanns inget alternativ. Tänk er att köra i snigelfart i ca tre mil?! Är det dessutom över 30 grader varmt och vindstilla, ja, då kan man må bättre. Det blev dubbelt i topp för Sverige i prestigefyllda Falsterbo Grand Prix med Rolf-Göran Bengtsson på Casall La Silla som etta och Malin Baryard-Johnsson på Tornesch 1042 som tvåa. Båda dessa ryttare är storfavoriter här i Sverige, så applåderna dånade till klatschig musik när ärevarvet reds. En kul grej är att varje felfri runda en ryttare gör, ackompanjeras av till ekipaget och dess hemland passande popmusik under tiden ryttaren rider ut ur arenan. Efter att ha vandrat omkring i det stora mässområdet i nästan tre timmar tillika, återstod hemfärden. Min vita pikétröja var full av insekter när jag kom hem, röd som en indian i huvudet och på armarna. Mina ben var och förblev vita, som alltid. Apropå vita ben, när vi bodde i en vitkalkad Skånelänga i Tygelsjö för ett antal år sedan, undslapp sig en humoristisk besökare "damen utan underben" när jag stod i shorts framför huset i sommarvärmen.
Bilder från Falsterbo Horse Show finns här - Eftersom jag varken var VIP-person eller Press, var det ganska svårt att komma tillräckligt nära för att få skarpa och bra bilder ur rätt vinkel därtill. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-07-09 YTTRANDEFRIHETEN En av våra partiledare inledde sitt tal i Almedalen i dag med att tala om situationen i Kuba. Det är ingen tillfällighet. Kristdemokraterna har i många år engagerat sig i den politiska utvecklingen i landet och har ett stort nätverk där. "Låt oss aldrig släppa taget om drömmen om det kubanska folkets – och allas – rätt till yttrandefrihet. Till demokrati och mänskliga rättigheter. Utan att den drömmen blir sann kan aldrig verklig förändring äga rum på Kuba." Kom naturligtvis osökt att tänka på föreliggande anmälan mot mig hos SKK/DN. Kan man drömma om yttrandefrihet på Kuba, borde det rimligtvis även finnas ett ljus i tunneln för undertecknad?! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-07-06 MIDSOMMARAFTON 2010 I år firade jag Midsommar på Applejack's i celebert sällskap med Årets Skåning 2010, Olle Jönsson (Lasse Stefanz). Precis som han säger i intervjuer, så är han 'som folk är mest' - vilket nedanstående foton får illustrera.
Det finns fler bilder från denna afton, men jag vet inte om jag vågar publicera dem alla. Får hoppas att Olle inte stämmer mig?! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-07-02 DREAMER Min och Ninas älskade Dreamer/Manne finns inte mer. Han mötte en tragisk död knappt 3,5 år gammal. Omständigheterna är oklara, eftersom han troligtvis förolyckades och hittades nästan två veckor senare. Just nu finner jag inga ord för vad jag känner. Måste samla mina tankar för att försöka förstå varför livet är så grymt och oförutsägbart stundtals. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-06-25 Nu har klockan precis passerat midnatt, så nu är det Midsommarafton. Tyvärr har jag 'överstukat' en stortå - varför inte?! Denna gången är det ingen hund inblandad utan ett lömskt golv i en dansk restaurang. Har man svaga anklar, så har man. Ett enda 'felsteg', och jag drattar omkull. Det är absolut inte lika vitsigt som det låter. Låg vaken halva natten, trots starka värktabletter. Besökte vårdcentralen i morse. Inget var brutet, trodde läkaren, men ont gör det ändå. Det blir ingen dans kring midsommarstången i alla fall. Inte för att jag skulle dansat ändå, om jag ska vara ärlig. Har faktiskt aldrig gillat att dansa kring julgranar och midsommarstänger ens när jag var liten tös. Ja, så blev det Navy i alla fall. Har fått dispens från Betty. Navy var mitt första val, och det brukar vara rätt, så jag känner mig oerhört förväntansfull inför Ronjas förestående valpkull. Ingen linjeavel precis, men tanken är att kunna gå tillbaka på Ronjas linjer i nästa led. Visst är det väl ett lotteri med all avel, men samtidigt är det väl just detta som är den stora utmaningen i avelsarbetet? Vilken nästan oöverträffad lycka om ifall att valpkullen för det första blir till, och för det andra motsvarar, och kanske till och med överträffar, ens förväntningar?! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-06-21 SAGOBRÖLLOP Nu är dom äntligen gifta, kronprinsessan Victoria och prins Daniel - och vilket bröllop sedan! Deras kärlek för varandra lyckades till och med tränga ut genom TV-rutan och borra sig rakt in i var mans hjärta, såvida det inte råkar vara av sten. En saga, som blev sann, och detta händer år 2010! Trodde att sagor var passé, så jag känner mig synnerligen upprymd. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-06-17 KUNGLIGT BRÖLLOP OCH LITE ANNAT .. På lördag smäller det, kan man säga. Eftersom jag är rojalist och gillar pompa och ståt och traditioner, kommer jag att bänka mig framför TV:n. Verkligen spännande att en helt vanlig kille om ett par dagar blir av med sitt efternamn till förmån för ett prefix i form av Prins. Som i en saga. Kronprinsessan Victoria har verkligen stått pall för allt tryck både inifrån och eventuellt utifrån också. Hon vet vad hon vill och handlar därefter. Tror faktiskt att jag till och med ska köpa en mugg ur den s k Bröllopsserien. Kul att ha som minne. Är jag knäpp, ja, kanske det, men det står jag i så fall för. Det har faktiskt hänt en hel del under min livstid, som man aldrig skulle ha trott om någon sagt detta när jag var ung. Den för mig helt överskuggande händelsen var när Barack Obama, med det kontroversiella mellannamnet Hussein tillika, den 4 november 2008 valdes till USA:s första president med afroamerikanskt ursprung. Obama tilldelades, något otippat minst sagt, Nobels fredspris 2009 för sina ansträngningar att stärka internationellt samarbete. En otroligt karismatisk person, som fått axla en tung mantel efter Bush-regimen. På det mer lokala planet kan jag inte låta bli att nämna Öresundsbron mellan Malmö och Köpenhamn, som öppnade den 2 juli 2000. Öresundsbron är en 15,9 km lång förbindelse över och under Öresund. Kilometerna närmast Danmark består av en tunnel, eftersom en hängbros höga spann skulle ha kunnat utgöra en fara för flygtrafiken vid Kastrups flygplats. Som övergång från bro till tunnel byggdes den konstgjorda ön Pepparholm. I Malmö finns också Turning Torso (snurrande överkroppen) som är Sveriges högsta byggnad. Med sina 190,4 meter är Turning Torso det näst högsta bostadshuset i Europa, efter 264-metersskrapan Triumfpalatset i Moskva. Byggnaden är ritad och konstruerad av arkitekten Santiago Calatrava och ägs av HSB. Turning Torso började byggas sommaren 2001 och invigdes den 27 augusti 2005. Jag är född och uppvuxen i Malmö och kan därför inte låta bli att vara stolt över både Öresundsbron och Turning Torso. Öresundsbron sträcker sig som en slingrande och blänkande orm över Öresund, otroligt magnifik och vacker att skåda. När Fehmarn Bält-bron blir klar (2018) kommer man att kunna köra direkt till kontinenten utan att behöva ta en enda färja. Den kommer i princip att få samma sträckning som färjelinjen Rødbyhavn-Puttgarden. Turning Torso är fascinerande med sin märkliga konstruktion. Det är jättesvårt att fotografera denna imponerande och ståtliga skyskrapa eftersom ingenting är rakt. Lika svårt, om inte svårare, är