"Ett fritt samhälle är ingen lugn och händelselös plats
- det är den sortens statiska, döda samhällen diktatorer försöker skapa.
Fria samhällen är dynamiska, högljudda, turbulenta
och fulla av radikala meningsmotsättningar."

Orden är Salman Rushdies

Arkiv - Min Blogg 2009 och 2010

Tveka inte att kontakta mig per mejl katja@caccia.se
om ni har några synpunkter på vad jag skriver i min blogg.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-12-11

Fick denna fantastiska liljebukett från mina arbetskamrater på Arkitektgruppen i Malmö.
Sån't värmer i sorgen efter min älskade pappa.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-12-03

MIN PAPPA

I dag kl 11.00 dog min pappa. Han skulle ha fyllt 89 år om drygt två månader. Tanken på att aldrig mer få träffa honom känns väldigt främmande och skrämmande. Vi träffades för en dryg vecka sedan. Inte visste jag då att det var sista gången jag sa': "Hej då pappa och ha det bra!"

Pappa och jag har alltid stått varandra nära trots att mamma och pappa skildes när jag vara 3-4 år gammal. Han har alltid funnits där för mig och nu är han borta för alltid - ett tomrum som inte går att fylla. Det sägs att tiden läker alla sår, men jag känner att detta sår kommer att vara svårläkt.

Minnena lever alltid kvar och det är så sant som det är sagt. Nu när jag flyttar ska jag passa på att leta fram alla gamla foton jag har på pappa. Det finns ett speciellt foto som pappa en gång sa' att han ville att vi barn skulle ha som minne. Inget märkvärdigt, mycket vardagligt foto, men han tyckte att det av någon anledning speglade honom som person. Jag ska nog kunna hitta det i någon av alla mina kartonger, fyllda med foton från ett helt liv.

Pappa hade skrivit ner hur han ville ha det vid sin begravning i det s k "vita arkivet" och så får det bli. Hans önskan var bland annat att hans barnbarn Idol-Andreas, son till min halvbror, skulle sjunga en Elvis Presley-låt i kyrkan. Pappa brukade säga att "i Amerika har man bara en kung och det är Elvis". Han var en stor Elvis-fan och har så varit så länge jag minns.


Pappa och Idol-Andreas på Caroli City i Malmö 2007
Fotnot: Andreas Sjöberg, 3:a i Idol 2007.

Hej då pappa! Vi ses! - fast någon annanstans.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-12-01

JULKORT PÅ BARNBARNEN 2011

Nu har det obligatoriska julkortet på barnbarnen valts ut. Fotosejouren var som vanligt kaotisk. Hur är det ens möjligt att få tre barnbarn mellan 1 och 9 år gamla att samla sina anletsdrag på ett och samma foto?

Jag fastnade efter många om och men för nedanstående foto eftersom det är naturligt och speglar personligheten hos mina små gudslån. Theo - som alltid ler, Benjamin - som alltid ska göra en min eller två, men nu lyckades skärpa sig något och så lilla gumman Alexandra som blundade på nästan alla foton i år. Men visst utstrålar denna bild livsglädje?! Fler bilder finns här

/"Famme" (Benjamins pet name på undertecknad)
Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-11-27

MALMÖ VALP

Just hemkommen från Malmö Valp. Det blev domarbyte, så Tomas Rohlin dömde i stället för Kim Bay.

Eftersom jag i princip hatar att visa hund, så ryckte Carin Weibull in som handler. Det tackar jag henne innerligt för. Sherlock blev Bästa hanvalp och BIM. Kritiken finns att beskåda här.

Bästa valp och BIR blev den bruna tiken Rosediamond Pecorino Pepato från Valpklass 9-12.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-11-26

MOTION TILL LRKs FULLMÄKTIGE

Till LRKs Fullmäktige har inkommit en motion om återinförande av "kopplat" championat, d v s både utställnings- och jaktmerit för svenskt utställningschampionat. Så här lyder förslaget:

"För utställningschampionatet skall alltså förutom som nuvarande regel, även krävas minst 1:a pris i Nkl på jaktprov. Alltså, tre certifikat på utställning, varav ett certifikat har erövrats efter 24 månaders ålder samt ett 1:a pris i Nkl på jaktprov."

Tidigare fanns även Unghundsklass (Ukl) på jaktprov, som tyvärr slopades till förmån för Nybörjarklass (Nkl) där man buntar ihop både unghundar och äldre hundar. Synd, eftersom förutsättningarna då blir alltför olika och faktiskt, enligt min mening, orättvisa.

Personligen är jag för någon form av arbetsprestation kopplad till utställningschampionatet då Labradoren är en arbetande hund. Dock anser jag inte dagens jaktprov vara den typ av avelsutvärderingsredskap som är bäst lämpade att bedöma arbetsanlagen/jaktanlagen hos våra labradorer rent generellt, dels beroende på tävlingsinriktningen och dels beroende på erfarenheten hos tränaren/föraren.

En skicklig tränare/förare kan göra underverk med en medioker hund, liksom en oerfaren och mindre skicklig tränare/förare kan utgöra en smärre katastrof för en aldrig så duktig hund.

