"I have never liked working. To me a job is an invasion of privacy. / Jag har aldrig tyckt om att arbeta. För mig är arbete ett intrång i privatlivet."
                         Danny McGoorty

ARKIV
Min Blogg 2009 - 2010 - 2011 - 2012 - 2013

Tveka inte att kontakta mig per mejl katja@caccia.se
om ni har några synpunkter på vad jag skriver i min blogg.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-12-25

MIN ÄLSKADE RONJA

För exakt tre år sedan fick Ronja sin andra valpkull. Nu har hon hunnit bli 6 år gammal. Tiden går så fort i ett hundliv. I ett människoliv också för den delen - speciellt när man är gammal - men hundarna har ju så korta liv i jämförelse med våra egna.

Hur som helst minns jag som igår när jag hämtade Ronja på Landvetters flygplats 2009-03-31. Hon hade då gjort en lång resa först med båt från Jersey, Channel Islands, UK och sedan vidare till England där hon övernattade på Ryslip Livestock Shipping för att sedan flyga direkt till Landvetter utanför Göteborg. Ronja är född 2008-12-04 och var då 4 månader gammal. Väl på flygplatsen fick jag gå in en stor transithall där en truck med stora gaffelarmar eller vad det kallas kom emot mig lastad med en hemmasnickrad träbur. Bakom rutnätet såg jag något svart och ett par ögon tittade fram. Jag öppnade kvickt burdörren och ut for Ronja som en virvelvind och skuttade glatt omkring och hälsade på mig och truckföraren med stor frenesi, vilket ännu i denna dag inte har mattats. I träburen låg ett jättestort gosedjur - åsnan Ior - som var nästan lika stor som Ronja själv och hängandes på buren i en plastpåse låg ett stort tuggben och ett svart tygkoppel med halsband.

Mitt första intryck när jag såg Ronja var wow - vilken valp! Hon var rena drömmen exteriört att skåda. Tjock päls och svans och en benstomme som inte var av denna värld. Vackert huvud med uttrycksfulla nötbruna ögon och en harmonisk helhet rent generellt. Jag tänkte genast att det märks att uppfödaren inte är gammal i gamet för en sådan valp säljer man helt enkelt inte. Uppfödaren är Betty Howards (Tapeatom) goda vän, som förser henne med engelskt avelsmaterial. Betty hade flyttat från Jersey till Sydafrika för ett antal år sedan. Jag hade något år tidigare köpt en hanhund - Tapeatom Day Dreamer - av Betty. Hade Betty sett Ronja in natura, så tror jag inte att hon varit till salu.

Jag skulle köra vidare till min syster i Bankeryd, så vi gick en sväng runt flygplatsen för att Ronja skulle kunna göra ifrån sig och det gjorde hon - både ettan och tvåan - kvickt och lätt. Jag hade inte bestämt vad jag skulle kalla henne. Det första namn som kom för mig var Ronja efter Ronja Rövardotter och så fick det bli.

Försökte fotografera Ronja i den nyfallna snön - den första denna vinter - men hon är ingen linslus precis och utan någon medhjälpare som kunde fånga hennes uppmärksamhet är det nästan omöjligt att få Ronja att se engagerad ut. Trots hundgodiset i min ficka såg hon ut som om hon "sålt smöret och tappat pengarna". Ronja låter sig inte luras så lätt och jag kunde ju inte gärna ge henne en godisbit samtidigt som jag fotade henne. Godis i fickan lockade inte.


Ronja 6 år gammal och tämligen avfälld

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-08-21

THEO - MITT NÄST YNGSTA BARNBARN

Lille Theo, som fyller 4 år den 28 augusti 2014, klämde sitt ringfinger på höger hand så illa på dagis så att han fick åka ambulans i ilfart till sjukhuset i Malmö (UMAS). Det gjorde naturligtvis fruktansvärt ont, men Theo är en cool kille, så han lugnade sig snabbt och följde noggrant anvisningen om att hålla handen högt under hela färden. För det fick han en fin nallebjörn av ambulanspersonalen.

Väl inne på sjukhuset lät Theo sig tålmodigt undersökas och fann sig dessutom stoiskt i att inte kunna äta något förrän senare på kvällen. Väl att märka hade han inte ätit något sedan frukosten och han är en kille med god aptit. Hans hungriga mamma Johanna var tvungen att äta något för att hålla blodsockret uppe. Hon ursäktade sig för Theo, som lugnt svarade "Jag vet, mamma" på hennes förklaring varför han inget fick äta. Där låg han med sina alltför stora sjukhuskläder i en alltför stor sjukhussäng och var hur lugn som helst. Det hjälpte ju förstås att han fick titta på TV.

Dagen därpå opererades han på handkirurgen. Personalen var helt fantastisk och en av sköterskorna iklädde sig Theos Batman cape när det var dags att sätta in kanylen inför nedsövningen. Theo accepterade utan knot när man satte bedövningsmasken framför ansiktet på honom. Batman capen hade han fått som "plåster på såren" och den ville han ha på sig i sjukhussängen.

Operationen gick bra och på fredag ska han på återbesök. Förhoppningsvis kan nageln återställas helt. Han hade fått en spricka i själva fingerbenet tillika. Jag kan knappt uthärda tanken på hur ont det måste ha gjort. Stackars liten! Farmor är så stolt över sin lille påg.

Tänk så snabbt det kan gå när olyckan är framme! Tur att man inte vet vad dagen har i sitt sköte.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-07-17

ETT PAR GAMLA FOTON


Taleem Give N Take At Tapeatom 'Ronja' (3 mån) t v
och Applejack's Texas Twilight ' Twiggy' (9 år)

Ronja var en mycket kraftfull valp med mycket bus i sig. Hon gick hårt åt Twiggy, som började bli gammal och sjuk. Twiggy blev som en mor för Ronja och gav henne en trygg och stabil inskolning i livet.


Tapeatom Day Dreamer 'Dreamer/Manne'
Taleem Out N About At Tapeatom - Tapeatom Libertine

'Dreamer/Manne' var importerad från Sydafrika - uppfödd av Mrs Betty Howard (Tapeatom). Han var född år 2007. Tyvärr blev han endast drygt 3 år gammal.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-06-29

EN DAG PÅ LEKPLATSEN

Alexandra (6 år)och Theo (3½ år) älskar att leka på de två lekplatserna i närområdet. Att gunga är jättekul tycker Alexandra - men Theo delar inte riktigt hennes tjusning för detta emellanåt, vilket framgår av bilderna nedan.


Tjohej!! - tycker Alexandra i alla fall


Stenansiktet Theo ser inte så förtjust ut


Syskonkärlek - Alexandra med typisk min
och Theo med ett charmigt leende nu när
gungan står stilla.

MIN GRÄSKLIPPARE

Förra sommaren inhandlade jag en bensindriven gräsklippare. Min manuella blev alltför krävande i längden. Allt väl denna första sommar.

Men, när nämnda grsäklippare plockades fram inför årets säsong, uppstod genast problem med igångsättningen av densamma. Två gånger lyckades jag få igång gräsklipparen efter att ha kämpat med att starta den så att svetten lackade och högerarmen var i det närmaste avdomnad. Jag vågade inte stanna den under klippningen utan klippte non stop, vilket ytterligare utarmade min fysiska kapacitet.

Dödsstöten kom härom veckan när jag återigen drog i startanordningen till vansinne. Till slut blev jag så trött att jag stapplade in i huset och slängde mig raklång på sängen. Efter tre på varandra efterföljande försök att starta gräsklipparen med ca 15-30 minuters intervall, gav jag upp - fullständigt utpumpad. Senare på dagen fick jag en fruktansvärd träningsvärk tillika.

Hjälp måste tillkallas! Min son och mitt ex kom och hämtade gräsklipparen för närmare undersökning där tillgång till diverse verktyg som eventuellt kunde tänkas behövas fanns tillgängliga. Allting kollades noggrant, d v s bensin, olja, stift etc och befanns vara i sin ordning, men gräsklipparen gick inte att få igång.

Nu kopplades även min f d:as mycket erfarna bilreparatör in, som är expert på bland annat Ferraribilar. Varenda del av gräsklipparen och alla funktioner som tänkas kunde, befanns vara helt intakta men - gräsklipparen vägrade att starta. Bilreparatören är nu helt knäckt.

Har nu rotat fram kvittot på gräsklipparen från Bauhaus, så får vi se vad de kan göra åt eländet.

Fortsättning följer onekligen ...

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-06-20


Idag är det Midsommarafton och det har regnat hela natten. Med andra ord är allt som det ska - för vad vore denna afton utan sin beskärda del av gåvorna från ovan!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-06-09

MILLA

Fick en bild från Millas ägare i dag med anledning av hennes 3-årsdag. Milla heter Caccia Cordelia Gray på stamtavlan och är efter DK UCH Jayncourt Significant Star undan Taleem Give N Take At Tapeatom (Ronja).


Caccia Cordelia Gray - 3 år


Caccia Cordelia Gray - 6 veckor

Milla är lik sin mor Ronja som ett bär. Helt klart präglar Ronja sina svarta avkommor betydligt mer än sina gula dito, som brukar ta efter pappan.

SHERLOCK

... och igår fick jag detta coola foto av Sherlock från Nina.


Caccia Sherlock Holmes - 3 år

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-05-31

NOSTALGI

Gallringen av foton fortskrider ...