det att få tillträde ditin, såvida man inte känner någon som bor där eller är bjuden dit av något företag eller så. Hissarna lär gå i raketfart fastän man inget märker. Tyvärr har jag aldrig fått möjlighet att besöka denna unika byggnad invändigt. Lite retfullt, men det får jag försöka ändra på. Ja, det var lite om 'this and that' från /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-06-16 HUR SKA EGENTLIGEN EN LABRADOR RÖRA SIG? Ja, det kan man spekulera över. I den svenska rasstandarden, som är en översättning av den engelska, står: "Rörelserna skall vara fria och tillräckligt marktäckande och parallella fram och bak." Varför vill man då att labradorerna ska visas i hisnande tempo i ringarna nu för tiden? Marktäckande är inte samma sak som snabbt. Snabbt är energikrävande. En apporterande jakthund tjänar mest på att hushålla med sina krafter - att jobba systematiskt. När det gäller rörelserna som sådana, skulle jag vilja relatera till en engelsk rasspecialist, Sheila Wallington (Balnova), som skrev följande i sin kritik om min veterantik (To-Bonn's Figlia Di Jack) för många år sedan: ... "uses her tail very well on the move, moves well." Vad är det då som är så speciellt med denna kritik? Jo, den säger faktiskt allt. 'Uttersvansen' är ett av rasens tre viktigaste attribut. En labrador med korrekt svans rör sig på ett karaktäristiskt sätt. Självklart finns det undantag. Sån't är livet! Vad vill jag då ha sagt med denna utläggning om labradorens rörelser? Jo, utan rastypiska rörelser - ingen rastypisk labrador. Snabbspringande gaseller göre sig därför ej besvär. På tal om gaseller, nu ska en labrador helt plötsligt inte ha för mycket bröstdjup heller, för då ser den för tung ut. En tunnformad bröstkorg är faktiskt djup och en sådan ska en labrador ha enligt rasstandarden. Denna typ av bröstkorg förväxlas ibland också med fetma. En labrador ska ha massa. Ett tränat öga ser ögonblickligen skillnad på massa och fetma. Det är inte lätt att vara labrador i dessa rörelse- och viktfixerade tider! Förresten finns ingen vikt angiven i rasstandarden för Labrador Retriever. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-06-14 FLYTT - 2010-08-01 Nu har jag fått lägenhet i Trelleborg. Den 1 augusti flyttar Ronja och jag till Färgaregatan 10, som ligger i östra delen av 'Trellehulla'. Då lämnar jag över stafettpinnen till min lillasyster och övergår från att vara mambo till singel igen! Yipiii!! Nu hoppas jag bara på en dagisplats för Ronja också. Har en på lut, så 'fingers crossed'! Lägenheten är lite speciell och av äldre standard. Den ligger på andra våningen i en s k funkisvilla. Förutom lägenheten under finns en herrfrisör, som kommer att upphöra inom kort, så jag hoppas på lugn och ro. Det behöver jag verkligen efter det senaste boendets prövningar. Ja, just nu händer det inte mycket, faktiskt, men man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn och tur är kanske det?! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-06-12 SKOLAVSLUTNING Igår var det skolavslutning i Bunkeflo kyrka. Benjamin har gått ut första klass med den äran. Vädret var inte nådigt. Regnet formligen vräkte ner. Prästen var väldigt 'barnvänlig' skulle man kunna säga. Han fick den unga publiken med sig genom att predika för dem på ett naturligt sätt och utifrån deras värld. Skrattsalvorna haglade inför vissa liknelser och stämningen var uppsluppen. Ingen satt och sov i bänkarna efter vad jag kunde se. Klasserna 1A-C fick ställa sig upp på bänkarna (väldigt poppis) och vända sig mot föräldrar, släkt och vänner medan man sjöng 'Det blir ingen sommar ..' Benjamins klass (1D) fick ställa sig framme i kyrkan och sjunga sin sång. Därefter läste rektorn upp utvalda, av barnen författade, små alster om sommarlovet till allmän förtjusning för just de utvalda.
Fler bilder från skolavslutningen hittar du här /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-06-09 SOFIERO Sofiero är en vacker utställningsplats, som jag gärna velat anmäla till. Men, tyvärr, det blir inget med den saken i år. Gissa varför? Men, det är säkert många som prövar lyckan ändå, så ingen fara på taket för arrangören. MOTALA - CLUB SHOW Tyvärr avstod jag Club Show eftersom Ronja inte kändes i form. Det är en bit att köra och jag ville inte utsätta henne för en sommarvarm bil utan AC i det läget. Efter vad jag förstått, missade jag en riktigt trevlig tillställning med många fina labradorer att skåda. Men, nästa år är det Hässleholm som gäller. Då hoppas jag vara på plats med Ronja och kanske en liten valp därtill. Man får aldrig sluta att hoppas ... /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-06-07
Hur många gånger har man inte läst om hur man ska välja valp och diskuterat detta med andra uppfödare? Varje gång man sitter där med en valpkull och studerar valparna en efter en, är det lika svårt att välja ut den bästa. Ofta vill man ha huvudet på en valp, halslängden på en annan och pälsen på en tredje, minst. Sedan kan man bara falla pladask för en valp som inte har något av det man letar efter och då börjar det bli riktigt svårt. Ett par av råden ovan är nya för mig, men dom kommer jag att ta till mig. Tyvärr har jag valt fel valp flera gånger. Någon har sagt att man ska hålla sig till den valp, som man hela tiden har haft ögonen på, och det stämmer nog ganska bra. Det är precis här jag har fallerat, för jag har helt enkelt ändrat mig i sista stund. Det konstiga är, att den allra första valpen som föddes i min allra första kull, Caccia Monsignore (gul hanvalp e. Minnows Winter Whizz u. Sandylands Catch Penny) fångade mitt otränade öga direkt när han kom ut och jag höll honom i min handflata, alldeles våt. Han är fortfarande, i mina ögon, den bästa valp jag fött upp, exteriört. Visserligen hade jag sett ett antal valpkullar födas hos andra uppfödare, men nog är det väl ganska märkligt?! I detta sammanhang vill jag tillägga att när jag såg Winter Whizz första gången väldigt ung, blev jag genast förälskad i honom och bestämde mig på studs för att jag skulle para min Penny med honom om deras blodslinjer passade ihop och det gjorde dom. Hans mor hette Sandylands Poser och far till honom var Ch Licithas Blizzard. Charlotte Lindell var lika begeistrad som jag, så det kändes rätt. Att välja hanhund är lika svårt som att välja valp. Ska man gå på stamtavlan eller på typen? Därom tvistar de lärde fortfarande. Både ock är naturligtvis bäst, men hur ofta hittar man en sådan hane? Magkänslan är nog viktigare än man tror, då den inte är vetenskapligt bevisad. Eftersom hunduppfödning är en konst och framstående uppfödare inte heller växer på träd, så är den kanske inte helt fel?! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-06-06