Mitt förslag är därför någon form av adekvat anlagstest, specialanpassat för Labrador Retriever. Enligt uppgift ska det finnas ett retrievertest som bland andra Christer Nälser tog fram för många år sedan. Exteriörbeskrivare utbildades av Marianne Fürst Danielsson och Bat Brulin, som skötte examinationen av dessa. Vilken samlad kompetens bakom dessa namn!! Absolut ett material som LRK/HS skulle kunna spinna vidare på.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-11-19

MALMÖ VALP - igen ...

Fick PM:et för Malmö Valp häromdagen och till min stora förvåning dömer samme domare som dömde i Åstorp. Man brukar alltid skifta annars. Skit samma - han kommer nog inte att känna igen Sherlock för nu har jag snart borstat ur honom all valppälsen. Han har fått en betydligt snyggare överlinje i och med att 'bullen' över manken har försvunnit. Faktum är att han har blivit lite elegantare nu i sin nya och lättare kostym.

För övrigt - på västfronten intet nytt!

/Katjs

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-11-18

MALMÖ VALP

Känner inte alls för att gå på Malmö Valp med Sherlock, men eftersom jag bor knappt 3 mil från Malmö och har betalat anmälningsavgiften, har jag beslutat att släpa mig dit trots allt. Vet inte vem som kommer att döma labradorvalparna, men det blir ingen rasspecialist i alla fall, så mycket framgår av SydSkåKKs PM.

Detta kommer nog att bli den sista hundutställning jag anmäler till i väntan på en kompetent, erfaren, synnerligen raskunnig och icke desto mindre opartisk domare. Var finns en sådan, förresten?!

Tur att man är mer intresserad av avel. Problemet är bara det att ens avelsmaterial ska utvärderas på hundutställning. Moment 22, med andra ord.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-11-05

Shape Audio – Organic Harmony Speakers

Min son Luciano Pasquariello har uppfunnit och designat denna musikskulptur. Länken till hemsidan är http://www.shapeaudio.com/
 


Shape Audio – Organic Harmony Speakers


Organic Harmony is a beautifully shaped 1350×270 mm Omnidirectional stereo loudspeaker system with a 1000W amplifier and comes with XLR analog microphone with USB and Ethernet [RJ -45] functionalities too. The limited edition pieces are made up of gold, bronze and silver.

The Bronze version is limited to 99 pieces, weighs 95 kgs and is priced at €63,000 ($87,400). The Sterling silver version is limited to five pieces, weighs 115 kgs and is priced at €300,000 ($416,000). It is also one of the largest solid silver objects ever made. The Gold version is made of solid 18-carat gold, weighs 215 kg and is limited to just one piece and costs €5,000,000 ($6,950,000).
 



2011-09-13
Shape Audio exhibits at Beyond Beauty Luxury Spa in Paris

2011-09-25 (sorry, no picture)
Shape Audio exhibits at the Swedish Ambassadors’ Residence
during London Design Festival. Among the distinguished guests
were HRH Prince Carl Philip of Sweden and Ross Lovegrove.

För fler bilder och info om Shape Audio Organic Harmony Speakers, klicka på länken nedan:
http://www.extravaganzi.com/shape-audios-organic-harmony-speakers-adds-music-to-the-sculpture/

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-11-01

NY ADRESS

Det där med att flytta ofta ... I mitten av december 2011 kommer jag att flytta till ett litet hus på landet, närmare bestämt Domme, som ligger ungefär mittemellan Svedala och Anderslöv. Där finns finfina rastningsmöjligheter för Ronja och Sherlock och så finns det en lagom stor inhägnad gammaldags kuperad trädgård med blomsterprakt och rickepump. Som tur är finns det ju kompostnät, så den fina gamla blomsterfloran ska jag skydda med dessa.

Jag behöver väl inte nämna att jag ser oerhört mycket fram emot denna flytt?! Visst blir det jobbigt att flytta igen, men å andra sidan har jag hela tiden varit beredd på att försöka hitta just ett litet hus på landet. Mitt nuvarande boende sedan drygt ett år har varit ett mellanspel inför något bättre. Lägenhet är inget för mig. Jag vill ha lugn och ro och naturen inpå knuten. Har man djur är detta utan tvekan bästa alternativet.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-10-31

VISITKORT

Nu har jag äntligen fått tummarna loss och gjort mina nya visitkort. Så här blev det till slut. Inget flashigt alls men på vitt specialpapper dock. Ändå ligger det en hel del jobb bakom rent tekniskt för jag använder egen mall.

Det är inte lönt att skriva någon adress för jag flyttar så ofta. Mobil, e-post och hemsida består emellertid. Och så kennelnamnet förstås! Mitt eget namn (efternamn) har jag bara ändrat en gång, men nu är det back to basic, kan man säga.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-10-16

KITTY PÅ UTSTÄLLNING

I dag var det premiär för Kitty (Caccia Kitty Drew) i utställningssammanhang. Nina hade anmält henne till Ö-viks brukshundsklubbs inofficiella utställning. Dömde gjorde Lena Olsson. Har ingen aning om vem denna domare är och känner inget omedelbart behov av att gräva efter ev information.