På besök hos släktingar i Italien för 100 år sedan, känns det som. Med svåger och svägerska i Colosseum. Någon tog en bild. Yours truly med make var dödströtta och varmt var det! Har man verkligen varit så här smal?! Och håret sen! Kan knappt ens föreställa mig själv med långt hår. Kommer ihåg att min matchvikt fram till medelåldern var 48 kg. Sedan kom klimakteriet och då förändrades det mesta. Kolla den korta klänningen! Kort-kort var på modet då det begav sig. Måste ha varit år 1970 - give or take. Vår son Luciano - efter nonno (farfar) eftersom han var första barnbarnet och som seden bjöd - var i alla fall född och han var ca 1½ år gammal första gången vi åkte till Italien med honom.


Signor Francesco e la signora Katja Pasquariello


Nonno Luciano Pasquariello con il nipote Luciano Pasquariello (17 anni)
nel Palazzo Reale di Caserta dove vivevano i miei suoceri.

Från Italien till Sverige och vår Akita Inu Yamato-Go 'Toto' - det var innan rasen delades. Läs mer om detta här ifall intresse föreligger på http://www.caccia.se/Akita_index.htm

Om Toto hade levat vid typningen i Stockholm år 2000 skulle han ha varit en Great Japanese Dog enligt stamtavlan. Men - hade typningen skett år 2006 skulle det ha stått American Akita på hans stamtavla. Rörigt, eller hur?!

Vår dotter Anna är förresten namngiven efter min mormor Anna Kvant - dock icke biologiska, eftersom min mor är fosterbarn - men jag kunde inte ha haft en bättre mormor. Jag saknar henne fortfarande ...

Tänk er stamträdet på tre av våra barnbarn? Vår son är gift med Johanna, som adopterades 3½ år gammal från Sydkorea. Mitt första barnbarn Benjamin har en annan och mer känd 'tiklinje'. Idel ädel blandras i vår släkt med andra ord! Fast - den italienska blodslinjen är intakt.


Yamato-Go 'Toto' och vår dotter Anna Pasquariello,
som var 10 år på bilden och redan en hängiven hästtjej.
Året var 1984.

KATTERNA I TYGELSJÖ


Andra generationen katter efter allas vår Molly.
Fläckan och Prinsen hette kattungarna ovan.


Molly - vår stamkatt

När vi bodde i Skånelängan i Tygelsjö i början av 1990-talet blev vi för första gången kattägare. Bondkatten Molly skulle avlivas men fick komma hem till oss och alla hundarna i stället. Lätt och behändigt födde hon sina kattungar i garaget, där hon hade sin egen Biabädd. Hon var en helt otrolig mor till sina små och lärde dem jaga både fågel och möss mitt framför ögonen på våra valpar, som satt på första parkett inne i valprastgården. Vilken syn!

Först kom hon med en vingad liten fågel som hon sedan släppte för att ungarna skulle kunna ta den en och en. Samma öde gick en stackars mus tillmötes. Men - valparna var idel öra och öga. När kattungarna var lite större lärde hon dem klättra i våra äppelträd. Kom de för långt ut på grenarna, kallade hon tillbaka dem med ett speciellt ljud som de genast förstod, verkade det som.

Tyvärr har katter en otrolig fortplantningsinstinkt, så innan man ens hunnit blinka var det nya kattungar på gång. Det blev kastrering/sterilisering på löpande band, vilket blev dyrt i längden. Sedan många år tillbaka har jag ingen katt. Skulle gärna haft en om jag inte haft hundarna. Det blir nog en katt när jag är för gammal och orkeslös för att ha hund.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-05-28

ALBIN

Idag har barnbarnen och jag varit och hälsat på faster Annas gamla häst Albin, som fyllde 27 år för ett par månader sedan. Han mår finfint för sin ålder, men så har han ju i princip aldrig varit sjuk heller.

Han får numera inte äta frukt och morötter, men knäckebröd går bra och det gillar han. Egentligen gillar han det mesta för han har alltid varit ett matvrak.


Nog ser väl Albin ungdomlig ut,
sina 27 år till trots?


Visst är väl Albin söt fastän han har
munnen full av knäckebröd, eller hur?


Alexandra och Theo turas om att mata Albin med knäckebröd.
Albins kompis i hagen intill fick naturligtvis också smaka.


En klapp på nosen gick väl an fastän Albin inte träffat
Alexandra förut. Theo håller sig lite avvaktande.

Albin känner igen min bil för när jag kommer och hälsar på, skyndar han fram och spetsar öronen. Han är fortfarande ganska skygg, sin ålder till trots. Minsta lilla snabba rörelse i närheten av honom reagerar han på. Faktum är att han uppför sig fortfarande som när han var ung.

Vi är så tacksamma för att Albin har fått ett så innehållsrikt och kärleksfullt liv rakt igenom. Man har sett många hästöden under årens lopp - oförstående och okunniga ägare som låter sina hästar stå i boxen 23 och i värsta fall 24 timmar om dygnet och som inte blir korrekt behandlade, vare sig det gäller utfodring, motion, skötsel eller sjukdom.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-05-26

ALEXANDRA - BLÅBÄRSHOPPNING

Den 25 maj var det stor familjedag på ridskolan i Klagshamn, där Alexandra nu har tagit ridlektioner sedan hösten 2013. Då var hon bara 5½ år gammal. Nu har hon hunnit bli ett år äldre. Strålande väder med en temperatur på uppemot 25 grader. Det bjöds på hopptävlingar, prova-på-ridning, åka-med-häst-och-vagn och mycket mera. Stor catering, som delvis sponsrats av ridkolans tappra föräldra-/anhörigskara, förhöjde onekligen stämningen. Korv- och hamburgergrillen var populär för det tar på krafterna att tävla i hoppning.

För Alexandras del var detta hennes första hopptävling. Alla barnen som deltog i Blåbärshoppningen fick en jättefin rosett i svenska flaggans färger. Generöst, med tanke på hundvärldens numera snåla hållning inför 'gratis' prisrosetter.


Alexandra på Lady Marion efter Blåbärshoppningen


Theo med solskärm och gummistövlar
Alexandra med sin fina rosett
Foxterrier från ridskolan

Theo var inte helt kurant denna dag men ville ändå följa med. Ingen kunde dock få honom att avstå gummistövlarna. Till att börja med hade han även sin vinterjacka, men den lyckades undertecknad med lite diplomati och fiffighet lura av honom, tack och lov! Han är inte lättövertalad ska Gudarna veta. Speciellt om han inte är i form. Men, när han visar sig från sin allra bästa sida, finns det ingen som kan motstå hans charmiga leende och spelande ögon.

Foxterriern är en av många rasfränder på denna ridskola eftersom ridskolechefen Birgitta Magnusson mycket sporadiskt föder upp en valpkull när beståndet behöver fyllas på.

Lustigt nog spåras foxterriern på bilden tillbaka på en foxterrierhane som hette Tico-Tico och ägdes av ridskollärare Lotta Palm. 12 år gammal och med endast en testikel (från början fanns det två) ville Birgitta hemskt gärna ha en avkomma efter honom. Hon hade då endast en tik kvar att avla på och för att rädda blodslinjerna, återstod Tico-Tico. Flera försök hade gjorts, men ingen 'hängning' hade kommit till stånd. Tiken var också till åren, så det var följaktligen nu eller aldrig.

Vid denna tid (i början av 1990-talet) hade min dotter Anna sitt arabiska fullblod Albin uppstallad på ridskolan. Anna var bortrest och yours truly skötte marktjänsten, d v s mockning av box och annat 'kul'. Där stod jag alltså och mockade i mitt anletes svett när Birgitta kom förbi boxen och sa' - du som är uppfödare, kan inte du försöka få ihop dom där två foxarna? Nja - svarade jag då, men jag har ju labrador. Det är inte riktigt samma sak. Men, så drog jag mig till minnes hur en god vän, som föder upp Silky Terrier, brukade göra. Kör till, sa' jag och så blev jag då hänvisad till en liten arbetsbod som fanns inne i stallet. Där skulle parningen äga rum, var det tänkt. Tico-Tico var på bettet, men inte alltför snabb i vändningarna av åldersskäl. Tiken var väl inte helt med på noterna till att börja med, men till slut lyckades jag i alla fall få ihop de där två. Glad blev jag, men det var jag inte länge till, för Birgitta ville ha ett dacapo dagen därpå. En gång är ingen gång, men två gånger är en gång för mycket, tänkte jag. Jag kommer nog aldrig att lyckas få ihop dem en gång till, men det fick jag faktiskt.

Tiken blev dräktig - med ena enda valp - en tik! Yipii! Bättre än inget! Men, denna enda lilla tik, som kallades Tickan, blev sedermera mor till sex (!!) valpar i sin första kull, och på den vägen är det!

Tänk, som det kan bli! Faktum är att jag sedermera döpte en labradorvalp till Caccia Tico-Tico. Han blev sedermera Svensk Brukschampion (Spår) och ägdes av Nina Berglund, som nu har Sherlock.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-05-18

CACCIA NAEVIA - 'MOLLIE'

I går var Mollie och jag på utställning i Hässleholm - Nordskånska Kennelklubbens internationella utställning. Dömde gjorde den skotske rasspecialisten Maurice Givan, Kennel Sudeo.

