2.  Labrador Retriever - Ursprung och utveckling

Det talas mycket om olika labradortyper och spekuleras över vilken typ som är den ”ursprungliga”.  Förespråkarna för respektive typ försöker överträffa varandra i sina försök att ”bevisa” att just ”deras” labradortyp är den enda rätta. Den engelske uppföd-aren och rasspecialisten Mr. Richard Edwards, kennel Lasgarn i England, kom år 1996 ut med boken ”The Show Labrador Retriever in Great Britain and Northern Ireland 1945 – 1995, Volume One. En uppföljning, Volume Two, är på gång. Tillägg till artikeln: År 2001 utkom Volume Two.

I denna bok berättar författaren bland annat om Labrador Retrieverns ursprung och utveckling i England från sekelskiftets början.

Att känna igen rastyp hos en hund är mycket lätt och samtidigt mycket svårt.

Den välkände uppfödaren och författarinnan Mrs. Mary Roslin-Williams, kennel Mansergh i England skriver i sin bok ”The Dual-Purpose Labrador” (1969):

”There is a curious paradox about type. It is the very first thing learnt by a beginner, and the very last thing mastered by the expert.”
Fritt översatt: ”Det föreligger en märklig paradox beträffande typ. Det är det första ny-börjaren lär sig och det sista experten bemästrar.”

Den världsberömde svenske all-round domaren Carl-Johan Adlercreutz skriver i sin bok ”Mitt i ringen” (1988): ”För egen del har jag uppfattningen att typ är den helhet som bildas av alla de detaljer som tillsammans utgör en viss ras, klart åtskiljbar från varje annan ras.”

Tidigare nämnda Mrs. M. Roslin-Williams deklarerar:
”A Labrador should look like a Labrador and nothing else. If it reminds you of any other breed, then it is not of true type.”
Fritt översatt: ”En Labrador skall se ut som en Labrador och ingenting annat. Om den påminner om någon annan ras, är den inte rastypisk.”

Lorna, Countess Howe beskriver i boken ”The Popular Labrador Retriever” (1957) labrado-rens raskaraktäristiska kännetecken så här:
”…the main attributes of the breed are the distinctive coat, the tail and the head with the kind hazel eye.”
Fritt översatt: ”Rasens viktigaste kännetecken är den typiska pälsen, svansen och huvu-det med de vänliga nötbruna ögonen.”

Mr. Leslie Sprake beskriver i sin bok ”The Labrador Retriever” (1933) labradorerna vid sekelskiftet och lovordar deras vackra huvud och uttryck, deras styrka samt utmärkta päls och uttersvans. Han drar sig också till minnes deras tendens till tunga skuldror och tjock hals, sluttande bakställ och något korta nosparti och antyder att somliga ville behålla denna typ intakt i enlighet med originaltypen, medan andra, klart medvetna om de tidiga hundarnas kvalitéer, bland annat försökte avla på bättre skuldror och längre halsar.

Från början trodde Mr. Sprake att det fanns endast en typ av labrador - originaltypen. Beroende på hur exakt man definierar typ, är det tveksamt om det överhuvudtaget har funnits någon originaltyp. Det förefaller som om det funnits flera svarta hundar, vilka liknade labradorer men med avgörande skillnader för det tränade ögat.  Från dessa härstammade de hundar, vilka inköptes från båtarna på orter som t ex hamnstaden Poole i sydvästra England.

Det framgår av tidiga beskrivningar och gamla foton att ifrågavarande hundar varierade mycket i utseende alltifrån den mycket kompakta, välkroppade typen till den långkropp-ade, långhalsade och lättare byggda typen. Denna variation i typ var inte förvånande med tanke på att det inte förekom någon kontrollerad uppfödning på Newfoundland.

Mr. Sprake bekräftar att vissa förändringar har förekommit inom labradorrasen. De tidiga hundarna var berömda för sin vattenpassion, sitt luktsinne och sin viltfinnarförmåga och importerades till England härför, men oundvikligen, tyckte man sig kunna förbättra dem, vilket är en grannlaga uppgift. Det den ene ser som en förbättring, kanske den andre ser som en försämring. Det säkraste sättet att gå tillväga var att linjeavla. För att t ex få fram bättre hals och skuldra gällde selektiv avel på de bästa labradorerna som fanns tillgängliga för att så småningom uppnå målet. Detta är emellertid en långsam process och på den tiden var avelsbasen snäv, varför man kastade sina blickar på andra raser att korsa in…

Under årens lopp har ett antal korsningar gjorts i förbättrande syfte. Inkorsning av främ-mande blod kan i vissa raser ha den effekten, att hela rastypen omedelbart går förlorad, vilket inte är fallet beträffande labradoren. Tvärtom har labradoren en fantastisk förmåga att snabbt dominera över andra rasers blodslinjer. Redan inom två generationer efter en inkorsning är det ofta möjligt att få fram avkommor som liknar rasrena labradorer, trots att de har ¼ främmande blod. Icke desto mindre kan korsningar ge djupgående konsekvenser. Mer om detta längre fram.