Kitty (t v) blev 2:a och vann gjorde WildN'Beauty's Gussy Up
Foto: Tommy Norlin

Kittys kritik var fantastisk och hon skötte sig exemplariskt i ringen, men vad hjälpte det i konkurrens med denna bruna lilla stjärna?!

Kittys kritik hittar du här

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-10-15

LÄNSTRÄFF SYDSKÅNSKA KENNELKLUBBEN - AGRIA

I dag var jag på Sydskånska Kennelklubbens årliga Länsträff i samarbete med Agria (sponsor). Vi höll till i Länsförsäkringars lokaler i Helsingborg, så det blev en bit att köra. Men, det var det väl värt.

Leg vet Susanne Åhman, Djurakuten i Stockholm, föreläste om Allergier och Hudsjukdomar - ett ständigt aktuellt ämne - tyvärr måste man nog säga, speciellt efter att ha lyssnat på allt vad Susanne hade att berätta. Det var inte utan att man gick hem och studerade sina egna hundars beteende lite extra noga. Kliar dom sig inte alls, normalt eller kanske lite grand etc? På en skala från 1-10 bör man se upp redan på en uppskattad 2:a på skalan. Bättre stämma i bäcken än i ån.

Susanne hade också tagit med sin bok Hundens hud: en bok om klåda, allergi, öronproblem och pälsavfall, utgiven av Tatami, 2009. Tyvärr hade jag inga kontanter med mig, så jag får beställa den genom Adlibris. Denna bok är en guldgruva för den intresserade hundägaren och nästan ett måste för en uppfödare.

En utsökt buffé på 'medelhavstemat' serverades. Självklart ingick även kaffe med fika. Denna länsträff får utan tvekan 'Med utmärkt beröm godkänd', som det kunde stå i betygen på min tid, d v s anno dazumal.

Den 18 september anordnade Sveland en uppfödarträff i Hässleholm. Eftersom jag har haft mina hundar försäkrade i Sveland sedan begynnelsen av mitt hundägande och numera som uppfödare, var jag följaktligen inbjuden. Till och med längre att köra än till Helsingborg.

Leg vet Per Josefsson talade om fertilitet, parning och valpning - dock inte med samma sakkunskap, passion och inlevelse som föregående talare. Han får därför nöja sig med betyget 'Icke utan beröm godkänd'. Ledsen Pelle! - men så kan du desto mer om leder och ledproblem.

Hur som helst är det väldigt matnyttigt att som uppfödare bevista dylika föredrag. Förkovring är aldrig fel och det händer ju nya saker hela tiden.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-10-10

FÖRKYLD OCH NÄRA DÖDEN - NÄSTINTILL

Här sitter jag på min kammare med rinnande näsa och rödsvullna ögon. Ur djupet av min strupe kommer stundtals hesa kraxanden som är ytterst enerverande. Nu är det Alvedon, Ipren och Noskapintabletter som gäller i minut och parti - åtminstone tre gånger per dag av vardera i alla fall. Jag HATAR att vara förkyld!!

Hundarna måste ut hur sjuk man än känner sig, så det är bara att pina sig ut i ur och skur. Här nere i 'Trellehulla' gäller det sistnämnda f n och sedan i går kväll. Under dagen var det emellertid ett härligt brittsommarväder och då kändes livet något lättare. Hade ett fotouppdrag (Dandie Dinmont terrier) som var riktigt trevligt och lärorikt. Alla raser har ju sina egna specialdetaljer som det gäller att fånga upp. Får hoppas att bilderna blev till belåtenhet?!


SE UCH Willows Sunshine - Pompe

Fler bilder hittar du här

Det var åratal sedan jag ställde ut egen hund, men nu har jag anmält både Ronja och Sherlock till en resp två utställningar i höst, så det ska bli spännande. Känner mig nervös som en nybörjare inför dessa båda utmaningar.

Har även anmält mig till en Länsträff (Agria) på lördag (15/10) där man kommer att ta upp allergi och hudsjukdomar samt informera om de nya införselreglerna som kommer att gälla from årsskiftet. Dessa träffar brukar vara väldigt matnyttiga och proffsigt hållna, så det ser jag framemot.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-10-02

SPIDERMAN X 2 + ANGRY BIRDS

Barnbarnen har varit hos Nonno och Suz och fått varsin Spiderman outfit. Så här blev resultatet.

   
Alexandra (t v) och Theo.

Alexandra är fullständigt galen i Spiderman. Theo fattar inte så mycket ännu. Benjamin har naturligtvis en Angry Birds tröja - nya innegrejen tydligen. Undertecknad köpte den till honom på Malmöfestivalen.


Benjamin visar musklerna.

/Katja / Famme (= farmor) som Benjamin har myntat.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-09-25

MED BARNBARNEN PÅ SIBBARP

Tog med mig barnbarnen till badstranden Sibbarp i utkanten av Malmö för fotografering. Som alltid en större utmaning än man skulle kunna tro. Både Ronja och Sherlock var med periodvis. Självklart hade jag assistans av mamma Johanna. Annars hade jag nog slitit mitt hår intill rötterna.

Vi började i en stor grustagsbacke där Benjamin och Alexandra härjade vilt. Grus överallt. Väl hemma fick vi i princip vända upp och ner på Alexandra för att tömma ut allt. Men, kul hade dom!