Mollie fick Exc i Juniorklass, men placerade sig inte i konkurrensen trots sin fantastiska kritik. De brittiska domarna är inte vana vid att skriva kritik på hundarna. I England skriver man bara kritik på de tre bäst placerade i varje klass. Denna kritik publiceras i efterhand och då endast i positiva termer.

Så här löd Mollies kritik: "Lovely feminine head. Gorgeous eye. Well placed ears. Correct length of muzzle. Clean neck flowing into correct placed shoulders. Good body shape. Lovely bone. Nice turn of stifle. Standing on nice feet. Moved well."

Man kan undra vad han inte uppskattade hos Mollie, för det måste ju rimligtvis ha varit något?! Kanske är det så att man inte ska lägga alltför stor vikt vid betydelsen av 'nice' och/eller 'lovely'?!

Hur som helst har nu Mollie begått sin officiella debut i utställningsringen. Om en veckas tid ska jag röntga henne. Då avgörs hennes framtid delvis. Väntar med ögonlysningen tills jag fått resultatet från SKK.

Kom inte och säg att hunduppfödning saknar spänningsmoment!

CACCIA SHERLOCK HOLMES - 'SHERLOCK'

Samma dag ställde Nina ut Sherlock på SSRKs utställning i Skellefteå. Dömde gjorde Jan-Erik Ek.
Resultat: Vinnare ÖKL, CK och BH-4. Det får man vara nöjd med speciellt som Sherlock inte var i bästa päls.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-05-13

MALMÖ VALP 1988-11-13

Håller på att gallra bland alla mina gamla foton, vilket innebär flera stora lådor med fotofickor och negativ som man ju fick när man framkallade sina filmrullar förr i tiden, d v s innan digitaliseringen gjorde sitt intåg och inga lådor alls behövs. Nu förvaras foton på 'moln' etc. Inte lika kul tycker jag, men desto mer praktiskt såvida man inte skulle vilja bläddra i ett fotoalbum vill säga och det skulle jag egentligen vilja om jag ska vara helt ärlig.

Hur som helst ramlade jag över denna 26 år gamla bild på yours truly - då 40 år gammal - visandes en valp i valpklass 6-9 månader som hette Caccia Seta (Sandylands April Madness - Sandylands Catch Penny). Platsen var Malmö Valp och domaren i bakgrunden med en storrandig kostym hette Malte Göransson och var en välkänd profil inom domarkåren, kanske speciellt här nere i södra Sverige.


Smal och smärt och tjusigt klädd med pärlcollier och allt.
Det var tider det!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-30

VALBORGSMÄSSOAFTON 2014

I år firade jag Valborg hos min son med familj. Vid 21-tiden var det full fart på bålet nere i småbåtshamnen invid Sibbarpsstranden i Limhamn (Malmö). Mycket fiffigt hade man placerat bålet en bit ut i vattnet. Säkert och bra och ingen fara för bränder utöver den planerade.


Valborgsmässobålet med småbåtshamnen i bakgrunden.


Stor uppslutning längs hela strandkanten nästan ända fram till Öresundsbrons brofäste.
Ur stora högtalare längs stranden strömmade de klassiska Valborgssångerna.


Min son Luciano Pasquariello (45 år) med
sin dotter Alexandra Pasquariello (6 år).
Alexandra bär aldrig någonsin tjejkläder.
Hon älskar blått och har samma klädsmak
som sina bröder.


Luciano, som normalt är svår att fotografera.
Man får passa på när han inte märker det.


Theo Pasquariello (3½ år)
som absolut skulle ha både mössa och brorsans
hals/munvärmare, som Benjamin brukar ha när han cyklar.
Theo är verkligen one of a kind - han går sin egen väg
och får ofta sin vilja igenom på grund av ett otroligt
charmigt leende, som ingen kan motstå.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-28

SPANSKA RIDSKOLAN PÅ MALMÖ ARENA


Bild i Sydsvenska Dagbladet från Malmö Arena 2014-04-27

Spanska Ridskolan med 27 av sina världsberömda Lipizzanerhingstar gästade Malmö Arena under helgen 26-27 april 2014. Vilken skönhetsupplevelse! 5206 personer hade tagit sig till arenan på söndagen, då även undertecknad med följe bevistade denna utomordentliga ridkonst på högsta nivå.

Till pampig klassisk musik dansade hästarna synkroniserat och höjdpunkten var "skolorna över marken" där sex Lipizzanerhingstar turades om att ta plats i strålkastarljuset. De utförde Courbette där hästen reser sig och förflyttar hela sin vikt till bakdelen utan att röra marken med frambenen. Nästan helt upprätt genomför den sedan en serie språng framåt samt Kapriol där hästen helt samlad och nästan stillastående hoppar med alla fyra ben och sparkar ut med bakbenen samtidigt som kroppen är rak och Levad där hela hästens vikt bärs av bakdelen medan hästen reser sig och stannar i den positionen i några sekunder.

Tilläggas bör att beridarna i Spanska Ridskolan i princip är ensamma om att utföra dessa moment utan stigbyglar. Här gäller det att ha starka vadmuskler och god balans.


Courbette


Kapriol


Levad

Bilderna ovan är inte tagna på Malmö Arena då foto- och mobilförbud proklamerades. Ej förvånande respekterades detta inte fullt ut, trots att säkerheten beträffande hästarna speciellt betonades. Eftersom föreställningen till stora delar skedde i mörker med strålkastarna på huvudaktörerna, var det synnerligen irriterande med alla upplysta mobiltelefondisplayer och blixtar som skar i ögonen av och till.

Konferencier var skådespelaren Daniel Sjöberg, som berättade om Lipizzanerhästarnas historia och Spanska Ridskolan, som har drygt 400-åriga anor.

Ovanför prosceniet på Spanska Ridskolan i Wien finner vi orden: "Denna Kejserliga Ridskola byggdes 1735 för att användas till träning av de unga ädla och för upplärning av hästar för ridning i konst och krig."

Konst och krig - i samma andetag! Kan detta vara logiskt? Ja, eftersom all konst, inklusive ridkonst, har regler och principer. Naturlagarna för balans, timing och symmetri styr hästarna lika mycket som de styr oss. Utan att förstå dem kommer varje övergång, passage, sidosteg, språng och piruett att sakna precision. Varje rörelse har sina bestämda regler, dess utförande är logiskt för hästen och för Beridaren om han ska bli en ivrig partner.

Så vad Spanska Ridskolan visar oss idag är en levande och verklig kopia av en svunnen tid. De ser till att vi inte glömmer den stora skuld vi har till hästen sedan urminnes tider. De lovar också mer för framtiden. De håller ett träningsmönster vid liv och ett syfte som grundades över århundraden av vishet om hur en häst kan tränas till en smått otrolig nivå av samarbete.

Alla Lipizzanerhästar föds mörkbruna, men ca 1 på 100 förblir mörkbrun hela livet. Dessa anses bringa tur och blir något av en maskot på ridskolan. De flesta Lipizzanerhingstarna är vita vid ca 9 års ålder.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-21

SJUKA DJUR OCH RISKKAPITALISTER

Läs och begrunda! Vad vill vi prioritera? Veterinärvård till överkomliga kostnader för våra hundar eller senaste nytt inom veterinärvården till snart nog astronomiska belopp?

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-20

GENTESTA ELLER INTE?

Att gentesta sina avelsdjur har blivit allt vanligare hos oss uppfödare och det är väl kanske på både gott och ont. Visst är det bra att veta så mycket som möjligt om sitt avelsmaterial, men frågan är om DNA-tester ska tillåtas få ett alltför stort utrymme inom avelsarbetet? Sedan måste man som uppfödare också ställa sig frågan om man är beredd att ta konsekvenserna av att testa och varför man testar?

Vad är då konsekvensen av att gentesta sina avelsdjur? Jo - om ditt avelsdjur bär på ett recessivt anlag för en defekt (sjukdomsanlag) innebär detta att du endast kan para denna individ med en för defekten testad individ för att valparna inte ska bli sjuka. Det låter ju vettigt och det är det också naturligtvis.

Men, om det nu är så att defekten ifråga svårligen kan låta sig beskrivas, eftersom ingen i princip sett några symptom på denna defekt hos någon individ, ja, då blir det hela genast lite mer komplicerat.

Varför har man då börjat testa för denna defekt initialt? Är det så att någon tror sig ha sett de symptom på defekten som beskrivs i veterinär litteratur eller finns det da facto någon individ som visat uppenbara och otvivelaktiga symptom på defekten ifråga? Inte vet jag!

Så här står det t ex om den numera omdebatterade defekten EIC:

"EIC = Exercise-induced collapse, är en neurologisk sjukdom där överföringen av impulser mellan nerver och muskulatur inte fungerar som den ska. EIC nedärvs med autosomal recessiv arvsgång, d v s både tikar och hanar drabbas och hundarna delas in i normala, anlagsbärare respektive sjuka. Det krävs två defekta gener för att utveckla sjukdomen."

Enligt uppgift har det visat sig att drygt 30 % av testade labradorer har visat sig bära på det defekta anlaget för EIC. En imponerande hög procent på en defekt som nästan ingen med säkerhet säger sig ha sett symptom på hos någon individ, åtminstone inte här i Skandinavien.

