Lite om bakgrunden till mitt val av Shiba

Jag har fött upp Labrador Retriever sedan år 1987. Under ett par år har jag funderat på en mindre ras. Labradoren är en stor och stark hundras som kräver sin man, eller kvinna. När man börjar komma lite till åren har man inte samma krafter som i yngre år. Lägg därtill ett och annat benbrott och ett stort antal stukade leder så framstår bilden ännu klarare.

År 1984 införskaffade jag och min ex-make en Akita Inu som rasen hette då. Kvaliteten på de svenska akitorna lämnade en hel del övrigt att önska vid den tiden. Det fanns nästan lika många typer som individer och temperamentet var inte heller det bästa.

Vi hade då även en labradohane Tango (Robust Chocolate Fever) inköpt tre år tidigare. Han var egentligen den ende som vår akita gillade på hundsidan. Våra kunskaper om hund rent generellt var inte alltför breda, vilket vi sannerligen fick erfara. Vår Akita Inu Toto (Yamato-Go) visade sig ha en synnerligen labil läggning, vilket jag borde insett redan när vi kom för att hämta hem honom. Då sprang han och gömde sig under bord och stolar i stället för att komma fram till oss.

Efter två mentaltester, utförda av mentaltestdomare som bland annat polisen anlitar, med katastrofalt resultat och en allvarlig bitincident beslöt jag i samråd med uppfödaren Inga-Sara Prinzencreutz i Ödeshög att Toto skulle få somna in. Det var inte lämpligt att ha en såpass labil hund i hemmet då vi dessutom hade en tioårig dotter.

Det framkom senare att Totos far, som var en japansk import och bodde i Norge, hade bitit två barn och avlivats. Totos mor var också en japansk import som visade sig vara 10 cm för liten enligt standarden. Vilken kombination Akita Inu sällskapet (AIS) hade lyckats komma på!

Vill ni veta mer om Akitan och vår Toto så gå gärna in och läs här

Tre år senare föddes min första labradorkull. Vis av det jag upplevt med Toto letade jag länge och väl efter en lämplig avelstik och hade den stora turen att få köpa Penny (Sandylands Catch Penny) av världens främsta labradoruppfödare genom tiderna Mrs Gwen Broadley, Sandylands Kennels i England. Något jag bara kunnat drömma om i mina vildaste fantasier. Ibland ler lyckan mot en!

Trots allt hade akitorna fastnat i mitt hjärta och jag har i alla år följt rasen lite av och till. Dock är en Akita inget alternativ eftersom de ju är ännu större och starkare än labradorerna, speciellt den amerikanska varianten. De japanska spetsarna (Akita ner till Shiba) är fascinerande och jag började mer och mer intressera mig för just Shiban på grund av det lagom stora formatet, den vackra utstrålningen och det kattlika beteendet. Dessutom anses Shiban vara en frisk hundras och det är ju alltid en fördel även om jag känner att höftlederna kanske borde röntgas mer allmänt och inte bara avelsdjurens. Hur som helst är Shiban en underbar ras att leva tillsammans med och med facit i hand ångrar att jag inte tog steget att införskaffa en Shiba tidigare i mitt liv.

Shiban gör entré i kenneln

Tenshi är min första Shiba och hittils enda. Hon kom hem till oss i mars 2017. Min pålitliga gamla labradortik Ronja tog väl hand om Tenshi och ingöt en grundläggande trygghet hos det lilla knytet som låg som en liten ulltott i ena hörnet av Biabädden tillsammans med Ronja.

Det tog tid för mig och Tenshi att bonda och det var jag ju inte van vid med mina okomplicerade labradorvalpar som referensram. Mycket sker fortfarande i någon mån på Tenshis villkor, tror hon i alla fall. Utan humor och tålamod och all den erfarenhet jag inhämtat under mina över 40 år som hundägare och 30 år som uppfödare har verkligen kommit väl tillpass. En Shiba är en utmaning. Det ska jag inte sticka under stol med. Men samtidigt är det fantastiskt intressant att lära känna en på många sätt helt annorlunda ras. Man lär sig så otroligt mycket.

Numera känner jag att bandet mellan Tenshi och mig blir starkare dag för dag, vecka för vecka. Hon tyr sig ofta till mig och hoppar kvickt upp i min säng när det är läggdags. Då lägger hon sig gärna jämte mig och ligger alldeles utsträckt och bara njuter när jag sakta stryker henne över ryggen. Hon är bedårande att bara studera när hon ligger och sover med sina Shiba-ögon som små svarta streck och de små typiska Shiba-öronen som liknar flygplansvingar när hon vill kela.

Nästa år (2019) blir Tenshi två år gammal och då hoppas jag kunna para henne. Alla hälsotester är gjorda så Tenshi är redo hoppas jag! Som jag längtar!!
 


Ronja och Tenshi i grönskan. Friends forever!

© Katja Sjöberg (Caccia) 2018 - Webmaster - All rights reserved
 

Back to Home