Efter en stund skulle Theo möta upp på backkrönet, men då hade Alexandra börjat tröttna på att se glad ut. Hon var lite trött också, vilket inte gjorde saken bättre. Dock fick jag till ett foto som gör henne full rättvisa i sina bästa stunder.


Alexandra - tre år

Fler bilder på de små gudslånen hittar du här

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

VAD ÄR TYP?

Ja, det kan man fråga sig och det finns säkert många teorier om vad rastyp egentligen är. För mig personligen är det som om allt helt plötsligt stämmer hos en individ och nu pratar jag om rasen Labrador Retriever. Svårt - nästan omöjligt att beskriva - men känslan är omedelbar. Typ är inte perfekta individer, för sådana finns inte och kommer aldrig att finnas. Nej, det är något helt annat.

Typ är sinnebilden av rasstandarden. Domaren dömer efter sitt fria skön, heter det. Han/hon bedömer helheten och därefter de rastypiska detaljerna hos en individ. Men, utan erfarenhet, kunskap och framför allt känsla för rasen står vederbörande sig slätt. Att känna igen typ hos en individ är nog delvis en gåva. Det s k 'hundögat' är inte alla förunnat. Många känner sig kallade, men få är utvalda.


Sherlock - 15 weeks of age

I mitt i och för sig aldrig riktigt stilla sinne undrar jag över den nya generationens utställningsdomare - kategorin vidareutbildade på andra raser än sin egen/sina egna. Man kan, som jag ser det, egentligen endast lära känna en ras på djupet genom att föda upp och äga densamma. Självklart vore det omöjligt att kräva detta - eller kanske inte?! SKKs ekonomi skulle störtdyka på direkten. Rasspecialister är en kostsam historia, men ack så nödvändiga på sikt. Framtiden får utvisa hur våra labradorer kommer att se ut när icke rasspecialister har härjat i utställningsringarna ett tag. Lägg därtill den eviga frågan om 'Field-trial Labradors' vs. 'Show Labradors'? Kommer osökt att tänka på nedanstående kloka ord, myntade av framlidna Mrs Mary Roslin-Williams (labradoruppfödare, utställningsdomare, författare):


"A Labrador should look like a Labrador and nothing else.
If it reminds you of any other breed, then it is not of true type.”

Fritt översatt: ”En Labrador skall se ut som en Labrador och ingenting annat. Om den påminner om någon annan ras, är den inte rastypisk."
 

Field-trial Labradors - hmmm?!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-09-17

RONJAS VALPAR

Tänkte skriva lite om Ronjas valpar som nu är 14 veckor gamla. Tiden går så fort ... De små liven ligger i viktklasserna runt 13 till 15 kg och är verkligen inte så små längre. Kitty (C Kitty Drew) och Kellie (C Miss Marple) är två riktiga retstickor på var sitt håll. Kitty är fascinerad av spår och Kellie gillar att apportera. Milla (C Cordelia Gray), som är något lugnare än de båda andra tikarna - mer lik Sherlock, är en bestämd liten dam som följer med husse på jobb och verkar trivas utmärkt med det. Det blir ibland långa körsträckor och då bor man på hotell.

Lille Sherlock (C Sherlock Holmes) älskar vatten och slänger sig i böljan den blå så fort tillfälle bjuds. Han gillar också att apportera. Ännu så länge blir det bara korta sträckor både på land och i vatten. Börjar genast känna trycket på mig själv så det blir att dra på sig 'blåstället'. Inte kan jag låta en sådan liten talangfull kille gå lottlös?! Fast, jag måste erkänna att det faktiskt är lite kul när man märker att det funkar.

Just nu känns det så bra med alla valparna att jag nästan börjar bli lite rädd, skrockfull som jag är. Vad väntar runt nästa hörn, tro?! Nej, nu måste jag skärpa mig och fånga både dagen och glädjen i flykten.

Mor Ronja mår prima och har fått tillbaka sin fina 'figur'. Dock väntar vi på 'höstklänningen'.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-09-15

RABIESVACCINATION

Fick en kommentar från Carin Weibull (Robust) med anledning av de nya bestämmelserna för rabiesvaccinering.

"Jag tycker inte det är så bra med att bara ta en rabiesspruta. Då får man aldrig veta ifall hunden har antikroppar mot rabies. Jag tycker det är helt fel, att ta bort kontrollen. Det är faktiskt en hel del hundar där vaccineringen inte har tagit ..."

Även om jag verkligen tycker att de nya bestämmelserna är smidiga och betydligt snabbare och billigare, måste jag erkänna att Carin har en poäng i det hon skriver. Har själv haft en tik där vaccinationen inte tog, trots att den gjorts enligt konstens alla regler. Har även hört talas om hundar som vaccinerats flera gånger utan godkänt resultat och till och med individer som inte svarat på vaccinationen överhuvud taget, men det hör nog till ovanligheterna.