Uppfödning är ett hantverk - en konstart, skulle jag till och med sträcka mig till att definiera det som. Duktiga uppfödare växer inte på träd och gentester har ingenting med saken att göra egentligen, om vi ska vara helt ärliga. Att använda gentester som någon slags försäljningsargument inför presumtiva valpköpare sänder, enligt min mening, ut fel signaler. Man kan knappast förvänta sig att de senare ska kunna göra en rimlig bedömning av betydelsen av alla olika gentester som numera förekommer inom vår ras.

Dessutom - man blir inte seriösare som uppfödare för att man gentestar för 'gentestandets' egen skull. Seriös är man om man söker kunskap om rasen, tillämpar vad man lärt sig och använder sin kunskap med sunt förnuft. Låter enkelt och är enkelt att förstå, men för att bli en skicklig uppfödare krävs dessutom tur och 'gröna fingrar'. God ekonomi är definitivt inget hinder, men det är en annan femma.

Visst är det av största betydelse att uppfödare beaktar hälsoaspekten på sina avelsdjur, men man får inte glömma att rasen Labrador Retriever erkändes av The Kennel Club år 1903. Då fanns varken gentester eller statistiska underlag utan endast vanligt 'common sense' som i kombination med kunskap och erfarenhet gav oss de utomordentliga avelsdjur som fortfarande figurerar, om än långt bak men dock, i stamtavlorna på dagens labradorer.

Som en passus vill jag bara nämna att anledningen till att min egen Ronja är testad för EIC dels beror på ett uttalat önskemål från en hanhundsägare och dels på min egen nyfikenhet då det begav sig. Påpekas bör att jag på intet sätt låter gentester påverka mitt val av avelshane för mina tikar såframt jag inte finner det befogat.

Till sist - att gentesta bör vara frivilligt så länge defekten inte utgör något större problem inom rasen. Gentestning innebär alltid en begränsning av avelsbasen - både på gott och ont.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-09

GB CH SANDYLANDS TWEED OF BLAIRCOURT
OCH
GB CH HOLLYBANK BEAUTY


GB CH Sandylands Tweed Of Blaircourt - född 1958

Photo: Sally Anne Thompson
ur The Complete Illustrated Labrador
by Joe & Liz Cartledge, published 1974.

I dag känner jag mig både generös och produktiv och delar därför med mig av ovanstående valpfoto på 'Tweed'. I boken skriver framlidne Michael Boothroyd så här:

"Mr and Mrs Grant Cairns of Glasgow made up many champions under the 'Blaircourt' affix: Ch Imp of Blaircourt, Ch Tessa of Blaircourt, CH Ruler of Blaircourt. The strain will be mentioned in most Labrador pedigrees through the famous Ch Sandylands Tweed of Blaircourt, which was purchased at eight weeks by Mrs Gwen Broadley. This dog has probably sired more champions than any other stud dog in the breed."

GB CH Sandylands Tweed of Blaircourt

e. GB CH Ruler of Blaircourt
    e. Forbes of Blaircourt
    u. Olivia of Blaircourt

u. GB SHCH Tessa of Blaircourt
    e. GB CH Laird of Lochaber
    u. GB CH Imp of Blaircourt


Photos: The Labrador Retriever by Dorothy Howe
with additional chapters by Anna Katherine Nicholas,
published 1984.

För att återknyta till GB SHCH Sandylands Katrinka Of Keithray i inlägget nedan, så berättar Michael Boothroyd följande om hennes mormor GB CH Hollybank Beauty (född 1958):


GB CH Hollybank Beauty
(Fotot gör inte henne rättvisa, men det tränade
ögat uppfattar hennes utmärkta rastyp.)

"The Wilkinsons of 'Keithray' Labradors at Bradford started with an unregistered black bitch puppy of the famous 'Cookridge' strain bought from Mrs Pauling at Tadcaster. This puppy was acquired for their son's birthday present. Later she was registered as Hollybank Beauty, and quickly became a full champion, winning her six CCs very quickly. She was mated to Ch Sandylands Tweed of Blaircourt and in her first litter produced four champions; in her second she produced two bred in the same way, thus starting her owners on the way to fame, both here and abroad."

GB CH Hollybank Beauty

e. Bickerton Salmon Prince
    e. Cornblade of Metesford
    u. Blondie of Gloamin

u. Cookridge Gay Princess
    e. GB CH Cookridge Otter
    u. Newley Lass
        e. GB CH Cookridge Intelligence

I sin bok All about the Labrador (1975) utvecklar Mrs Mary Roslin-Williams historien om GB CH Hollybank Beauty och skriver så här:

"... The Black Ch Hollybank Beauty is another that, mated twice to Ch Sandylands Tweed of Blaircourt, could not go wrong. These two matings produced the famous Holly Champions, the breeder being Mrs Wilkinson of the Keithray prefix. Ch Ballyduff Hollybranch of Keithray lies behind the all-powerful Ballyduffs of today, and thus his dam, Ch Hollybank Beauty, appears behind nearly all the Black pedigrees of today.

Ch Hollybank Beauty herself was a most lobely Black bitch, just the sort to make a brood bitch, roomy and scopey, yet with all the true Labrador essentials, perhaps the most lovely bitch I have ever seen. She had a curious story behind her fame. Bred by Mrs Pauling of the Cookridge strain, one Sunday afternoon the Wilkinsons went to Cookridge to buy a puppy for their son Keith's birthday. Mrs Pauling was out with the dogs and Mr Pauling, not realising that a puppy had been 'selected' from the litter, showed the puppies to the Wilkinsons. With their great Yorkshire eye (Yorkshiremen seem notable in their ability to pick the very best of anything) Mrs Wilkinson picked out one puppy, although she then knew next to nothing about Labradors. Her eye did not play her false, and when Mrs Pauling returned, there was young Keith Wilkinson hugging her 'selected' puppy as his own. Mrs Pauling was horrified; she had never had any intention of selling this bitch, but the deed was done, and with a small boy involved she hadn't the heart to take the precious puppy away from him. So Hollybank Beauty became the property of Keith Wilkinson. But this curious story did not end there.

The Wilkinsons had a caravan somewhere near Morecambe and when on holiday there they went into the local butcher to buy their meat; their 'pet' was spotted by an astute English Setter breeder who happened to be shopping too. She was amazed at the beauty of the bicth and said that the Wilkinsons simply must show her. So that was how possibly the most lovely Black bitch of all time came into the picture and through the Tweed and Beauty matings, her influence remains for all time."

En lång, men icke desto mindre gripande historia om hur ödet ibland spelar oss stora spratt. Man kan undra i sitt stilla sinne hur Mrs Pauling kände sig när Wilkinsons åkte iväg med hennes utvalda lilla stjärna?!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-09

LENA BOIVERT - GREENWOOD

Hittade nedanstående bedårande trio när jag sorterade gamla foton efter min senaste flytt.


Valpen i förgrunden är SE (U)UCH Greenwood Kellie Bright (1993)
- bakom henne står mamma Greenwood Madonna (1988)
som också är mor till Greenwood Buddy Scoop (1991) till höger.

Varför lägger jag då in denna bild på min blogg? Jo, så här är det. Lena parade sin svarta tik Greenwood Strawberry (Kupros Lucifer - Charlotte) med min egenuppfödda Caccia Monsignore (Minnows Winter Whizz - Sandylands Catch Penny).

Från denna kull sparade Lena den gula tiken Greenwood Madonna, som hon sedan parade med min engelska import Smitan Appollo Of Sandylands (Smitan Danny Boy - Smitan Topaz Glory).

Från denna kull sparade Lena den gule hanhunden Greenwood Buddy Scoop (Cert, R-CACIB) som var en ståtlig hane.

Greenwood Madonna parades sedan med Jayncourt Star-Extraodynar (GB CH Sandylands My Guy - Jayncourt Star Surprise).

Från denna kull sparade Lena den gula tiken Greenwood Kellie Bright, som blev SE (U)UCH, huvudsakligen visad av yours truly.

Caccia Monsignore är följaktligen dels far och dels morfar till de rastypiska gula labradorerna på bilden ovan. Tänk så rätt Mrs Gwen Broadley hade när hon spådde att Sandylands Catch Penny skulle komma att bli en utmärkt avelstik och att Smitan Appollo Of Sandylands skulle komma att passa Penny och hennes avkommor?!
 


Greenwood Buddy Scoop (3 mån) - född 1991
e. Smitan Appollo Of Sandylands
u. Greenwood Madonna (e. Caccia Monsignore)


Caccia A Cappella (2 år) - född 1990
(Smitan Appollo Of Sandylands - Sandylands Catch Penny

POLLOS VINSTRIKE SON 'JONAS'


Country Song's Rebel Heart (5 mån) - född 1991
(Smitan Appollo Of Sandylands - Country Song's New Edition)
Meriter: 3 x Cert, 2 x CACIB, 2 x R-CACIB, 2 x BIR, 2 x BIM
Uppfödare: Mona Holmqvist (Country Song's)

Detta var före det s k parenteschampionatet SE (U)UCH.
För att bli Svensk Utställningschampion SUCH fordrades
på den tiden lägst en 2:a i ÖKL på jaktprov.
Även landsbeteckningen SE tillkom senare.

Intressant härvidlag är de kopplingar JONAS stamtavla utgör såväl på hans mors fäderne som möderne.