Vissa korsningar gjordes i syfte att förbättra rasens konstruktion och göra den bättre lämpad för sina arbetsuppgifter i England medan andra gjordes för att förbättra utse-endet.

I början kritiserades labradoren hårt för sitt vardagliga utseende i avsaknad av kvalitet och personlighet. Författaren erinrar sig ett tillfälle, då han tillsammans med två andra domare gjorde Lorna, Countess Howe’s  Ch Bramshaw Bob till Bäst in Show på Cruft’s. Efteråt retades en vän med honom för att han hade premierat ”a common barnyard dog” (fritt översatt: en vanlig bondhund) i ett så stort sammanhang.

Tidigare, omkring år 1907, hade Mr F. T. Barton skrivit ”The Retriever” och avslöjade då öppet sin åsikt om labradoren:
”In appearences, these Retrievers are not in the writer’s opinion as handsome as the flatcoats, but they are very workman-like looking dogs, and all those who keep them for the show-bench or for work, are enthusiastic over their merits.”
Fritt översatt: ”I författarens tycke är dessa retrievers till utseendet inte så vackra som ”flattarna”, men de ser ut att besitta stor arbetskapacitet och alla som ställer ut eller jagar med dem är mycket entusiastiska över deras egenskaper.”

Mr. Richard Edwards beskriver i sin bok vilka korsningar som i huvudsak gjorts:

Labrador-Flatcoated korsning

Korsningar med Flatcoated Retriever verkar ha gjorts vid ett flertal tillfällen. Engelska Kennelklubben tillät registrering av sådana korsningar, vilka tidvis till och med inkludera-des i Labrador Retriever-registrets stamböcker.

Flatcoats var givna kandidater då de ju var Retrievers och inte bedömdes ”störa” arbets-egenskaperna i någon högre grad. Många tyckte att Flatcoated hade den elegans som labradorerna saknade. De bästa hade en bra halslängd och ”renare” skuldra än labrador-erna. I detta sammanhang är det värt att notera, att skuldran hos Flatcoated med sitt Setter-blod skiljer sig en hel del från skuldran hos en labrador utan Setter-influens. Flatcoated-utseende hos en labrador rör sig inte endast om ett flatare huvud samt fanor och behäng utan faktiskt om en helt annan kroppsform.

I sin bok ”Advanced Labrador Breeding” (1988), tillskriver Mrs Roslin-Williams en berömd Flatcoated-hane det kvalitetsmässiga ”lyftet” för den chokladbruna labradoren. Denne hanhund, som levde i början av 1950-talet, var en berömd champion och en av de bästa på sin tid. Långt senare har då och då fötts valpar med fanor på frambenen bland svarta labradorer av show-blod, vilket med största sannolikhet härrör sig från gener som legat gömda under lång tid för att sedan helt plötslig komma i dagen. Detta kan ses som en varning för att introducera främmande blod i tron att dess oönskade anlag kvickt och lätt kan elimineras helt och hållet.

Författaren uppfattar det inte som att inkorsningen av Flatcoated Retriever haft någon direkt förödande effekt på labradorstammen.

Labrador-Pointer korsning

Det har sagts att dylika korsningar kommit till av misstag på de stora jakthunds-kennlarna vid tiden före första världskriget.

Pointern är i många stycken helt olik labradoren både fysiskt och mentalt. Pointer-huvudet med markerat stop och karaktäristisk ”disk” kan ses i mindre omfattning hos labrador och är det mest iögonfallande beviset på denna korsning. Pointern har en helt annorlunda konstruerad skuldra där speciellt armbågarna ligger utanför kroppen, vilket man kan se hos vissa labradorer. Pointerns piskliknande svans, karaktäristiskt nedåtböjd, ses hos en och annan svart labrador, precis som den enkla, mycket blanka pälsen.

Pointern är mycket mer överspänd i temperamentet än labradoren och i detta avseende har denna ras inte tillfört något av värde för labradoren.

Arbetsmässigt har Pointer-inslaget eventuellt gjort labradoren mer atletiskt byggd och snabbspringande, men deras arbetssätt är så annorlunda, att det är tveksamt om labradoren vunnit någonting på denna korsning.