Ovanstående har stötts och blötts i både utländsk och svensk litteratur tusen gånger om, men faktum är att författaren Siri Myrvoll Lossius, som jag aldrig tidigare hört talas om måste jag erkänna, på ett enkelt och lättbegripligt sätt benar upp de tre olika avelsmetoderna, kort och koncist. Vilken metod är då bäst, kan man fråga sig som uppfödare? Personligen väljer jag tveklöst linjeavel eftersom en stabil tiklinje är guld värd. SKK förespråkar mångfald i sitt RAS projekt. Man vill begränsa hanhundsanvändningen och inavelsgraden får inte överstiga 6,25 %. Utvärdering av en avelshane tar sin tid och vips har han uppfyllt sin kvot. Sedan är det stopp och hänvisning sker till hans söner. Inte samma sak, skulle jag vilja påstå. En framstående avelshane växer sannerligen inte på träd. Mångfald i form av utavel, ifall denna avelsform (hemska tanke!) blir gängse, kommer så småningom att få till följd att våra labradorer inte längre blir en homogen ras med en distinkt rastyp, utan en massa individer av typen 'varken eller'. Valpkullarna kommer att bli spännande för man vet aldrig vad man får, utom labradorvalpar förstås, men där slutar likheten. I och för sig kommer allrounddomaren verkligen till sin rätt i ett dylikt scenario. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-05-22 Jaha, så blev det Facebook i alla fall. Har faktiskt varit lite motsträvig i min uppfattning om medlemskap i denna jätteorganisation på nätet. Kalla mig bakåtsträvare eller motvalls kärring eller vad ni vill! Ibland har jag en tendens till 'privacy' som kanske inte är helt i tiden. Hur som helst har en god och omtänksam vän nu omvänt mig och jag har fått nya vänner i rasande fart sedan inträdet i söndags kväll. Måste erkänna att 'syns man inte, så finns man inte' helt enkelt är vad Facebook i stor omfattning, i alla fall när det gäller hundvärlden, rör sig om. Personligen finner jag stor glädje i att dela med mig av mina foton genom åren, både på hundarna, barnbarnen och annat smått och gott, vilket verkar att uppskattas och det är jag jätteglad för. Det är också fantastiskt intressant att ta del av andras bilder på sina hundar. Nu kan man hålla sig á jour på ett helt annat sätt än tidigare. Kunde knappt vara bättre, faktiskt! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-05-01 RONJA I dag har Ronja för första gången fått prova på att apportera mås, kråka och en andfågel. Inga problem! Hon hämtade alla med stor entusiasm. Stolt och glad blev jag. Hon fick också apportera dummys i en djup damm, vilket också gick galant. Ronja är van vid långsträckta sandstränder, så det var en ny upplevelse för henne att det helt plötsligt blev djupt direkt. Första gången hade hon lite problem med att komma upp, men sedan fick hon 'kläm' på hur hon skulle göra. Hon är verkligen en riktig fighter och ger sig inte i första taget. Nu måste jag helt enkelt få in lydnaden så att vi kan jaktträna lite för detta gav sannerligen mersmak. Tyvärr är det undertecknad som är den felande länken och inte Ronja. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-04-27 KORTISONSPRUTA TILL MATTE I går var jag hos en specialist i handkirurgi och fick en kortisonspruta rakt in i min inflammerade handled. Visst gjorde det ont men det var ingenting emot vad som komma skulle senare på dagen. Gode Gud vad det värkte! Handleden svullnade upp och jag kunde i princip inte röra den åt något håll utan att det gjorde ännu mer ont. Visste till slut inte var jag skulle bli av. Hoppas att det räcker med denna spruta, annars måste jag 'po' det igen om två-tre veckor. Ronja är definitivt i livligaste laget om man själv inte är i full swing. Det är tyvärr inte undertecknad just nu, så varje promenad i dagsläget är en utmaning. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-04-25 RONJA - Inofficiell utställning I dag har Ronja och jag varit på Skanör-Falsterbo BHK:s inofficiella utställning. Soligt och fint, men kallt!! Ronja blev BIR i en inte alltför mördande konkurrens. Dock tyckte domaren Carl Magnus Olofsson att jag skulle banta ner henne några kilon för då skulle hon vara en 'riktigt fin hund'. Dessutom plockade han fram mätstickan när han dömde bland annat labradorerna. På min fråga varför han mätte hundarna, svarade han att det behövdes för vissa raser?! Har jag missat något?! Hur som helst fick han Ronja till 56 cm över manken, uppmätt i gräsmatta. Kanske inte helt fel enligt min egen bedömning mellan tummen och pekfingret. I gruppen dömdes hon av John-John Johnsson, vars kunskaper om labradorer nog behöver kompletteras. Inte för att hon ej blev placerad utan snarare för hans totala ointresse för vår ras som det verkade. Grupp och grupp - 'gruppen' i fråga bestod av grupperna 6-10. De vuxna hundarnas gruppfinaler hade indelats i tre grupper - grupperna 1-2, grupperna 3-5 och grupperna 6-10. De fem bästa i respektive 'grupp' (= totalt 15 hundar) gick sedan vidare till Best in Show. Det var med andra ord betydligt större och mångfaldigare konkurrens i gruppfinalerna än brukligt är. Sammantaget en trevlig dag i avslappnad miljö med små pratstunder här och var med hundvänner och bekanta. Bra träning för Ronja inför sommarutställningarna tillika. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-04-20 KURSAVSLUTNING I söndags hade vi kursavslutning. Själv hade jag stand-in för Ronja p g a min handskada. Inte lätt att samla alla hundar och ägare på samma gång, vända åt samma håll, d v s mot kameran. På bilden nedan lyckades alla utom ett ekipage, så det får man nog vara nöjd med så där i all hast.
/Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-04-16 'JAKTLABRADOR' - vad är det? Har nu varit hos tandläkaren två dagar i rad och ska dit igen i slutet av maj månad. Mina vinter-vurpor har troligtvis bland annat gett upphov till sprickor i mina för länge sedan lagade kindtänder. Åke, som han heter, har i forskningssyfte även arbetat som djurtandläkare på Malmö Djursjukhus. Det var så jag kom i kontakt med honom. Eftersom han ägt en 'jaktlabrador' för många år sedan och dessutom vet att jag föder upp labradorer, undrade han varför de ser så annorlunda ut visavi 'vanliga' labradorer. Med munnen full av allehanda tandläkarutensilier var det omöjligt att vidareutveckla detta ämne, varför jag hänvisade till denna länk på min hemsida. Hemma i bokhyllan har jag en labradorbok, skriven av framlidna labradoruppfödaren och författaren Mrs Mary Roslin-Williams (kennel Mansergh) som heter The Dual-purpose Labrador. Mitt exemplar är en förstahandsutgåva publicerad 1969 och inköpt på Crufts 1987 av legendariske Dog Book Specialist Clifford L. B. Hubbard. En raritet och min absoluta labradorbibel.
The Dual-purpose Retriever, som är dedikerad till Mrs Gwen Broadley (Sandylands) och Mrs Margaret Ward (Heatheredge), är full av klokskap och beskriver synnerligen ingående alla rastypiska detaljer och funktioner hos labradoren - en oersättlig guldgruva för den verkligt intresserade labradoruppfödaren. Personligen anser jag att ovanstående utdrag ur boken på ett ypperligt sätt sammanfattar allt vad en rastypisk Labrador Retriever står för. Bättre kan det helt enkelt inte sägas. Standarden som åsyftas finns här /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-04-04 MOPSEN MIMMI Har ju glömt att berätta om min systers Mops Semlans Ann-Sofie - 'Mimmi' for short?! Hon är snart fem månader gammal och ett riktigt litet kvicksilver. Lotta har redan två små 'noffar' - mor och dotter - som är ganska till åren komna. I början var dom lindrigt intresserade av yrvädret Mimmi och hade nog helst sett att hon flyttade direkt, men nu går det riktigt bra. Lotta själv märker sannerligen att hon lever med en liten mopsvalp i huset. Men, vem kan motstå detta lilla charmtroll?! Självklart har jag fotograferat henne.