Country Song's New Edition

e. Wishwood Shuttle
    e. GB SHCH Carpenny Chevalier
        e. GB SHCH, AM CH Receiver Of Cranspire
        u. Carpenny Camargue
            e. Sandylands Sovereign Of Suddie
    u. Stowlodge Serin At Wishwood
        e. Wishwood Quincy
            e. GB CH Squire Of Ballyduff)
        u. Cornlands Brun

'Receiver' var far till min Sandylands Catch Penny och 'Squire' var far till 'Pennys' mor GB SHCH Sandylands Bella.

u. INT UCH, NORD UCH Aroscas Country Song
    e. NORD UCH Sandylands Midnight Maestro
        e. GB CH Sandylands Mark
        u. GB SHCH Sandylands Katrinka Of Keithray
    u. Quintock Country Girl Of Rocheby
        e. Sandylands Charlston
        u. Quintock Creamline
            e. Bensondale Playboy
            u. Longley Caramel

Som en liten passus ... så här säger Gwen
om sin älskade 'Trinka' (Dog World):

För ordningens skull - 'Trinkas' stamtavla
av allra bästa märke. Hon föddes 1964.

Hennes far 'Tandy' (f 1961) - var sprungen ur kombinationen 'Tan-Shadow' - troligtvis den mest betydelsefulla kombination på den engelska 'show-sidan' som någonsin gjorts. Innan 'Tan' exporterades till Australien hann Gwen göra om kombinationen.

(GB CH Sandylands Truth föddes i första valpkullen 1960. Hon var mor till legendariske GB CH Sandylands Mark, vars far GB CH Reanacre Mallardhurn Thunder var son till GB CH Sandylands Tweed Of Blaircourt.)

Hennes mor Hollybeaut Of Kethray var dotter till 'Tweed' - en av rasens absolut främsta avelshanar - parad med Hollybank Beauty - en av dåtiden vackraste labradortikar. Man ryser av välbehag!

GB SHCH Sandylands Katrinka Of Keithray

e. GB CH Sandylands Tandy
    e. GB CH Sandylands Tan
    u. Sandylands Shadow

u. GB SHCH Hollybeaut Of Keithray
    e. GB CH Sandylands Tweed Of Blaircourt
    u. GB CH Hollybank Beauty

Som vanligt blir det en lång utläggning när jag sätter igång med mina 'stamtavlenörderier'. Men, det är ju bara att hoppa över om man inte är intresserad eller tycker att det blir för tungläst.

Man fascineras över gamla tiders genomtänkta stamtavlor, där linjeaveln var nyckeln till framgång. Självklart fordras en gedigen kännedom om hundarna i stamtavlorna för att linjeavel ska kunna bedrivas på ett korrekt och meningsfullt sätt. Man måste med andra ord veta vilken hund man ska linjeavla på och varför.

Till sist och för att återgå till vad som skrevs initialt - en eloge till Lena Boivert, som så skickligt förvaltade sitt och även mitt pund. Däremellan kom ögonsjukdomen PRA, men det tar vi en annan gång.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-05

RONJA

Nu har det gått tre veckor och jag tror att Ronja är dräktig. Inte för att det syns utanpå så att säga, men hennes beteende känner jag igen från tidigare dräktigheter. Hon brukar bli lite lugnare och mer inåtvänd och så har hon det där speciella uttrycket i ögonen.

Hur nyfiken jag än är, kommer jag inte att ta något ultraljud om allt verkar normalt. Jag vill inte stressa henne och så gillar jag inte att man rakar hela magen, för det är inte speciellt varmt varken i luften eller på marken. Sedan kan man ju ändå aldrig vara säker. Foster kan resorberas om oturen är framme och då står man där med skägget i brevlådan.

Å andra sidan brukar jag förlita mig på den berömda 'slemdalken' som brukar uppenbara sig någon gång mellan vecka 5 och 6 - ett säkert tecken på dräktighet.

Ronja brukar aldrig förlora aptiten under dräktighet. Hon brukar äta ända in i det sista. Ej heller brukar hon bli illamående eller samla på sig vätska, så det är bara att vänta och se. Spännande!!

Hoppas att hon får många pojkar! Hoppas också att det blir en och annan svart valp. Men - först och främst önskar jag att Ronja får en normalstor valpkull med friska och överlevande valpar!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-01

SANDYLANDS CATCH PENNY

PENNYS FAR - RECEIVER OF CRANSPIRE

För att återknyta till nedanstående inlägg publicerar jag här en inofficiell bild på Pennys berömde far GB SHCH Receiver Of Cranspire (NL CH Cranspire Skytrain - Polly's Pride Of Genisval) och hans ägare/handler Ken Hunter på Cruft's 1986, som på den tiden avhölls på Earls Court i London.

CC (Cert) gick till GB SHCH Warringah's Harlech (GB CH Charway Ballywill Will - GB SHCH Warringah's Hot Property) och Receiver fick Reserve CC. Två hundar som inte kunde varit mer annorlunda i typ. Dömde gjorde Mr N D Robinson.

CC Bitch gick till GB SHCH Leije Lucy (GB SHCH Keysun Krispin - Lindall Miss Holly) och Reserve CC Bitch fick Gallybob Cascade (GB SHCH Stajantors Honest John - Arrowshaft Squires Dancer Of Gallybob). Tikarna dömdes av Mr J H J Braddon.

Detta var undertecknads första besök på Cruft's. Vilken upplevelse!! Mina ögon blödde efter att ha suttit vid ringside vid labradorbedömningen under nästan en hel dag och tagit massvis med bilder. På den tiden fanns inga digitala kameror för gemene man. Det gick följaktligen åt många, många filmrullar med ett stort antal oanvändbara bilder. Man fick inte använda blixt och ej heller gå in i ringen och fotografera. Vid ringside stod publiken i flera led, så det gällde att ha vassa armbågar om man ville få en ärlig chans till en eller annan bra bild. Bilden nedan är långt ifrån en fullträff, men den visar vilken fin kontakt Receiver hade med sin ägare och tillika handler Ken Hunter. Icke desto mindre är den också ett dyrbart minne för yours truly.
 


GB SHCH Receiver Of Cranspire & Mr Ken Hunter
at Cruft's, Earls Court in London 1986

Tre månader senare åkte jag till Sandylands och hämtade Penny. Tänk att jag hade hunnit få se hennes sedermera världsberömde far in flesh innan han åkte till USA strax efter Cruft's!

Vissa hundar har en speciell utstrålning som kallas Star Quality. GB SHCH, AM CH Receiver Of Cranspire var en sådan hund och han var således far till min stamtik Sandylands Catch Penny.
 


IT CH, GB SHCH Loch Mor Romeo

WW 2011-2012-2013, EW 2013, Reserve Best In Show at Cruft's 2013, IT CH, GB SHCH Loch Mor Romeo är också en sådan hund och min fina engelskfödda Taleem Give N Take At Tapeatom 'Ronja' är nu parad med honom.
 


GB SHCH AM CH Receiver Of Cranspire

Några fakta om Receiver:

Receiver Of Cranspire är uppfödd av Mrs M Coddington och Mr P Shortland (Genisval) i England 1981. När han var 8 veckor gammal köptes han av Mr Ken Hunter.

Han vann sitt första CC/Cert på The Labrador Retriever Club Show 1983 under Mrs Heather Wiles.

Receiver blev Top Winning Labrador 1983 och 1984 vann han Best In Show på Midland Counties Labrador Retriever Club Championship Show.

1984 fick han CC och blev Best Of Breed (BIR) på Cruft's. Dömde gjorde Mrs Gwen Broadley. I sin kritik skrev hon "He has breed requirements for head, coat and tail, and he can move too. He has such class. I had no doubt in my mind he was to be my CC winner."

1986 fick han RCC/R-Cert på Cruft's.

GB SHCH Receiver Of Cranspire vann 10 CC's och 14 RCC's och var far till många Show Champions i England innan han sändes till Mrs Kendall Herr (Dickendalls) i Texas, USA. Där lyckades han med den oerhörda bedriften att under tre på varandra följande dagar erövra titeln Amerikansk Champion (AM CH).

Receiver lämnade sedermera USA och flyttade till Mr Marc Gad i Frankrike, där han drogs tillbaka från utställningsringen. Han är far till ett flertal champions på kontinenten.
 


AM CH, CAN CH, GB SHCH Salty Dog Of Tampa Bay

Hans G G G Grandson AM CH, CAN CH Salty Dog Of Tampa Bay, som ägs av Mrs Linda Hess, vistades under en tid hos Mrs Jean Allen och Mrs Anthony Allen (Allenie) i England. Han fick CC/Cert och blev BOB/BIR under Mrs R L Edwards på Cruft's 2012 och erövrade även titeln Engelsk Champion (GB SHCH) under denna tid.

Receiver präglade sina avkommor i mycket hög grad, sin något mixade stamtavla till trots och han kan nog inte helt svära sig fri från sin inblandning i Salty Dog av huvudbilden ovan att döma.

PENNYS MOR - GB SHCH SANDYLANDS BELLA

Men - Penny hade ju faktiskt en mor också. Hon hette GB SHCH Sandylands Bella (GB CH Squire Of Ballyduff - GB SHCH Sandylands Longley Come Rain) och var syster till  Sandylands Bramble, mor till en av Sandylands kennelns främsta avelshanar i modern tid, GB CH Sandylands My Guy.
 


GB SHCH Sandylands Bella


GB SHCH Sandylands Bella efter en valpkull med
Timspring Russel utanför köksfönstret på Sandylands.
Handler var Erica Smith (numera Jayes)

Av de båda kullsystrarna Bella och Bramble, var det den förstnämnda som utmärkte sig i utställningsringen och den senare som avelstik. Bramble var en vacker tik även hon, men på grund av en skada, ställdes hon inte ut.