Självklart beror det på samordningen med övriga EU-länder, vilket naturligtvis är logiskt. Läste i nya numret av Hundsport (9/2011) att inte heller avmaskning krävs, vilket jag personligen tycker är en befrielse. Att hålla på att avmaska sin hund i tid och otid bara för att man ska köra över bron (Öresundsbron) kändes inte alls bra - nästan som att välja mellan pest och kolera. Hur många uppfödare jublade t ex över att behöva avmaska sin nyparade tik innan resan tillbaka till Sverige? I och för sig har kontrollen vid bron varit i det närmaste obefintlig, vilket för nämnda resenärer inte givit upphov till någon större sorg. Dessvärre har hundsmugglingen frodats till desto större sorg för alla inblandade, exklusive smugglarna förstås!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-09-09

SHERLOCK M M

Var hos veterinären och vaccinerade Sherlock i dag (3 månader gammal) och passade även på att väga honom. 14 kg väger den lille detektiven och det har jag sannerligen märkt när jag kånkar på honom upp och ner för trapporna där jag bor (utan hiss).

Fick förresten veta att from 2012-01-01 gäller nya regler för rabiesvaccination. En spruta - vänta 21 dagar - klart att resa utomlands!! Så mycket enklare och billigare, icke minst!!


Sherlock 12 veckor /weeks

Fler bilder på Sherlock hittar du här

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-09-04

'PRIVAT' HUNDDAGIS

Ronja och Sherlock har det alldeles utmärkt på sitt alldeles 'privata' hunddagis hos Karin Andrée de dagar jag arbetar. Så här kan det se ut på dagarna när det lilla gänget kopplar av mellan bus och andra aktiviteter. På bilderna nedan är valparna ca 11 veckor gamla.


Här tronar Ronja i valparnas specialbyggda (av Karins man Ingvar) låda.
 


Sherlock vaknar till på terrassen när Karin fotograferar.


Vad står på? - undrar Kellie.

Tack vare detta arrangemang kan Sherlock stanna kvar hos mig och Ronja. Han har blivit mig så kär. Det är en mening med allt är min fasta övertygelse.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-09-03

CACCIA MISS MARPLE - KELLIE

Fick ett par foton från Kellies ägare Karin Andrée - första dagen på valpkurs och sedan en fin apportering av en måsunge. Kellie är här 12 veckor gammal.


Kellie visar utmärkt 'will to please'.


... och här apporterar hon en måsunge.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-08-28

THEO 1 ÅR

I dag fyllde Theo 1 år. Hans syster Alexandra (3 år) var dock betydligt mer intresserad av presenterna än han själv. Hon hävdade bestämt att det var hon som fyllde år i stället. Gråt och tandagnisslan när hon inte fick som hon ville, vilket innebar att Theo inte fick leka med sina egna leksaker till att börja med.


Alexandra hjälper till med att blåsa ut ljusen med stor inlevelse, sufflerad av
mamma och pappa, medan festföremålet själv ser aningen förbryllad ut.

  

Fler bilder här

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-08-21

BLOGGA ELLER INTE BLOGGA - DET ÄR DEN STORA FRÅGAN

Efter allt som hänt - runt omkring - i samband med min senaste valpkull har jag allvarligt funderat på att sluta skriva i min blogg. Ärlighet varar definitivt inte längst - åtminstone inte i hundvärlden och andra 'intressevärldar' där konkurrens och pengar regerar. Uppriktighet kan utvecklas till ett direkt hot när den kungliga svenska avundsjukan infinner sig.

Varför slutar jag då inte att blogga? Jo, därför att det vore alltför enkelt för de missundsamma att komma undan. Jag har inget att dölja, så varför inte berätta precis hur saker och ting ligger till och utmana hela etablissemanget?!

I min enfald trodde jag en gång i tidernas begynnelse som uppfödare att uppfödarkollegor stöttade och respekterade varandra och delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter, men ack så fel jag hade!!

Efter 24 år som uppfödare och 30 år i hundvärlden och då främst inom labrador trodde jag att jag hade upplevt det mesta. Men det visade sig nu, i samband med Ronjas valpkull, att verkligheten har överträffat sig själv i det närmaste. Hanhundsägare som tar ut parningsavgift för döda valpar och uppfödare som avbeställer en sedan länge tingad valp två dagar innan leverans med motiveringen att han, av de bilder hon sett på honom, inte förväntas kunna tillföra hennes avelsmaterial det hon söker efter. Ett tränat uppfödaröga borde ha kunnat upptäcka detta i ett något tidigare skede kan man tycka. Kanske ligger det helt andra skäl bakom hennes beslut - vad vet jag?! Inte skulle jag personligen vilja utsätta en 'uppfödarkollega' för en dylik situation med alla de praktiska problem ett sådant agerande genererar, speciellt som jag precis skulle börja arbeta efter semestern och inte hade planerat för att behålla en valp hemma. Någon kennelanläggning har jag inte heller utan mina hundar bor inne i lägenheten tillsammans med mig.

Tack vare en hjälpsam valpköpare och hennes make har situationen löst sig på ett utmärkt sätt och det är jag innerligt tacksam för. Framtiden får utvisa vad det blir av lille Sherlock. Han utvecklas helt enligt mina förväntningar så här långt, hur som helst.