Fler bilder på Mimmi hittar du här /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-04-04 GLAD FORTSÄTTNING PÅ PÅSKEN ... (fick bli i grönt eftersom gult inte syns så bra) Vintern har tagit sin tribut på min arma lekamen och därtill hörande lemmar i form av armar, händer, ben och fötter. Jag har halkat på isfläckar, underkylda gångvägar och blixthala gator och lyckats falla än på ena sidan, än på den andra och faktiskt rakt bakåt också, men det var inte vinterns fel utan snarare Ronjas iver över en lösspringande hund. Jag brukar ha Ronja i långlina nere på stranden. I min enfald trodde jag att det var bättre med två fötter på linan än med bara den ena när jag skulle stoppa hennes framfart. Tyvärr resulterade detta i stället i att jag for upp i luften av Ronjas ryck för att sedan falla bakåt som en fura. Min långt nerdragna stickade mössa föll av och hamnade en bit bakom mitt huvud, vilket jag fortfarande finner rätt märkligt. Kameran hamnade på magen där jag låg i sanden. Tack och lov gick den inte sönder, men objektivets ytterskal blev inlindat i sand. Inte kul alls! (Tyvärr har jag ingen illustrerande bild av det hela.) Sedan en tid tillbaka har jag haft duktigt ont i vänster handled. Inför Påskhelgen och förestående barnpassning förvärrades tillståndet, så nu gäller insmörjning med smärtlindrande gel och ett rejält handbandage. Av och till kompletteras med värktabletter. Jag är faktiskt ganska handikappad i och med att jag inte har någon kraft i handleden. Allt finlir som t ex att knäppa knappar, skiva bröd etc gör djävulusiskt ont. Gick till slut till läkare som remitterade mig till röntgen. Det visade sig då att jag fått en några mm lång reva i ett av handlovens skelettben/ledband. Jag hade dessutom åldersförändringar i form av förslitningar. Ja, vad kan man göra?! Inte är det helt riskfritt att ha djur, speciellt inte när åldern börjar ta ut sin rätt. Självklart hade jag inte varit ute och traskat i snö och is mer än nödvändigt om jag inte haft hund. Läkaren rådde mig till och med att sluta med hunderiet, men där går gränsen. Som tur är kan jag sitta vid datorn och skriva som vanligt, men det är värre med Ronjas unghundskurs och utställningsträning. Hon är ju full av energi och livslust medan jag är trött och sliten i mitt eländiga tillstånd. Hujedamej, så hemskt allt är ibland!! Men, det är inte värre än att jag planerat in tre utställningar framöver. Finns det liv, finns det hopp! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-03-30 RONJA På förekommen anledning och för undvikande av missförstånd vill jag gärna klargöra följande beträffande tidigare aviserad parning av Ronja. Det
föreligger en överenskommelse mellan mig och Betty Howard (Tapeatom) om
en valp efter Ronja. Färg och kön på valpen hade i det läget inte
bestämts. När det senare framkom önskemål om en gul hanvalp, kunde
Precious For Eternity Navigator inte komma ifråga då han är dominant
svart. Ingen skugga må därför falla över 'Navy', som jag alltid haft,
och fortfarande har, ett mycket gott öga till. Inte för att man varken
kan 'beställa' önskad färg eller kön på valparna. Dock måste man ge
naturen Hanhund är i nuläget inte bestämd. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-03-27 RONJA - MH-BESKRIVNING I dag har Ronja och jag varit på MH-Beskrivning arrangerad av Skanör/Falsterbos BHK. Som tur var startade vi som första ekipage vid 13-tiden. Hela förmiddagen hade regnet öst ner, men efter lunch stabiliserade sig vädret betydligt. Detta var
första gången både för mig och Ronja. Hon skötte sig utmärkt och
reagerade i princip som jag hade förväntat mig utom i momenten 3a
'Förföljande' och 3b 'Gripande'. Till min stora förvåning fullföljde hon
inte förföljandet. Det verkade närmast som om hon förstod att 'skinnet'
inte var ett djur utan något mekaniskt som rörde sig på ett onaturligt
sätt, vilket det ju da facto också var. Dessutom fick hon ingen vittring
via vinden. Andra gången brydde hon sig inte ens om att springa efter
skinnet. Efter mig startade en ca två månader yngre labradortik. Hon ville först inte ens springa efter skinnet. Efter en viss tvekan, sprang hon dock en kort bit för att sedan stanna och börja nosa runt. Hon var heller inte alls intresserad andra gången. Det hör till saken att denna tik vet vad saken gäller, så därför är det ännu märkligare att förstå. Vi människor har nog mycket mer att lära om våra hundars syn på saker och ting än vi är medvetna om. Beskrivaren Monique Wrambeck blev väldigt förtjust i Ronja, så det tar jag som ett gott tecken. I morgon är det unghundskurs igen. Veckorna går så fort. Hoppas att det inte ösregnar. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-03-25 MALMÖ INT - SYDSKÅNSKA KENNELKLUBBEN - PRISER Måste bara komplettera med en 'intressant' detalj avseende Malmö Int. Jo, det gäller 'priset' för i mitt fall Ronjas första (och förhoppningsvis inte sista) CK. Glad i hågen stegade jag iväg till sekretariatet för att hämta Ronjas pris. Döm om min förvåning när jag fick välja mellan två olika färgers bajspåsar, en del krimskrams i 'pottebleck' (kanske inte riktigt för det var gult, men till synes lika värdelöst), en sittdyna (reklam för Agria eller nå't) och några urblekta hopfällbara paraplyer av billigaste sort etc i samma stil. Inte speciellt upphetsande, minst sagt. I min enfald frågade jag om man inte kunde byta mot en CK-rosett. Nej, det kunde man inte. Den kostade 50 spänn. Smart drag, om man som klubb inte har minsta skam i kroppen, för självklart köpte jag då en dylik för att slippa lägga en rulle gröna bajspåsar som minne till min blygsamma samling av utställningsvinster. Det 'svåra' valet av pris föll i ren desillusion på bajspåsarna, som man i alla fall har någon nytta av. Skärpning SKK! Anmälningsavgifterna höjs varje år, men priserna blir bara sämre och sämre. Skippa krimskramset som bara blir liggande i en låda för att slutligen hamna på soptippen och satsa på något vettigt i stället. Det är inne att tänka på miljön, så varför inte passa på att låta Sydskånska Kennelklubben föregå med gott exempel?! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-03-21 MALMÖ INT Ställde Ronja på International Dogshow, som Malmö Int kallades detta år av någon anledning. Filip Johnsson dömde labradorerna med 75 anmälda hundar. Kvaliteten var förhållandevis jämn och inga 3:or eller KEP utdelades. Stämningen runt ringen var avslappnad om än inte uppsluppen och som vanligt var applåderna sparsamma. Självklart tyckte jag att Filip dömde bra eftersom Ronja vann unghundsklassen med CK och slutade som BT-4. Inte illa för en busig unghund som för dagen var något tunnklädd tillika. Filip dömde lugnt och sansat, dock inte långsamt, vilket jag personligen tycker är en förträfflig kombination. BIR blev Bolette Heerings gule hane DK UCH SE U(U)CH Follies Traveller och BIM blev Monica Jarl Winnbergs bruna tik Sea-Birds Billion Dollar Baby. För övrigt var det förvånansvärt mycket brunt och lite gult procentuellt sett. Den bruna labradoren vinner onekligen terräng här i Norden, både på gott och ont. Förr i tiden var det näst intill otänkbart att para gult med brunt. I dag ser en del detta som en utmaning. Att få en kull med alla tre färgerna var inte populärt för bara ett tiotal år sedan. Numera verkar detta inte vara något man bekymrar sig för. Frågan är hur det kommer att se ut i framtiden? Kommer man att se mellan fingrarna på sämre pigment och ljusare ögon rent generellt? BARNKALAS Hem och byta kläder och sedan direkt iväg till barnkalaset för Benjamin och Alexandra. Jag var lagom mör i hela kroppen, skadad som den är efter mina vurpor på isfläckar och hala gatstenar under 'istiden' som varit. God mat och kaffe med tårta gjorde susen, men ljudnivån var på topp med hela huset fullt av barn. Väl hemma trodde jag nästan att jag skulle kunna stå och sova. Efter en tupplur framför TV:n och Morden i Midsommer, har jag nu vaknat till liv för att skriva detta inlägg i min blogg. Nu känner jag att ögonen börjar gå i kors, så go'natt. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-03-12 FRITT FALL OCH INGEN CRUFTS Här sitter jag nu igen vid min dator, öm i hela kroppen efter en vurpa på Malmös glashala gator i går på väg till jobb. I dagens SDS beskriver man gårdagen som 'vinterns värsta dag'. UMAS hade femtio fallolyckor på akuten redan på förmiddagen. Tack och lov bröt jag ingenting, tror jag. Jag tänker inte röntga mig i alla fall. Tog en Ipren mot värken när jag kom till jobb och lyckades ta mig igenom dagen, om än delvis haltande. Som tur är har jag lediga fredagar. Körde ner till stranden med Ronja som jag brukar. Hon måste ju helt enkelt få sina dagliga dopp bland isflaken. Själv förflyttade jag mig, skulle man kunna säga. Dock blev det en i och för sig härlig promenad längs strandkanten i förmiddagsdiset med en temperatur runt +2 grader. Den förrädiska isglaserade snön ligger kvar på vissa avsnitt och då gäller det att se upp. Det var just en sådan isfläck som orsakade min strandvurpa för väl ca två månader sedan. Sviterna efter denna har nu kompletterats med gårdagens lårmuskelskada, så man är långtifrån fit for fight, dock mobil, vilket är det viktigaste när man har hund. Det smärtar mig långt in i hjärteroten att jag inte är på Crufts i skrivandes stund. Trots att det är så länge sedan sist, kan jag förnimma nästan alla sinnesintryck som möter en när man träder in och ser alla hundar och varustånd, ja hela atmosfären, som inte kan jämföras med någon annan utställning jag har varit på under årens lopp. Måste tillägga att jag då tänker på Earls Court för jag har aldrig varit på The NEC Birmingham. Jag hade sett framemot att se toppskiktet av de engelska labradorerna och kanske en och annan ditrest. Lördagen hade jag tänkt vika för Akitorna. Men, jag är lycklig ändå, för jag har ju Ronja och Dreamer på 'hundsidan', men det finns ett liv utanför hundarna också. Lyckan där är mina barn och barnbarn, så vem är jag att klaga?! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-03-10 BENJAMIN OCH ALEXANDRA Några galna bilder på mina barnbarn Benjamin och Alexandra. De börjar bli vana vid att jag fotograferar dem och agerar helt utan hämningar. Benjamin har tappat sina framtänder för ett tag sedan. Den ena nya låter vänta på sig, men det är ju precis så här det brukar se ut när man går i första klass. Alexandra, å andra sidan, är bara inne på första garnityret så 'saglet' rinner konstant. Som synes på bilderna är bordskicket inte så förfinat. Som grädde på moset har Alexandra också fått vattkoppor. Om ni vill ta del av bilderna är det bara att klicka här /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-03-09 RONJA PÅ KURS OCH PÅ HOPPANDE TASS Ja, så var det dags igen med ny kurs - en fortsättningskurs från valpkursen i somras. Ronja ska nog löpa snart, så hon är lite disträ och inte blir det bättre av att undertecknad minst sagt är lindrigt intresserad, skam till sägandes. Detta harvande fram och tillbaka med kommandon hit och dit. Jag tröttnar till och med fortare än Ronja. Gud, vad jag tycker det är tråkigt att träna lydnad!! Jag hatar
att träna överhuvud taget. En gång, för ett par år sedan, infann jag mig
förhoppningsfullt för en provträningsgång på ett gym i Malmö.