Sedan är det väl ofta så att tikarna inte utmärker sig på samma sätt som en avelshane av naturliga skäl då en hanhund kan lämna så många fler avkommor än en tik. Visst finns det även framgångsrika tikar med rekordmånga CC's, men de är få i jämförelse.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-03-30

FÖR SANDYLANDS FANS OCH STAMTAVLENÖRDAR

Tänkte att det kanske kunde vara av intresse för Sandylands fans och stamtavlenördar i allmänhet att lägga in Mrs Broadleys handskrivna stamtavlor på mina två Sandylandsimporter Sandylands Catch Penny (född 1985 och importerad 1986) och Smitan Appollo Of Sandylands (född 1989 och importerad 1990).
 

Sandylands Catch Penny


Smitan Appollo Of Sandylands

Tillägget nedan till Smitan Appollo Of Sandylands stamtavla gjorde Gwen för
att jag skulle kunna se hur det mesta knöts ihop till Mark och Tandy på slutet.

Kommer ihåg hur jag med stor vördnad satt och studerade dessa två stamtavlor och knappt kunde fatta att jag verkligen hade fått möjlighet att köpa dessa två hundar av Mrs Gwen Broadley - en legend i hela labradorvärlden. När jag berättade för vänner och bekanta att jag tänkte ringa till Gwen och fråga om jag fick köpa en labradortik för avel, möttes jag av stor skepsis och påmindes om att hennes väntelista var "lång som en arm". Detta såg jag emellertid närmast som en utmaning.

Första gången jag träffade Penny personligen var när Gwens man Frank Truslove kom in med henne i det lilla köket på 'gamla' Sandylands (Lower Shuckburgh, Nr. Daventry, Northants, NN11 6ED). Vid detta tillfälle hade Gwen och Frank besök av Diana Becketts (Kimvalley) far med amerikansk fru och tillika domare på stående fågelhundar. Vi stod alla i köket och jag stod längst in. Gwen sa till Frank att släppa Penny och hon sprang direkt bort till mig och tryckte nosen mot mitt ena lår. Då tittade Gwen på mig och sa på sitt distinkta, rättframma, men ändå vänliga sätt: "It's no doubt, is it?" Då var saken klar - jag fick köpa Penny. Anledningen till att Penny såldes var att hon inte trivdes i kennel och Gwen ville att hon skulle få bo "in a loving and Cherishing home" och det fick hon.

Dessförinnan hade Erica Smith (numera Jayes) visat mig Penny i rastgården. Eftersom jag tidigare hade importerat en valp från England som fattades sju premolarer, vilket Gwen kände till, frågade hon mig om jag hade kollat Pennys tänder. "No, actually not", svarade jag. Det kändes ju lite skämmigt att säga att jag hade gjort det, men såklart hade jag försökt spana in Pennys garnityr på avstånd, så gott det nu gick genom hundstaketet. Då tittade Gwen på mig med glimten i ögat och sa: "She's got them all!"

Resan hem gick via bilfärja till Göteborg och tog ca 22 timmar. Trots otaliga försök att få Penny att göra ifrån sig på färjan, vägrade hon. Min man mötte upp med bil och sedan bar det iväg till tullen där alla Pennys papper skulle uppvisas och godkännas för att slutligen få en prydlig stämpel. Vi stannade vid ett par tillfällen på vägen hem till Skanör, men icke att Penny ville göra varken det ena eller andra. När vi slutligen kom hem och släppte henne i trädgården, då hände allt på en gång och därefter åt hon sin mat i hundskålen i tre svep så att hela skålen hoppade. Min man tittade på henne med stora ögon och sa slutlligen förundrat: "Äter hundarna så i England?" Tilläggas bör, att hans kunskaper om hundar rent allmänt, inte var så omfattande. Några släktingar i Italien hade vakthund som bodde i en hundkoja utanför huset. Inte precis vad vi i Sverige kallar för att 'ha hund'.

Pollo såg jag första gången i rastgården tillsammans med sin bror Smitan Odin Of Sandylands, som Gwen behöll på Sandylands. Pollo fick flyga hem till Sverige, vilket satte sina spår hos honom eftersom något tungt föremål troligtvis hade fallit ner på hans bur under transporten. Alla fästen på hans trådbur var lösa och det såg ut som om buren tryckts ihop ovanifrån. Pollo gillade aldrig när något kom snett uppifrån.

Pollo var till en början rädd för min man eftersom han hade en stor och mörk mustasch. Det dröjde däremot inte länge förrän Pollo kom underfund med att där min man fanns, fanns också all god mat.

Vid denna tid hade vår dotter Anna sin häst Albin, som var ett arabiskt fullblod med allt vad detta innebär beträffande nerver etc. Pollo var dock den enda av våra hundar som Albin gillade, så han följde ofta med på ridturerna. Lydig som Pollo var, behövde Anna bara styra honom med rösten. Han var en spänstig hund med stor uthållighet.

Både Penny och Pollo var mycket stora personligheter. Min salig far, som inte gillade hundar rent generellt eftersom han var pedant och inte ville bli 'luktad på' av en hund, tyckte mycket om Penny eftersom hon hade förstått detta och aldrig gick närmare honom en sisådär en meter. Då tittade hon uppmärksamt på honom eftersom hon visste att han skulle slänga hundgodis i luften. Pappa gillade när hon fångade godiset snabbt som en hök, så det blev 'deras' grej. Såg faktiskt en liten tår i pappas öga när han fick höra att Penny hade gått bort. Det hade jag aldrig trott om min pappa!

Måste berätta om en mycket speciell händelse som inträffade när min Follytower Brigantine 'Tina' hade en valpkull. Tina var en 'curlingmamma'. Hennes valpar försökte hela tiden komma åt att dia henne och hon sa inte ifrån speciellt strängt - överhuvudtaget lät hon sina valpar hållas lite hur som helst när de började bli stora. Detta gillade inte Penny, som var en perfekt mor till sina valpar.

En vacker sommardag när Tinas valpar var ca 7 veckor gamla tyckte förmodligen Penny att det fick vara nog, så hon tittade först på Tina som stod en bit bort och sedan på mig och gick därefter resolut bort till Tinas valpar och vände alla på rygg i en rak linje bredvid varandra. Om någon valp försökte resa sig, var hon över den som en hök tills den gav upp. När valparna hade legat stilla på rygg i några minuter under Pennys vaksamma blick, tittade Penny bort mot Tina med något som skulle kunna tolkas som lätt förakt och sedan på mig precis som om hon ville säga att nu har jag lärt valparna veta hut, så nu kan du koppla av matte. Därefter vände hon på huvudet och satte svansen i vädret och gick med bestämda steg därifrån. Hennes agerande var glasklart!

Vilka minnen man har av alla fantastiska och helt underbara hundar som passerat revy på kenneln under årens lopp!

Vad jag saknar dessa handskrivna stamtavlor! Visst är det praktiskt och smidigt med de digitala, men känslan av att sitta och plita ner en stamtavla kommer aldrig att bli densamma. Dessutom - man lär sig inte på samma sätt heller. Förr kunde man rabbla en stamtavla i flera generationer. I och för sig är kanske minnet inte lika intakt som då det begav sig, måste förstås medges.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-03-16

ROMEO


Ch Loch Mor Romeo med sin stolte uppfödare/ägare/handler Franco Barberi.

Såg honom vinna Reserve Best In Show på Cruft's 2013 och en dröm började ta form. Jag ville använda denne labradorhane full av Star Quality på min egen Ronja. Då framstod det hela som en utopi, men idag är det verklighet. Jag kan knappt fatta att det är sant!

Tack vare stort engagemang och support från olika håll, en synnerligen tillmötesgående uppfödare/ägare/handler Franco Barberi och fertilitetsexpert/veterinär Birgitte Schjøth, Canicold International i Danmark, är min svarta engelska importtik Taleem Give N Take At Tapeatom "Ronja" nu parad med WW 2011-2012-2013, EW 2013, IT CH, GB SHCH Loch Mor Romeo från Italien. Troligtvis världens vinstrikaste labrador i dagens läge.

För undvikande av missförstånd så är det da facto så att Ronja och Romeo kompletterar varandra både stamtavlemässigt och exteriört. Att Romeo sedan har gjort en fantastisk resa och vunnit allt som vinnas kan i princip, är ju knappast någon nackdel. Ronja har visat sig vara en strålande avelstik. Därför är jag oerhört glad över att hon nu fått sitt livs chans. Det sägs att man ska para det bästa med det bästa och hoppas på det bästa. Det är precis vad jag tycker att jag försökt göra.

Nu är det 'bara' att hålla tummar och tår och hoppas att det hela går vägen. Efter att ha kört i skytteltrafik över Öresundsbron för progesterontest och inseminationer, med stormvarning på bron tillika vid ett av tillfällena, samt all oro inför logistiken, känns det nu nästan som om luften gått ur mig, fastän lycklig ändå.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-02-23

HÅRLÖSHET HOS BRUNA LARADORER

I dag ställde jag ut min Mollie för andra gången och då på Nordskånska Kennelklubbens Valputställning i Hässleholm. 20 labradorer var anmälda och endast tre av dem var gula - min Mollie och en gul hanvalp. Den tredje kom ej. Nio bruna och åtta svarta kompletterade samlingen.