Om jag för en gångs skull har tur och Sherlock håller hela vägen - hälsomässigt såväl som exteriört - borde han kunna bli ett intressant hanhundsval för den kräsne och i rasens historia insatte uppfödaren av svart och gult. Hej och hå! - vad jag vågar!! Tänk att klappa sig själv för bröstet så här offentligt och allting! Det bjuder jag också på och inser genast att jag placerat mitt huvud i tidernas skottglugg.

Trots allt ångrar jag inte denna valpkull - tvärtom! Den är nog en av de allra bästa jag fött upp hitintills. Nej, jag tänker inte frivilligt sluta att föda upp - inte nu, när jag förhoppningsvis äntligen har fått tillbaka det avelsmaterial jag kämpat för.

Jaha, så har jag stuckit ut haken ännu en bit längre, så nu är det bara att ducka och se vad som händer. Min devis är och förblir den av Salman Rushdies myntade och som utgör förordet till min blogg.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-08-13

Ronjas valpar är nu levererade, d v s tre av dem. Hanen stannar kvar på kenneln tills vidare. Han är ett riktigt litet charmtroll och artar sig synnerligen väl. De tre flickorna har flyttat till sina respektive familjer och håller som bäst på att acklimatisera sig.

På förekommen anledning vill jag påpeka att Ronja inte kommer från Sydafrika utan är född på Jersey, Channel Islands, som lyder under brittiska kronan. Hon har engelsk exportstamtavla. Alla hälsokrav från både export- och importland (Sverige) är vederbörligen uppfyllda. Ronja bär således inte på någon mystisk sydafrikansk bakteriestam eller liknande, vad det nu spekulerats om.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-07-21

EN MINNESVÄRD VALPKULL

Nu är min 17:e valpkull vederbörligen registrerad och jag har äntligen kommit in i SKKs 'rullor' igen efter sex år ute i kylan. När man inte fött upp en valpkull på fem år, betraktas man inte längre som aktiv uppfödare och finns då inte heller med på SKKs lista över labradoruppfödare. Ser framemot nästa nummer av Hundsport Special, som automatiskt skickas till aktiva uppfödare.

Mycket har hänt under de två närmast gångna månaderna, men nu tänker jag bara glädjas åt mina små gudslån. Tiden går så fort och om två veckor är valparna leveransklara. Då kommer de att spridas ut i Sveriges långa land. Det viktigaste av allt är att de hamnar i rätt familj och får leva ett aktivt liv, högt älskade av de sina. Att hitta goda hem till sina valpar är ett vågspel och man får många gånger gå på magkänslan. Två trogna 'gamla' valpköpare och två nya sitter förväntansfullt och väntar på sina små nytillskott. Att leverera valpar är nostalgiskt, men samtidigt förenat med stor glädje och stolthet.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-07-03

RONJA OCH VALPARNA

Det har varit lite svårt att skriva om detta på bloggen, men det är alltid bättre att köra med öppna kort än att försöka smyga med det tråkiga som händer här i livet. Till slut kommer det fram i alla fall och då är det bäst när det kommer från rätt mun, så att säga.

Mitt i den stora glädjen med Ronjas valpar, kunde jag konstatera att två av tikarna - den minsta svarta och den förstfödda gula som vägde mest vid födseln - förmodligen inte skulle komma att klara sig dom heller. De fick svårt att andas och ville inte äta. Den gula tiken visade dock tecken på infektion via gulaktigt var ur näsborrarna. Trots en kur med antibiotika och vätska subkutant blev de inte bättre och kunde inte ta till sig näring utan bara tynade bort. Det lönar sig ofta föga att obducera så unga valpar, då dödsorsaken sällan kan fastställas. Nu finns de båda hos sin bror i regnbågslandet.

Dock må ingen skugga falla över vare sig Watson eller Ronja. Sådant här händer och naturen har sin gång. De starka överlever, medan de svaga dukar under. Personligen anser jag det oetiskt att till varje pris hålla liv i svaga valpar. Man vet aldrig vad det kan leda till i framtiden. Kanske låter detta krasst, men sådan är min livsfilosofi.

Det positiva är - så måste man alltid tänka - att jag nu har fyra härliga och livskraftiga valpar kvar i valplådan. De har otroliga pälsar och benstommar för sin ålder och äter så det står härliga till. Nog är det så att jag känner mig välsignad med dessa fyra små underverk - i mina ögon!

Ronja själv är sitt gamla vanliga busiga och glada 'labradorjag'. Inte skulle man tro att hon har fått valpar så när som på juvret?! Visserligen har hon ju bara fyra små nu, men ändå ...

Livet är ingen dans på rosor, men de korta och ljusa ögonblick som bjuds, får man leva länge på. Själv hade jag ett sådant för drygt tre veckor sedan när Ronjas valpar föddes och det lever jag fortfarande på, trots allt.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-06-22

LABRADOREN

Fick Labradoren 2/2011 i dag och läste TEMA: Dual Purpose-labradoren. Insåg hur vanskligt det är att bli intervjuad per telefon.

Läste följande 'uttalande' från undertecknad. "Jag hade min första labrador 1981 och då såg ingen labrador ut så som alla ser ut i dag, säger Katja Sjöberg på Caccias." (Sid 38)

För det första är detta uttalande inte förenligt med mitt språkbruk, för det andra skulle jag aldrig uttala mig så kategoriskt om labradorens eventuella annorlunda utseende i dag och för det tredje heter min kennel inte Caccias utan Caccia.