Träningsbyxor och dito skor hade inköpts för ändamålet plus en liten
handduk, som man skulle ta med sig (?). En instruktör visade mig hur
alla möjliga tränings- Egentligen borde jag lägga ner hela min själ i hundkursen eftersom jag har problem med inkallningen på Ronja. Hon älskar Gud och allt som rör sig på denna jord, Jag har inte en chans om något intressant har fångat hennes öga. I helgen blev jag utskälld av en familj som dök upp från ingenstans, mitt när jag och Ronja gick och njöt i förmiddagssolen på stranden i Kämpinge. Som ett spjut var Ronja där och hoppade och studsade med ivrigt viftande svans. Då hörde jag en ilsken vissling, som inte bådade gott. Innan jag fått syn på paret började båda skrika att jag skulle koppla min hund för dom hade en dotter som var två år gammal. Kvinnan påstod sig vara rädd för hundar, vilket jag inte märkte något av för det hindrade henne inte från att kasta ur sig den ena beskyllningen efter den andra utan att så mycket som titta åt Ronja. Mannen påpekade föraktfullt att sådana som jag inte borde ha hund och tillade att labradoren statistiskt sett är den hundras som står för de flesta bitskadorna på barn!!! Det gick ögonblickligen upp för mig att jag mött en komplett idiot. Han hade 'hört' detta, kan man tänka sig?! Jag kunde inte låta bli att säga några väl valda ord och avslutade med att sådana som dom kanske inte skulle ha barn. Inte populärt precis. Tvååringen satt i mannens famn och tittade med stora förvånade ögon på mig och Ronja. Ett bra sätt att lära sitt barn att bli hundrädd, tänkte jag i mitt inte så speciellt stilla sinne. För mitt eget bästa valde jag sedan att vända ryggen till och promenera därifrån, kokande av ilska. Glåporden från paret följde mig så länge jag kunde höra dem. Tack och lov träffade jag en trevlig man med en 'jaktlabrador' (från Like'ims visade det sig). Inga idioter inom räckhåll, så jag kopplade loss Ronja. De båda hundarna hade hur kul som helst och dagen var räddad. Den som
kommer på en hundraprocentig inlärningsmetod för inkallning av hund
skulle nog bli stenrik. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-03-04 BARNBARN SOM FYLLER ÅR I MARS I morgon fyller mitt äldsta barnbarn Benjamin 8 år. Den 18 fyller mitt andra barnbarn Alexandra 2 år. I slutet av augusti väntas undertecknad bli farmor för tredje gången. Genus är ännu okänt. Spännande!! Det något kontroversiella pojknamnet 'Valentino' är på förslag. Benjamin hyser stor faiblesse för det amerikanskt klingande 'Junior' av någon outgrundlig anledning. Kanske inte världens bästa i kombination med Pasquariello?! Något förslag på flicknamn har ännu inte tagit form. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-02-22 RONJA Har precis varit och ögonlyst Ronja och hon var OK, tack och lov! Passade också på att Rabies-vaccinera henne. Notan gick på 856 kr. Omvaccinering om 4 veckor och sedan blodtest, så det blir en nätt liten summa allt som allt till slut. Tur man vet var man ska lägga sina pengar, men jag är så glad och tacksam ändå, som blott en hunduppfödare kan vara. SNÖN Snön ligger djup på taken och marken efter ett nytt snöoväder i morse. Grannarna skottar som galningar, men själv tar jag det lugnt. Skottar en smal gång till brevlådan och ut på gatan och sedan precis bakom bilen, som jag parkerar nära villagatan. Visst kunde det sett snyggare ut på vår garageuppfart, mycket snyggare rent av, men för det första har jag skadat min vänstra handlov när jag halkade på en isfläck och för det andra är jag inget snöskottningsfreek. Jag gör bara det allra nödvändigaste. Alla mina skottande grannar är dessutom män, dock inte några tjänstvilliga gentlemän, som vänligt erbjuder sin hjälp. Nej, dom sitter bakom gardinerna och tittar roat på mig i mina fruktlösa försök att få undan den värsta snön. Dom förfasar sig säkert över slutresultatet, men det bekommer inte mitt glada hjärta ett dyft. Låt dem våndas över den förstörda oklanderliga enhetligheten längs villagatan. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-02-21 Vintern har verkligen slagit sina klor även i de allra sydligaste delarna av Skåne. Det är i princip omöjligt att ta sig fram på ett naturligt sätt eftersom gångbanor, cykelstigar och villagator är som isbanor. Gick ut med Ronja i morse med små, små musasteg och var inställd på att eventuellt halka omkull. I min aktningsvärda ålder är det speciellt olämpligt att bryta armar och ben. Har fortfarande ont i vänster arm efter att ha halkat på en isfläck på Ljungskogens strand, där jag brukar rasta Ronja, och det var för över en månad sedan. Då var jag helt säker på att jag brutit armen. Hörde hur det knakade i armen och brakade i backen, men tack och lov inte i baken. I 50-årsåldern bröt jag armen efter att ha försökt fånga in en häst på sommarbete. För sju år sedan bröt jag höger knäled när en unghund sprang ner mig. Mellan varven har jag vrickat båda fotlederna otaliga gånger på våra hundpromenader. Speciellt dolda hålor i gräsmattor är min mardröm. Sådana återfinns i mängder på större hundrastplatser som bekant. För två år sedan råkade Dreamer göra en helomvändning på en smal stig när han busade med en annan hund och vips kände jag hur knäskålen på vänster ben förflyttade sig mot högra benets dito och däckade av smärta. Som tur var hade jag bara skadat ledbandet vid knäet denna gång, men det var nära ögat att jag bröt även vänster knäled. Lyckades släpa mig till bilen en bit bort och dessutom köra hem, men då fick jag lyfta 'kopplingsbenet' med hjälp av min vänsterhand när jag skulle växla. För säkerhets skull har jag nu laddat upp med ett helt lager av Apotekets Futuro stödbandage-serie. I mitt sortiment ingår för närvarande ett knäbandage, ett handbandage och två fotbandage, eftersom jag vrickade båda fötterna på samma dag senast. Hade två elefantvrister på kvällen och kunde knappt gå överhuvud taget. Haltade på jobb i en hel vecka. Mina arbetskamrater tror för övrigt att jag har en skruv lös beträffande mitt 'hunderi' och dom är tyvärr inte ensamma. Mina nära och kära har vant sig vid det här laget, men av och till tycker även dom att yttersta gränsen snart verkar vara nådd. Nu äter jag extra kalciumtabletter för skelettet i förebyggande syfte. Egentligen skulle man ju ha urstarka ben när man går så mycket som man gör, men jag har säkert tunn benstomme. Det hade nog blivit en 2:a i kvalitet. Tur man inte behöver ställas ut och inte behöver man betala extra för inregistrering av barn heller, fastän man inte är 'officiellt' meriterad. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-02-17 RONJA Drygt en månad kvar till Malmö Int, som jag så förhoppningsfullt anmält Ronja till eftersom hon var i toppäls. Nu fäller hon som ett såll och är väl snart rent naken. Det var inte ens lönt att borsta henne eftersom kammen var smockfull i ett enda drag över ryggen. Snön var full med svarta hårtussar och såg nästan ut som en Dalmatinerpäls. Jag längtar innerligt till den dag då marken är bar och jag kan börja cykla med Ronja. Har ju inte vågat göra det innan hon röntgades. Cykelmotion i varierande gångarter och tempo är utmärkt motion i kombination med fritt släpp och vanliga promenader dagligdags. Bra motion för en annan också. På måndag ska Ronja ögonlysas och visst är jag nervös. Man får be till Gud och hoppas på det bästa. Vad annat kan man göra? Det är i alla fall en fördel att man får veta resultatet direkt. Fast, ibland kan man få vänta ... När jag importerade Smitan Appollo Of Sandylands 1990 var han redan 11 månader gammal. Jag ögonlyste honom månaden därpå. Ögonlysande veterinär trodde sig se sitt kanske första fall av Central PRA (CPRA) på en labrador här i Sverige, men var inte säker, bland annat eftersom endast ena ögat var drabbat. Hon vågade helt enkelt inte skriva något alls eftersom hon var osäker på diagnosen. Pollo ögonlystes tre månader senare (!) av professor Kristina Narfström, nyss hemkommen från USA. Det visade sig att han hade Retinopati. Så här beskriver veterinär Lennart Garmer denna ögondefekt vid en föreläsning 2007.