Med andra ord var de bruna labradorerna i majoritet. Den bruna labradoren har onekligen vunnit terräng och är populärare än någonsin hos den breda allmänheten. Det som slog mig var att huvuddelen av de bruna labradorerna hade s k 'glasögon' - en ring av hårlöshet runt ögonen som ger ett märkligt intryck och stör uttrycket i ögonen som tyvärr allt som oftast är något ljusare än vad rasstandarden föreskriver.

Ögonfärgen hos den bruna labradoren har alltid varit föremål för diskussioner och jämförelsevis få är de bruna labradorer som har korrekt ögonfärg, d v s bruna eller nötbruna. Men, erkännas bör, att en brun labrador med vackert nötbruna ögon, utan tillstymmelse till gröna eller gula inslag, är en fröjd att skåda.

Därför är det förödande att fenomenet med 'glasögon' nu ska läggas till allt annat man måste ge akt på när det gäller avel på den bruna labradoren som verkligen är en utmaning för varje uppfödare som tar sig an denna svåra färgvariant.

Hur det gick för Mollie? Jo, hon blev Bästa Tik och BIM. Bästa Hane och BIR blev en brun hanvalp från valpklass 4-6 mån. Mollie gick i valpklass 9-12 mån, så det var onekligen stor åldersskillnad och storlek på de två vinnarna. Det var naturligtvis inte så lätt för hanvalpen att springa först vid uttagningen till BIR och BIM, så Mollie fick springa före i stället. På kritiklappen skrev domaren att Mollie hade "fria smidiga rörelser", så det bådar ju gott för framtiden.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-02-09

HUNDGÄNGET I OXIE


Den gula labbetiken till vänster är Mollies kullsyster Ninja (Caccia Sibyl)

Fick detta underbara foto av Ninjas matte. Detta glada hundgäng med tillhörande hussar och mattar träffas ett par gånger i veckan i utkanten av Oxie utanför Malmö.

Eftersom undertecknad med hundar flyttar till Toarp (i utkanten av Oxie) i slutet av februari, hoppas vi kunna ansluta till detta sammansvetsade gäng. Vilket potpurri av olika hundraser! Härligt!! Vilken bedrift att få med alla på en gång och på ett sådant prydligt sätt! Stort grattis till fotografen och alla de duktiga hundarna!!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-02-07

FORTFARANDE SNÖ OCH TILLIKA IS

Nu är jag innerligt trött på alla jättestora snövallar som omgärdar mitt hus, min trädgård och grusvägarna där jag bor. Lägg därtill ishalkan som är resultatet av plusgrader på dagen och minusgrader på natten. Vågar knappt gå ut av rädsla att dratta omkull och bryta ett eller annat ben eller så.

Idag besöt jag mig för att trotsa vädrets makter och köra ut på fältet där jag normalt rastar mina hundar nästan varje dag. Gick med stapplande steg och hjärtat i halsgropen på de ishala gångarna som trampats upp av likasinnade. Ronja och Mollie hade inga svårigheter att ta sig fram, men så har de ju också fyra ben och slipper gå upprätta.

Nåväl, äventyret slutade lyckligt såtillvida att Ronja och Mollie fick springa av sig sin värsta energi och undertecknad lyckades hålla sig på benen. Fast, i ärlighetens namn har hundarna tyvärr upptäckt att man kan rasta sig på egen hand här hemma, eftersom staketet mot åkrarna är täckt av snö så det är bara att gå rakt ut på åkern. Fiffigt, tyckte säkert båda två, men inte jag. Hur kul är det att gå och leta efter bortsprungna hundar?! Nu är här ju ingen direkt trafik mitt ute på vischan, men olyckan kan vara framme ändå om det vill sig illa.

Har varit ute och formligen grävt upp snön nära hundgårdsstaketet så att hundarna inte ska kunna ta sig ut därifrån i alla fall och det verkar funka, men det var ett styvt jobb för det gick inte att använda snöskyffeln utan jag fick ta till rejäla doningar i form av mina trädgårdsspadar. Snön har ju packat sig så det var som att gräva i is.

KITTY

Nu har Kittys provtid löpt ut och hon stannar kvar hos sin nya kärleksfulla familj som älskade henne från första stund. Problemet var deras 10-åriga katt Maja, som var lite rädd för Kitty till att börja med eller så var hon helt enkelt bara irriterad över inkräktaren på hennes domäner. Nu har de börjat vänja sig vid varandra, så det blir bättre och bättre allteftersom tiden går. Kitty är ju inte van vid katt i familjen sedan tidigare. Jag känner en stor glädje över att ha hittat Kittys nya plats här på jorden.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-01-29

SNÖ I MÄNGDER

Snöstorm och ingen tidning på två dagar och ingen post idag. Börjar bli irriterande. Har bott här i Domme under två tidigare vintrar utan några större snömängder och så blir det så här månaden innan jag ska flytta. Typiskt!

Nu hör jag snöplogen här utanför fönstret. De brukar skotta vid den här tiden så att folk ska kunna ta sig hem efter arbetet.
 


Mollie har kul i snödrivorna i vår trädgård,
men själv kan jag verkligen hålla mig för skratt.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-01-27

BACK TO BASIC

Jag kände mig upplyft när en uppfödarkollega på FB noterade att kennelns förstfödde valp Caccia Monsignore och Caccia Naevia "är så otroligt lika, så man skulle kunna tro att det är din nya tik". Hon åsyftade givetvis typen, eftersom det rör sig om en hane och en tik.

Inget kunde ha glatt mig mer när det gäller mitt avelsarbete, eftersom det har varit min strävan att gå tillbaka på mitt ursprungliga avelsmaterial baserat på Sandylands Catch Penny och den typ av valpar som hon satte sin prägel på. Hur hänger det då ihop? Jo, kolla här!

Caccia Monsignore (Champis) var efter Minnows Winter Whizz (Ch Licithas Blizzard - Sandylands Poser) och min egen Sandylands Catch Penny (Ch Receiver Of Cranspire - Ch Sandylands Bella).

Int Ch Caccia Tarantella (Tella) var efter Ch Surprising's Timothy (Ch Licithas Blizzard - Ch Suprising's Norah), som gick tillbaka på Sandylands-baserade linjer, och min egen Sandylands Catch Penny (Ch Receiver Of Cranspire - Ch Sandylands Bella).

Cha's Teddy Toys (Teddy), som är far till Caccia Naevia (Mollie), går tillbaka på Ch Cha's Uffa Ulrikke, som var barnbarn till Tella, både via sin far och sin mor. Taleem Give N Take At Tapeatom (Ronja), som är Mollies mor, är efter Sandylands Gentle Touch At Lembas (Ch Sandylands Gad-About - Sandylands Star Shine) och Taleem Spirit Of Time (Rocheby Old Smokey - Tapeatom Sugar And Spice At Taleem, som är dotter till Tapeatom Good Time Girl, som är kullsyster till Ch Sandylands Gadding Around At Sandylands (Ch Sandylands Gad-About - Tapeatom Lucy Locket)

På en aning snirkliga, men dock klart skönjbara blodslinjer, har jag via kombinationen Teddy - Ronja återknutit till den typ som Champis representerar med Mollie som resultat.

I den huvudsakligen Sandylands/Jayncourt-baserade kombinationen Ch Jayncourt Significant Star
(Ch Sandylands Gad-About - Jayncourt Star-Blossom) och Ronja föddes Caccia Sherlock Homes (Sherlock) och Caccia Kitty Drew (Kitty). I framtiden hoppas jag kunna knyta ihop Ronja - Sherlock - Kitty - Mollie avkommor med varandra på tillbörligt sätt, vilket förstås förutsätter att Mollie går igenom alla kommande nålsögon på hälsosidan (HD + AD + ögon) minst, plus ev gentester.

Men, som uppfödare måste man vara född optimist, annars överlever man inte länge som sådan. Det ska Gudarna veta!

Det är 26 år mellan Champis och Mollie nedan. Jag ser framtiden an med stor optimism! I alla fall så här långt.

Champis född 1987

Caccia Monsignore (9 mån)
Mollie född 2013

Caccia Naevia (5½ mån)

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-01-21

FÖREBYGGANDE HÄLSOVÅRD

Så var det dags för den årliga ögonlysningen igen. Visserligen är Ronja Optigen A, men hon ögonlyses årligen i enlighet med LRKs rekommendationer och även därför att jag tycker att det är viktigt att ha koll även på andra ögonsjukdomar som förekommer på vår ras.

I samma veva passade jag på att revaccinera henne för rabies och kennelhosta. Men denna gång använde vi Nobivac KC vet. vilket är ett flytande preparat som sprutas in i näsborrarna. Påstås vara effektivare än vanligt vaccin samt verka inom 48 timmar.

Ronja blir alltid jätteglad när vi kommer in på djursjukhus och djurkliniker för hon älskar ju alla, två- som fyrbenta. Kan knappt hålla henne för hon är stark som en oxe och väger faktist 38 kg fastän hon inte är fet. Hon är 56 cm över manken, så hon håller sig inom gränsen. Tack och lov är hon lugn som en filbunke när hon undersöks. Satt perfekt och helt stilla med huvudet när hon ögonlystes och lika bra gick insprutningen med kennelhosta-preparatet. Det brukar tydligen vissa hundar ha problem med, men Ronja fnyste inte ens.