Däremot anmärkte jag på att en del av dagens labradorer tenderar att vara lågställda och för tunga, speciellt huvudena, vilket vi till stor del har den amerikanska labradortypen att 'tacka' för.

På sidan 73 citeras jag återigen felaktigt. Under rubriken 'Nya på jaktproven' står följande att läsa. "Slår Katja Sjöberg på Caccias huvudet på spiken när hon säger att varken människorna eller hundarna är desamma i dag som tidigare."

Självklart är varken människorna eller hundarna desamma som idag, speciellt inte hundarna. Vi pratar ju om 1980-talet! Dock har inställningen till jaktprov som ett avelsutvärderingsinstrument ändrats. I dag är det tävling och 100 % lydnad som gäller. Hundarna dirigeras hit och dit och självständighet är icke önskvärt. Dessutom ska sökarbetet gå i raketfart. Varför det, egentligen? En rastypisk labrador söker systematiskt utan att slösa krafter på att flå fram och tillbaka över fältet.

Sedan undrar jag vad PS på Colas menar med sitt halvskruvade varv på mitt svar?

"Det är samma människor som håller på med utställning medan alla de nya, unga tjejerna håller på med jaktprov och jaktprovsträning. De är inte intresserade av utställning och det är inte killar heller."

Det är ju synd att varken nya, unga tjejer eller killar är intresserade av utställning. Man undrar då i sitt stilla sinne hur framtidens labradorer kommer att se ut exteriört? Mrs Mary Roslin-Williams, som flitigt citeras, hade vänt sig i sin grav om hon hade förstått svenska.

Inte rimmar detta på något sätt med MRWs motto (det korrekta):

"A Labrador should look like a Labrador and nothing else. If it reminds you of any other breed, then it is not of true type."
Fritt översatt: ”En Labrador skall se ut som en Labrador och ingenting annat. Om den påminner om någon annan ras, är den inte rastypisk."

Det är inte många labradorer av jakttyp som ser ut som en labrador utan att påminna om någon annan ras, så hur ska vi tolka detta?!

Längre ner på sidan 73 i Labradoren uttalar sig jaktprovsdomaren JS så här: "Problemet är att exteriörtävlingen och interiörtävlingen kommit långt ifrån varandra." Ett märkligt uttalande som jag uppriktigt sagt inte förstår. Vad menas med interiörtävling? Kanske är jag alltför fantasilös för att begripa finessen?!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-06-17

VALPAR OCH HUNDFODER

Torsdagen den 9 juni var en STOR dag för mig - och Ronja. Efter sex långa år utan en endaste valpkull föddes äntligen kennelns 17:e valpkull sedan 1987.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser har jag nu äntligen fått en ny avelstik - inte vilken tik som helst utan RONJA. Hon symboliserar så mycket mer för mig än 'bara' en avelstik. Hennes bakgrund är bästa tänkbara - meiner meinung nach - och hon har i princip allt jag letat efter som för mig är LABRADOR.

Nu sitter jag och Ronja här med sex underbara valpar - tre svarta och tre gula. Egentligen fanns det ytterligare en valp - en svart hane, som tyvärr inte klarade sig genom '3-dygnskrisen'. Kanske var det någon där uppe i hundhimmelen som kallade honom tillbaka? Nu finns det bara en hane i kullen och han är gul.

Ronja äter Klass hundfoder som är ett färskfruset hundfoder av högsta kvalitet. Det är första gången jag tänker utfordra en valpkull med denna typ av foder. Det är säkert många - både uppfödare och 'vanliga' hundägare - som ställer sig skeptiska. Torrfoder från välkända 'fina' märken förefaller så mycket bättre med alla sina märkliga tillsatser som beskrivs som livsnödvändiga för hunden. Hur kan då ett färskfruset hundfoder 'rakt upp och ner' vara bättre? Väl att märka är Klass inget billigt foder, tvärtom. Troligtvis finns en allt överskuggande anledning till att torrfodren blivit så populära vad de tvåbenta anbelangar och det stavas bekvämlighet. Sedan kan man förstå att stora kennlar med många hundar har ett annat utgångsläge.

Nedanstående ingredienser finns t ex i ett mycket välkänt valpfoder för Labrador Retriever:


Ris, Köttmjöl (fågel), Majsgluten, Majs, Animaliska fetter, Vegetabiliskt proteinisolat[1], Korn, Fågelproteiner[2], Fågellever, Betfiber, Mineraler, Fiskolja, Vegetabilisk olja, Äggpulver, Spårämnen, Psylliumskal och frön, L-lysin, Jäst, Taurin, Hydrolyserade skaldjur (källa för glukosamin), DL-methionin, Hydrolyserat brosk (källa för kondroitin), L-karnitin, Vitamin, Tagetesextrakt (källa för lutein)

fn1. L.I.P: Protein som valts ut tack vare sin utmärkta upptagningsförmåga
fn2. Genomsnittlig analys per 1 000 g OS
 

Ris är alltså huvudingrediens, därefter kommer köttmjöl av fågel. Hur mycket fågelkött finns det egentligen i köttmjölet och vad innehåller vegetabiliskt proteinisolat och fågelproteiner? För att inte tala om L-lysin, hydrolyserade skaldjur, DL-methionin, L-karnitin och Tagetesextrakt?