Labrador-Whippet/Greyhound korsning

Vinthundskorsningarna berör knappast showlabradoren eftersom en whippet inte har något att erbjuda anhängare av utställningsverksamheten, där substans alltid har varit utslagsgivande. Enstaka ”working lines” (arbetsblodslinjer) korsade in whippet, greyhound och lurcher för att få större snabbhet.

Lorna, Countess Howe skriver i sin bok ”The Popular Labrador Retriever”:
”…A dog that works its ground methodically, in the aggregate, collects game more quickly than the racing whippet, which frequently goes too fast for its nose.”
Fritt översatt: ”En hund som söker av marken metodiskt , tar totalt sett in viltet fortare än den snabbe whippet-hunden som ofta springer för snabbt för sin näsa.”

Fortfarande existerar Whippet-influensen i form av smäckra individer med tunn benstom-me och välvd rygglinje, alla mycket uppdragna i buklinjen och med små hårda piskor till svansar.

Labrador-Sheepdog korsning

Man förmodar att vissa ”working lines” (arbetsblodslinjer) introducerade Sheepdog (troligtvis Border collie?) i ett försök att tillföra labradoren lite av deras stora fallenhet för inlärning. Återigen kan konstateras att denna ras hade lite att erbjuda labradoren exteriört. Huvud och uttryck hos vissa labradorer skvallrar om denna inkorsning. Sheepdog-inslaget går igenom i temperamentet hos vissa labradorer. Man ser ibland labradorer som duckar och dyker bakom ryggen på sina ägare och till och med går mellan benen på sin tränare, vilket är typiskt för en Sheepdog, som inte gillar att gå fot. Det krypande beteendet hos vissa labradorer härrör sig också från denna ras.

Labrador-Foxhound korsning

Korsning med Foxhound påverkade showlabradoren. Denna ras framavlades i generationer för arbete, vilket resulterade i en mycket effektiv jakthund. Foxhounds har den vackraste av halsar och, när de är som bäst, fantastiskt ”rena” skuldror. Hos ett djur, är det i  hals och skuldra som kvaliteten och klassen ligger.

Det råder inga tvivel om att denna korsning gjordes i avsikt att förbättra hals och skuldra hos labradoren. Även storlek och substans i form av väl rundade ben och bättre tassar erhölls genom Foxhound-inkorsningen. Den äldre typen av labrador hade tassar som an-sågs mycket tunna.

Vissa labradorer har rundade öron, ett hound-karatäristiskt drag. Det mycket mörka pigmentet som associeras med hounds, går igenom hos den gula labradoren. ”Masken” runt ögonen, en kombination av mörkt pigment under en gles päls, ger ett något hårdare uttryck.

Foxhounds är framförallt en ”pack dog” (flockhund) och har ett temperament som skiljer sig ganska mycket från labradorens, vilket kan förklara varför en viss envishet och skärpa av och till har infunnit sig hos den annars så anpassningsbara och domesticerade labradorrasen. Men framförallt är Foxhounds inte någon Retriever. Att förlora apporte-ringsanlaget vore total ruin för labradoren.

Labrador-Elkhound/Chow korsning

Dessa korsningar är mindre givna än några av de andra, men man förmodar att Elkhound (Älghund/Gråhund) parades in för att få bättre underull på labradorerna. Pälsfrågan har varit föremål för debatter under en längre tid och hundar med den ”rätta” dubbla pälsen som täcker hela kroppen har snarare varit undantag än regel i modern tid.

Mrs. Roslin-Williams skriver i ”The Dual-Purpose Labrador”:
”The Elkhound cross makes a very nice typical Labrador, with nearly all the essentials correct for type. The coat gives the cross away, being slightly too standing off and furry in texture, and being too deep and dense, with an exaggerated fawn-coloured undercoat.”
Fritt översatt: ”Älghunds-korsningen utgör en mycket trevlig typisk labrador med nästan alla rasdetaljer korrekta. Pälsen avslöjar inkorsningen då den är en aning för öppen och yvig i strukturen och för djup och tät med en överdriven ljust gulbrun (fawn) underull.”

Ryktet går om hur en Chow fann sin egen väg in i rasen och en av avkommorna ställdes ut med blå tunga och allt.

Alla dessa korsningar finns numera långt bak i stamtavlorna och författaren antyder inte för en minut att någon av nutidens uppfödare har avlat utanför rasens ramar.

Ovanstående text är sammanställd och översatt från Mr. Richard Edwards bok av Katja Sjöberg. Texten är införd i rasklubbens tidning 'Labradoren' nr 1/2000.

1 - 2 - 3 - 4 - 5