Notan hamnade på 1290 svenska riksdaler, inkl moms. Är väl överkomligt, men har man flera hundar, så blir det kännbart trots allt.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-01-17

SNÖN HAR KOMMIT TILL SKÅNE

I dag har det snöat ordentligt, riktig kramsnö till och med, så länge det nu varar. Här i Domme är det lite backigt och i dalarna samlas snön i djupa drivor, så hundarna sjunker ner till magen, minst. Men det är ju så kul och man ser hur de njuter i fulla drag.

Optimistiskt nog hade jag tagit med min riktiga kamera och inte bara mobilen. Snön yrde kring objektivet och hundarna, så skärpan blev därefter, men jag fick i alla fall till en hyfsad huvudbild på Mollie nu när hon nästan är 8 månader gammal. Att fotografera Ronja i snön, var inte ens att tänka på. Svart hund i vit snö. Nej, säger jag bara. Speciellt när det inte ens var något solljus. Dömt att misslyckas, så Ronja fick förbli ofotograferad.

När jag tittar ut genom det lilla vindsfönstret där jag har min dator och mitt 'kontor', ser jag hur snön har täppt igen grusvägen uppåt backen. Synd på alla som bor däruppe eller måste passera. Tveksamt om de kommer igenom. Här plogas morgon och kväll, men det räcker inte långt när snön fyker.

Hoppas att det har slutat att snöa i morgon förmiddag, för då ska jag hämta mitt barnbarn Alexandra i Limhamn. Sedan höstterminen 2013 rider hon tappert på Klagshamns Ryttarförening varje lördag. Hon är bara 5 år gammal, så det går lite upp och ner med inlärningen. Det finns ju så många intryck att ta in, så ibland tappar hon fokus på sin lilla ponny och vips är den uppe i baken på framförvarande ponny.

Ibland kallar jag henne för Anna efter min dotter, som också red på samma ridskola för rätt många år sedan. Jag kan ju inte låta bli att korrigera henne ibland, så då blir det lite dubbelkommando som ridskollärarinnan med stoiskt lugn står ut med. Själv red jag i samma regi i min gröna ungdom, så nu är vi uppe i tredje generationen. Ridning är en typisk tjejsport, men många av våra toppryttare är män, så jag får inte riktigt ekvationen att gå ihop.

Åter till snöovädret. Nu har grusvägen uppåt backen korkat igen rejält, så bilarna står på rad för att ta sig upp, vilket inte lyckas så värst bra. De som kom först, skottade för glatta livet och lyckades ta sig igenom, men snön fyker hela tiden, så nu är åkaren uppe på backen ute med sin stora traktor med snöskopa och försöker få undan snömassorna. Det verkar som om även han har fastnat.

Hundarna blir lite oroliga över alla människor precis utanför huset och undrar vad som står på?! Här brukar knappt vara en kotte vid den här tiden på dygnet. Men nu ser man en massa gubbar sticka upp i snödrivorna här och var. Ser och ser, man ser deras reflexkläder blixtra till i mörkret då och då.

Själv ska jag sätt mig och koppla av framför TVn. Tur man bor precis innan backen!!


Caccia Naevia 'Mollie' (snart 8 mån)

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-01-09

BLOGGENS PAROLL

Min kaxiga paroll på årets blogg till trots, har jag inte gått och dragit benen efter mig under hela mitt produktiva vuxenliv. Nej, tvärtom, uppväxt som jag är med Lenins kända citat "den som inte arbetar, skall ej heller äta". Inte för att mina föräldrar var kommunister eller så, utan för att det var dåtidens krassa sätt att se på tillvaron. Jag är ju som bekant inte född igår precis.

Jag har nästan haft lika många olika anställningar som jag har flyttat under årens lopp, och det säger verkligen inte lite. På den tiden, då det begav sig, kunde man byta arbete hur lätt som helst, faktiskt. Jag var aldrig arbetslös när jag var yngre. Nej, det var först på gamla da'r efter det att jag blivit permitterad i samma veva som sekreteraryrket gick i graven. När datorerna började komma in på kontoren, blev var man sin egen sekreterare, hög som låg och på gott och ont.

Min sista anställning fick jag när jag var 59 år gammal. Då var det 72 sökanden till en halvtidstjänst som sekreterare på ett arkitektkontor i Malmö. Kom på att det nog vore en god idé att sätta in en liten hyfsad huvudbild längst upp till höger i ansökan. Det var inte så jättevanligt då som nu. Tänkte att det gav ansökan ett ansikte i dubbel bemärkelse. Eftersom jag hade sökt ett stort antal arbeten och även kommit till rätt många intervjuer, men stupat på mållinjen, tog jag tidernas chans och skrev en ansökan bestående av endast tre korta meningar, som på ett humoristiskt sätt svarade mot kraven som fanns i annonsen i SDS. Vad hade jag att förlora?! Vid 59 års ålder var i princip loppet redan kört. Skickade inte ens med mitt CV, utan skrev att det kunde jag uppvisa i händelse av visat intresse från företaget i fråga. Det gick vägen, precis som jag hade räknat ut, för en sådan ansökan måste helt enkelt väcka nyfikenhet.

Tror inte att dagens ungdomar någonsin har sett ett korrekt uppställt (enligt fastställda skrivregler) och välskrivet brev på högklassigt brevpapper med vattenstämpel och allt. På den tiden var det skrivna brevet företagets ansikte utåt. Det var faktiskt också önskvärt att man som sekreterare hade vacker handstil, eftersom många dokument och handlingar skrevs för hand med arkivbeständigt bläck, som det hette. Lät till och med trycka kennelns eget brevpapper hos anrika Gutenbergs Tryckeri i Malmö. Till vänster i brevhuvudet fanns en liten oval huvudbild i svartvitt av Sandylands Catch Penny och Kennel Caccia stod skrivet bredvid med sirlig men elegant skrivstil. Tjusigt värre! Visst låter det som rena rama antiken!! Men, man hade en yrkesstolthet, som jag saknar i dagens samhälle.

Kommer osökt in på hur jag skrev alla stamtavlor för hand när jag påbörjade min uppfödargärning. Skrev man fel, ja, då åkte stamtavlan i papperskorgen och så började man om på nytt. Hade faktiskt speciella filtpennor i olika färger för ändamålet till och med. Fördelen var att man i princip bankade in stamtavlenamnen i huvudet på detta sätt. Man kunde rabbla upp en stamtavla i fem led utan minsta svårighet på den tiden. Annat är det nu, när man genom en knapptryckning får fram en stamtavla i massor med led i en mängd olika databaser på Internet. Jättepraktiskt och snabbt, men man har inte samma stenkoll längre.

Som en liten passus kan nämnas att jag har både Sandylands Catch Pennys och Smitan Appollo Of Sandylands stamtavlor i fyra led, handskrivna av Mrs Gwen Broadley herself. Pollos stamtavla har dessutom ett femte led, som Mrs Broadley skrev separat för att visa hur allt knöts ihop via GB CH Sandylands Mark. Mrs Broadley hade en vacker och personlig handstil. Dessa stamtavlor tillsammans med ett flertal tunna ljusblå Airpost-brev, som viktes ihop så att de bildade kuvertet i sig, är precious to me.

Visst var det väl bättre förr, eller ...?! Nej, det var det nog inte, trots allt!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-01-01

2014 - NYTT ÅR MED NYA UTMANINGAR

I juli månad 2013 övergick jag till en efterlängtad pensionärstillvaro. Äntligen hade jag all tid i världen för mina hundar och barnbarn. Ingen stress och ständig kamp mot klockan. Ingen pendling till arbetet i Malmö i ur och skur, snö och is. Ingen oro för hur jag skulle kunna ha tid för en valpkull. Frukost i lugn och ro och kunna läsa dagstidningen (SDS) precis hur noga som helst, om jag hade lust för det. Städa kan jag göra när jag har lust eller i ärlighetens namn när jag måste. Hundarna smutsar ju onekligen ner en hel del.

Men, visst finns det baksidor med att vara pensionär och då främst den försämrade ekonomin som direkt påföljd. Man måste verkligen trolla med de korvören som står till buds. Som kvinna och i mitt fall huvudansvarig för barnens väl och ve, kände jag mig vid vissa perioder i deras liv tvungen att gå ned i arbetstid. Lägg därtill ett typiskt kvinnoyrke (sekreterare) och bilden av en s k fattigpensionär träder fram. Jag äger varken ett eget hus eller andra tillgångar, förutom mina hundar och som alla initierade vet, genererar hundar inga inkomster utan snarare tvärtom. Men, jag är glad ändå, för jag skulle aldrig vilja vara utan dem för allt smör i Småland!

En annan baksida med att bli pensionär är självklart att man blivit gammal och därmed inte orkar allt vad man vill göra. Tänk om jag hade haft all denna lediga tid när jag var 30 år yngre?! För att inte tala om hur mycket spänstigare man kände sig då! Man har ju inte precis samma figur som då och då menar jag närmast omfånget. Har alltid tyckt att arbete är ett nödvändigt ont. Nej, jag är verkligen ingen karriärkvinna!!

Nu se jag framemot 2014 med stor tillförsikt och stora planer också för den delen. Hoppas bara att  hälsan står mig bi och ekonomin inte blir värre, men det är egentlign inte så 'bara'.

Tjohejochhå!!

/Katja

Home