När man läser nedanstående under Anomalex (SKK Sund Hundavel) kan man förstå att det kanske inte alltid är så lätt att skilja agnarna från vetet.
Man kan i
alla fall inte klaga på att ens liv saknar inslag av varierande
spänningsmoment. I samman- Väninnan/uppfödaren i fråga kontaktades per telefon av Gwen, som sedan lämnade över telefonen till undertecknad där vi satt vid köksbordet på 'gamla' Sandylands. Det föll nu på min lott att förklara alla 'måsten' som gällde för inregistrering i SKK av en från England importerad hund. Man kan bara tänka sig hur detta uppfattades av en huvudsakligen Pekingese-uppfödare där vid den tiden (1990). Som vanligt agerade Gwen snabbt och effektivt och ordnade med att båda Pollos föräldrar vederbörligen röntgades och ögonlystes. Här hemma i Sverige gick jag och svettades. Allt hängde i luften och kunde rasa på en gående gång, om det ville sig illa. Föräldrarna var OK som tur var, men sedan kom ju chocken vid ögonlysningen. Resten är historia. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-02-09 WEBBMASTER Jag är webbmaster för endast två hemsidor numera. Har suttit sysslolös i det närmaste under hela 2009, men nu börjar det ramla in material och det är kul. Kanske börjar hemsidorna bli passé till förmån för bloggar och annat? Tidigare skötte jag flera hemsidor, men det kan bli ganska betungande i perioder med för många, speciellt som det av någon konstig anledning ofta slumpar sig så, att allt material kommer in ungefär samtidigt från alla håll. Beslöt därför att begränsa mig till mina nuvarande två plus min egen som ju också innefattar min blogg. Hemsidor bör spegla ägarens personlighet i viss mån. Den bör vara saklig utan att vara tråkig och ge ett seriöst intryck. Stavfel och dålig språkbehandling kan förstöra den bästa hemsida, liksom undermålig bildkvalitet och allmänt dåliga bilder på hundarna. Viktigt är också att man kvickt och lätt hittar det man letar efter och att man inte 'ramlar' ur sidan när man navigerar hit och dit. Detta kan förebyggas på olika mer eller mindre smidiga sätt. Nu tänker ni säkert att jag är en riktig petimeter och det måste jag nog erkänna att jag till viss del är. Kanske en yrkesskada eftersom jag arbetat som sekreterare i 100 år känns det som, men även därför att jag är väldigt intresserad av det skrivna språket. Jag sitter och filar på bilder, texter och layout tills jag nästan blir nöjd, för riktigt nöjd med en hemsida blir jag nog aldrig. Hela tiden dyker det upp nya idéer och uppslag och då måste jag ändra på tusen olika ställen för att den ska 'hänga ihop'. Nej, nu måste jag sluta att skriva om hemsidebyggande för annars kommer jag aldrig i säng. Timmen är sen, så jag säger go'natt. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-02-06 MALMÖS INNEHUNDAR - TIO-I-TOPP-LISTAN I dagens
Sydsvenska Dagbladet stod att läsa: Vanligaste hundraserna i Malmö. Källa: Jordbruksverket
Undrar om SKK har läst detta? Jag arbetar i Malmö och är inte ett dugg förvånad. Ser nästan aldrig en rasren Labrador men massvis med gatukorsningar eller 'trevägskorsningar' som många ägare kallar sina blandrashundar med ett ursäktande litet skratt. Så här började det: "Svenska Kennelklubben bildades 1889 av en grupp adelsmän och jägare med syftet att ta vara på goda jakthundars egenskaper. Genom införande av stambok, hundutställningar och tävlingar ville man bevara och renodla rasernas specifika egenskaper." Så här låter det idag: "Svenska Kennelklubben (SKK) är en organisation för alla med hundintresse. Oavsett om du är uppfödare, jägare, tävlar med din hund eller bara har den som sällskap, så arbetar vi för dig och din hund." Hur kommer det att bli i framtiden? Som uppfödare känns det som om hela andemeningen med SKK gått förlorad. Vi förväntas följa fler regler och anvisningar än någonsin förut, men SKK beskriver sig själv som en organisation för hundintresserade. Om inte vi uppfödare och utställare av rasrena hundar betalade medlemsavgifter, anmälningsavgifter och alla andra 'måste-avgifter' till SKK, hur skulle då 'organisationen' kunna fungera frågar jag mig ivrigt?! Något måste göras för att lyfta fram den rasrena hundaveln. Annars kommer vi snart att vara tillbaka på ruta ett och se oss förflyttade 121 år tillbaka i tiden. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-01-31 Sitter här hemma och kan inte mycket annat eftersom vi är mer eller mindre insnöade (fri tolkning) här i Höllviken. Gjorde för skoj skull en ekonomisk översikt över mina utgifter och inkomster i Excel. Lägg märke till ordningsföljden som precis som på fodersäckarna går från mest till minst! Konstigt nog såg det hyfsat ut, men så var ju översikten generell för det kommande året. Varför har jag då nästan inga pengar kvar i börsen/på kontot denna månad?! Visst ja, jag hade ju HD/AD-röntgat och vaccinerat Ronja, köpt färskfoder och torrfoder till henne samt lite hundtugg och märgben. Höll på att glömma att jag anmält Ronja till Malmö Int också, plus att jag betalat medlemsavgifter till tre olika hundklubbar och länkningen till LRK. Summan av denna kardemumman hade helt plötsligt ätit upp hela beloppet under 'Övrigt' och mer därtill. Inte blir det bättre nästa månad för då ska Ronja ögonlysas och vaccineras mot Rabies och så ska vi börja på kurs igen, så då tillkommer anmälningsavgiften för denna. Min hemska kvarskatt ska också betalas så jag får nog suga på ramarna för att få det hela att gå ihop. Crufts kan jag helt och hållet glömma detta året också, så det blir 21:a året i rad sedan jag var där senast. Men, jag älskar min Ronja och skulle inte sälja henne för allt smör i Småland. Vad ska jag med en massa pengar om jag inte har henne?! ÅSNAN IOR Är det någon som undrar varför åsnan Ior pryder 'home'-sidan under bilden av Ronja? Jo, så här var det. - När Ronja anlände till Landvetter fanns en stor vit plastpåse fästad vid hennes träbur. I denna låg en gosefilt, två tuggben och åsnan Ior, som var nästan hälften så stor som hon själv. Ronja gillade sin Ior och använde honom bland annat som huvudkudde. Till slut blev Ior ganska snaskig, dock intakt förutom rosetten på svansen. Jag funderar på att försöka tvätta den i en tvättpåse i tvättmaskinen. Kan inte tänka mig att kasta bort Ronjas egen Ior, även om jag numera har köpt två nya - en liten till bilen och en medelstor tronar på min sänggavel. Ior har blivit Ronjas och min maskot, som vi hoppas ska föra tur med sig framöver.
HACHIKO - AKITAN SOM BLEV EN LEGEND Glömde förresten berätta om filmen Hachiko, som bygger på en sann historia om en japansk akita som förblev sin döde husse trogen livet ut. En helt underbar film om man älskar hundar och då speciellt rasen Akita, vilket jag ju gör. Visst kunde man även vila ögonen på Richard Gere, som spelade den mänskliga huvudrollen. Inte ett öga var torrt i den fullsatta biosalongen på Filmstaden i Malmö. Akitan, som spelade Hachiko, var dessutom väldigt rastypisk och mycket tilltalande, så det var en njutning bara det. Ska inte sticka under stol med att jag blev sugen på en Akita igen. Tyvärr verkar American Akita bli alltmer populär till nackdel för den japanska akitan, vars officiella namn numera är Akita, rätt och slätt. För den intresserade finns en hel del att läsa här
Vår egen Yamato-Go var en Akita-Inu, som rasen kallades officiellt 1984, då han föddes. Svart 'mask' är inte tillåtet på en Akita efter år 2000, då Akita-Inu typades om till Akita respektive Great Japanese Dog (GJD), som återigen bytte namn till American Akita år 2006. Man kan undra hur Toto skulle ha typats eftersom han rent exteriört såg ut som en ganska medioker representant för rasen Akita, men med mask. Fast, på den tiden såg inte GJD/American Akita ut som dom gör i dag på långt när. De var generellt tunnare i benstommen och deras Schäferinfluens var förhållandevis synbar, speciellt då öronens storlek, tjocklek och form. Väldigt mycket har hänt exteriört och även temperamentsmässigt sedan dess. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-01-30 Tänkvärt och för mig mitt i prick! THE DOG
"When God had made the earth and sky, the flowers and the trees, he then made all the animals, the fish, the birds and bees. When at last he'd finished not one was quite the same. He said I'll walk this world of mine and give each one a name. And so he traveled far and wide and everywhere he went, a little creature followed him until it's strength was spent. When all were named upon the earth and in the sky and sea, the little creature said. "Dear Lord, there's no name left for me." Kindly, the Father said to him: "I've left you to the end. I've turned my own name back to front and called you DOG, my friend." Author Unknown. ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-01-28 Pengarna rullar och folket jublar! Denna månaden är en katastrof, som vanligt. Julens ekonomiska efterdyningar börjar göra sig påminda och nya käcka 'hundutgifter' adderas på. Röntgen och vaccinering och så hundmat och lite annat smått och hundgott naturligtvis. Nästa månad blir det ögonlysning och ny vaccination. Bilen är ett annat nattsvart hål som aldrig blir igenfyllt. Besiktigade bilen i förra veckan och som vanligt blev den underkänd. Nu ska bromsrör och bromsslangar bytas ut till den facila summan av drygt 4000 kr, inkl ombesiktning, som bilverkstaden ombesörjer. Skönt, så slipper man stå på Bilprovningen och vänta igen. Som tur är har jag mitt Mekonomen-kort och kan dela upp betalningen på fyra månader utan extra kostnader eller ränta. Detta har varit min räddning varje år. Hade precis betalat färdigt en reparation sedan i höstas. Det är ju bra med kontinuitet så att man inte vänjer sig vid att ha några korvören extra i börsen varje månad. En ytterst farlig vana i hund- / bilsammanhang. Snön ligger förhållandevis djup i ett vintrigt sydvästligt Skåne för närvarande. Det blir till att ta bussen till jobb i morgon igen för vem vill fastna i en snödriva på motorvägen?! /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-01-25 RONJA Har nu äntligen fått 'handlerhjälp' till Ronja. Vädret kunde ha varit bättre, men vad gör man när solen skiner när man jobbar och går i moln när man är ledig?! Snön utgör inte världens bästa kontrast för en svart Labrador heller för den delen. Resultatet hur som helst finns att skåda här Ska
beställa tid för ögonlysning. Sista 'hälsonålsögat'. Sedan kommer det
ytterligare prövningar som I morgon ska mamma och jag gå på bio. Gissa vilken film vi ska se? - Hachiko naturligtvis! Den verklighetsbaserade historien om Akitan som väntade förgäves på sin döde husse. Är du intresserad kan du läsa om Hachiko här /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-01-23 RONJA - RÖNTGENRESULTAT Kollade på SKK Hunddata sådär i förbigående. Trodde väl aldrig egentligen att Ronjas röntgenresultat redan hade hunnit publiceras - men vad skådar mina ögons ljus!! Höfter A och armbågar ua (0). Luften gick ur mig alldeles. Vågade knappt titta en gång till. Nu börjar jag äntligen fatta att hon är FRI!!! Verkligen snabba ryck, men så slängde jag mig också på datorn och betalade in avgiften på 300 kr till SKK så fort jag kom hem från Djursjukhuset i Malmö. Nu måste jag långsamt smälta denna lycka som vederfarits oss - Ronja och mig. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-01-21 FUNDERINGAR I VÄNTAN PÅ RÖNTGENRESULTAT Här sitter jag och våndas inför Ronjas röntgenresultat. Annat vore det om man pysslade med 'uppfödning' av blandrashundar som numera har blivit minst sagt lukrativt. - Vadå stamtavla? - Vadå röntgen? - Vadå ögonlysning? - Vadå meriter? - Vadå inregistrering av valpkull? - Vadå uppfödarförsäkring? Jag är ju ingen uppfödare - jag har bara parat min tik för att hon är så fin och så är det ju bra för henne också, för då får hon inte livmoderinflammation när hon blir gammal. Grannens hanhund är så snäll och så är dom ju så gulliga tillsammans. Barnen tycker att det ska bli såååå kul med små valpar. Vi ska ha valparna i köket och så tjänar man ju en hacka när man säljer dem! Det är bara att sätta in en annons på Blocket. Folk köper hellre en blandras för dom är mycket friskare än renrasiga hundar för dom är alldeles för inavlade nuförtiden. Ljuv musik
för alla oss uppfödare av renrasiga hundar som går på knäna till följd
av alla förpliktelser som ideligen pådyvlas oss från SKK m fl. Mötte en
livrädd strävhårig Foxterrier härom veckan. Tjejen som höll i kopplet
urskuldade sig med att hon inte ägde hunden utan bara passade den. "Hon
är rädd för nästan allting", men så kommer hon ju också från en kennel,
var hennes kommentar. På samma promenad mötte jag en 'renrasig' labrador utan stamtavla. Den såg ut därefter och lite till. Den stolta ägarinnan var inte intresserad av utställning, så stamtavlan var absolut inte viktig i sammanhanget. Dessutom hade hon ju sett både mamman och pappan. Mamman var en renrasig labrador, dock inte röntgad. Pappan var nog en renrasig labrador, men han hade ingen stamtavla och var inte röntgad. Båda var hur sunda och trevliga som helst och hon hade minsann fått träffa dem personligen hemma hos 'uppfödaren', som för övrigt var hur vänlig och seriös som helst för valparna var både veterinärbesiktigade, chippade och vaccinerade. - Vadå matlista?! Nej, någon sådan hade hon inte fått. Hon köpte ett torrfoder på ICA som var JÄTTEBRA och utfodrade enligt doseringen på fodersäcken. Gud så praktiskt och kvickt och lätt!! Jag gick
hem med mycket blandade känslor inför mitt uppfödarvärv. Här spenderar
man allt vad man äger och har och lånar till resten för att försöka
bygga upp sin kennel med ett avelsmaterial man noga studerat och valt ut
med omsorg för att sedan höra att blandrashundar är mycket friskare och
kennlar vet inte vad dom sysslar med utan tänker bara på att tjäna
pengar. Jag tar mig för pannan i vanmakt och tror på nästan fullt allvar
att jag nog faktiskt är knäpp på riktigt. ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-01-19 RONJA - HD/AD-RÖNTGEN Nyss
hemkommen från Djursjukhuset i Malmö, där jag brukar röntga mina hundar.
Duktig röntgen- Jag känner dock till en veterinär (privatklinik) som säger sig använda Plegicil som sedering vid HD/AD-röntgen, men som ger Antisedan för uppvaknande. Mig veterligen är inte detta möjligt. Mycket förbryllande, i sanning! På Djursjukhuset i Malmö ges inga förhandsbesked, så här gäller det att ha is i magen. Försiktigt (faktiskt!) frågade jag om man möjligtvis kunde få bilderna printade. Nej, det kunde man inte, men man kunde få en CD-skiva på dem. Toppen!! Har nu suttit och studerat bilderna på datorn och jämfört med tidigare kopior på 'gammaldags' röntgenbilder, som ju inte höll tillnärmelsevis samma höga kvalitet som nutidens digitala. Förr kunde man få en kopia på bilderna som skickades in till SKK. Man lade då två plåtar ovanpå varandra. Kopian blev inte lika skarp som originalet, men var bättre än inget. Det är intressant att jämföra röntgenbilder på olika labradorer. Ingen är den andra riktigt lik och det kan vara stor skillnad på skelettets utseende och tjocklek. Egentligen blev jag inte mycket klokare utan snarare tvärtom, d v s allmänt förvirrad. Hur såg nu bilderna ut då?! Enligt röntgenassistentens och min 'humble opinion' såg både höfter och armbågar bra ut, men vi är ju varken veterinärer eller SKK-avläsare, så den som lever får se. Armbågarna är egentligen endast en vild gissning eftersom jag personligen aldrig blir riktigt 'klok på' (är det kanske bara i Skåne vi säger så?) hur man bedömer dessa. Hur som helst, jag tar definitivt inget för givet. Allt kan fortfarande hända och sedan ska vi inte glömma bort ögonlysningen. Hujedamej!! Ännu ett nålsöga att ta sig igenom, men det får vänta tills jag har röntgenresultaten i min hand. Man får vara försiktig med sitt enda lilla hjärta. Mitt har nästan precis hoppat i rätt läge igen. Förresten, på tal om priser på HD/AD-röntgen ... Jag betalade totalt 1 100 kr. Det tycker jag är billigt. Kan tänka mig att det kostar betydligt mer i vår kära huvudstad? /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-01-15 RONJA Nu är tid beställd till röntgen ... sanningens ögonblick blir ett dokumenterat faktum ... förhoppningar tänds som i ett glädjerus eller raseras i ett enda slag - allt står på spel med andra ord. Jag bävar, inte för att Ronja någonsin har haltat eller verkat stel i lederna, utan för att hennes öde nu till viss del vilar i andras händer. Kommer kennel Caccia äntligen att kunna resa sig ur askan?! Senaste kullen föddes 2005 och i den fanns endast en bunke hanvalpar. Nu vill jag naturligtvis inte låta otacksam, men det är väl ingen uppfödare som hoppar i luften av glädje för det precis?! Sedan dess har oturen varit min ständige följeslagare. Låter jag som en olycksprofet? Visst gör jag det, men hoppet finns alltid kvar. Visste ni förresten att hoppet är det sista som lämnar människan? Ska tänka på det när jag sitter i väntrummet, snustorr i munnen och svettig om händerna med huvudet fullt av förvirrade och osammanhängande tankar - d v s så nervös man bara kan vara inför ett sådant här 'röntgendomsprov'. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-01-10 RONJA I ett blåsigt och kallt Skåne, med spridda isfläckar här och var på fälten, gav jag mig åstad med Ronja och min kamera i syfte att försöka få till ett helfigurfoto av henne. Det gäller att vara i ständig beredskap ifall Ronja skulle få för sig att ställa upp sig och stå stilla i någon sekund eller så. Tyvärr ville inte solen titta fram på riktigt utom när Ronja var minst 100 meter bort. När man fotograferar svarta hundar behövs det åtminstone lite sol så att pälsen lyser upp. Lyckades pricka in nedanstående bild när Ronja var ganska nära. Solen lyste dock med sin frånvaro (vitsigt värre!).
/Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-01-08 Lycklig eller ej, men tiden går fort i alla fall och snart är det dags att börja jobba igen, vilket jag faktiskt ser framemot. Helger och ledighet i all ära men i mitt specifika fall, som ofrivillig mambo, är det skönt att komma hemifrån då och då. Det finns emellertid inget ont som inte har något gott med sig och tvärtom, så man ska inte klaga alltför mycket, kanske?! Börjar tvivla på om jag ska kunna åka till Crufts trots allt. Räknade på reskostnader, hotell och inträdesbiljetter och kom fram till en rätt saftig summa. Skulle gärna vilja titta på Akitorna (Utility Group) på lördagen också. Har tyvärr en kvarskatt på ett par tusen att betala samtidigt som Crufts går av stapeln. Fattar inte att det blivit så. Brukar inte ha kvarskatt utan tvärtom. Funderar på om det s k jobbskatteavdraget fås med ena handen och dribblas bort med den andra via olika politiskt skattetekniska finesser? Jag vet att jag betalar rätt skatt eftersom det ingår i mina arbetsuppgifter på jobb. Måste erkänna att jag inte tycker det är speciellt 'häftigt' att betala skatt utan ett nödvändigt ont. Känner att jag vill röntga Ronja inom de närmaste två månaderna så att jag vet var jag står. Känns lite osäkert att avelsplanera när man inget vet. Visserligen har hon aldrig haltat trots ett mycket busigt liv på hunddagis och allting, men man vet ju hur röntgenresultat kan spela en stora spratt. Helt plötsligt vägrar Ronja äta ett torrfoder (Purina ProPlan Puppy Salmon & Rice) som hon ätit i flera månader. Har provat med ett annat Purina torrfoder och det äter hon, men absolut inte det förstnämnda. Undrar om det kan härskna i säcken fastän jag förvarar det svalt och bäst-före-datum ligger långt fram i tiden? Har faktiskt provat med Bravo färskfruset hundfoder och det gillar hon verkligen. Tycker att kvalitetsfodermärkena har blivit på tok för dyra. Senaste prishöjningen var på mellan 70-90 kr per säck och det tycker jag inte är försvarbart, speciellt om hunden inte ens gillar fodret och man måste kasta det. Bravo är inte billigt det heller, men det känns mer naturligt än torrfoder och så märker jag att Ronja verkligen luktar på det och verkar äta det med mer känsla. Kanske är det bara inbillning? Må så vara! Huvudsaken är att det funkar för Ronja. Framöver tänker jag nog kombinera torrfoder med färskfruset för att vara säker på att Ronja får i sig alla vitaminer och mineraler som hon behöver. /Katja ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ 2010-01-02 Nytt år - nya förväntningar - ny blogg. 2009 var nog inte mitt bästa år, men fort gick det, som tur var. Ronjas ankomst var nog det mest positiva under året på hundsidan. Tänk vilken glädje hon skänkt mig i sorgen efter min älskade Twiggy. Glad är jag också över vad Nina och Dreamer presterat under det gångna året - 1:a pris i lydnad, CK på utställning och genomförd MH-beskrivning är inte fy skam. Så länge det funkar med hundarna är jag också glad, även om det finns några gråsvarta moln på den privata himmeln. Man får vara nöjd med det lilla. Hoppas kunna åka till Crufts i mars. Har inte varit där sedan 1990 då jag hämtade hem Smitan Appollo Of Sandylands. Det kom också att bli mitt sista besök hos Mrs Gwen Broadley på Sandylands ärorika och minnesvärda gamla kennelanläggning. På den tiden gick Crufts av stapeln på Earls Court i London. Har följaktligen aldrig varit på Birmingham arenan. Man behöver lite perspektiv på sin ras för att inte bli hemmablind. De bästa engelska labradorerna håller fortfarande absolut 'top quality'. 2008 var jag på den engelska labradorklubbens (The LRC) prestigefyllda årliga utställning, så det är inte sååå länge sedan jag uppdaterade mig. Jag blir alltid emotionellt gripen när jag står vid ringside med kameran i 'skjutläge' och njuter av de engelska labradorerna. Livet på en pinne, skulle jag vilja säga. För övrigt går livet sin gilla gång med stora och små glädjeämnen och bekymmer. Kan naturligtvis inte låta bli att ändra här och var på min hemsida. Blir aldrig riktigt nöjd men så är det ju alltid. Ska i alla fall försöka få till en bra bild på Ronja i helfigur. Det var ju ett tag sedan sist, men till detta behöver man ju 'a little help from a handler friend' plus bra väder. Jag föredrar sol när jag fotograferar svarta eller bruna labradorer, men när det gäller 'di gule' vill jag helst ha klart solfritt väder. /Katja |