Klass hundfoder innehåller: Vom, Puts av nöt, lunga, strupe, lever, hjärta och njure. Syrade mjölkprodukter. Vete, korn, havre, havregryn, vetegroddar, vetekli. Potatispulver. Melass. Linfrö. Vitaminpreparat A, B, D och E. Se utförlig info nedan! Nog förstår man betydligt bättre vad hunden får i sig och varför?

Klass - ett färskfruset helfoder
Alla ingredienser är svenska, naturliga och av så bra kvalité att du kan äta dem själv. Men vet du varför hundfodret är bra för din hund?

Slaktfoderprodukter av nöt
En speciell blandning av kött och inälvsmat som ger högvärdigt protein för optimal tillväxt, starka muskler och vävnader, starkt skelett, frisk hud, päls och blod.

Syrade mjölkprodukter
Innehåller B-vitaminer, fosfor, zink, kalium, kalcium och magvänliga bakterier som hjälper till att hålla mag- och tarmkanalen välfungerande.

Vete, vetegroddar, vetekli
Är fiberrikt och är en god källa för B-komplexets vitaminer.

Korn
Är mycket skonsamt mot magen och ger energitäta kolhydrater.

Havre, havregryn
Är energirikt och hjälper mag- och tarmkanal att fungera optimalt. Håller analsäckarna i schack och hjälper till att hålla blodfetterna på en låg nivå.

Potatispulver
En god källa för kalium och C-vitamin, som hjälper immunförsvaret. C-vitaminer verkar dessutom klådstillande.

Melass
Innehåller lättlösliga kolhydrater som ger snabb energi och en bättre energibalans.

Linfrö
Innehåller linolensyra, som anses förbättra blodflödet, skydda mot hjärtsjukdom och cirkulationsbesvär. Också en god fiberkälla, som hjälper hålla analsäckarna i schack.

Mineralfoder
En speciell blandning av alla mineraler och spårämnen din hund behöver för att ämnesomsättningen ska fungera optimalt.

Vitaminer A, B, D, E
A-vitaminer är viktiga för synen, huden, slemhinnorna och tillväxten. B-komplexets vitaminer behövs bland annat för nervsystemet, energiproduktionen, förbränningen av fett, och bildningen av röda blodkroppar. D-vitaminer hjälper kroppen omsätta kalcium och fosfat. E-vitaminer hjälper cellerna att skydda sig mot fria radikaler; håller hunden frisk och ung.

Jaha, nu har jag tjatat hundfoder så det räcker, men jag tycker faktiskt att det är på tiden att man ifrågasätter torrfodrets inverkan på våra hundar. Så blir t ex många allergiska hundar besvärsfria när man byter till färskfruset hundfoder, vilket åtminstone undertecknad anser manar till eftertanke. Frågan är om och när torrfoderindustrin kommer att nå taket?! Det finns ju redan rasrelaterade foder och s k veterinärfoder. Vad kommer härnäst? Könsrelaterade foder?

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-06-08

RONJA

Nu börjar det närma sig för Ronja. Hon verkar faktiskt vara väldigt förtjust i sin valplåda och brukar gå in och lägga sig i den och rumstera runt lite då och då. I morse tronade hon där, fortfarande i ensamt majestät, men det är ju några dagar kvar om allt går enligt beräkningarna.

Det är inte utan att jag känner mig lite nervös, men det hör ju till, speciellt som man inte har haft valpar på sex år. Jag har fått njuta av andras valpkullar i stället under alla dessa år - inte illa det heller.

Ronja är nästan lika alert som vanligt - det är bara magen som begränsar hennes framfart. Katter, igelkottar och fåglar är precis lika intressanta som förut. Vågar absolut inte ha henne lös för då vet man aldrig vad som kunnat hända.

För några dagar sedan hittade hon (kopplad) en kaja i ett buskage och den klapp hon blixtsnabbt. Förmodligen var den inte helt intakt, för då hade den nog inte hunnit undan. Inte är det något fel på instinkten!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-06-04

LUGN OCH RO - VAD ÄR DET?

Precis lagom till min väntade valpkull har hyresvärden påbörjat renovering av lägenheten under min. Ingen liten renovering heller - han ska bygga om den totalt och han gör det på helger och kvällar, eftersom han jobbar heltid. Lägligare kunde det knappast bli. Men, man får hoppas att det går snabbt!

Som om detta inte vore nog har jag en granne mittemot som har en helt 'egen' bilskrot på sin tomt mitt inne i villaområdet. Jag har räknat till 9 Volvobilar i olika skrotstadier plus ett 'hemmasvetsat' släp. Familjens tre barn leker på 'vår' gräsmatta eftersom det inte finns plats på deras egen tomt. Fick höra att denna verksamhet är föremål för utredning, men sånt brukar ju ta lååång tid att få rätsida på, så där hyser jag inga större förhoppningar.

Man tror knappt att det är sant, men tvärs över gatan bor en ung kille med en bergssprängare som han ställer på trappan i sin trädgård. Musiken, eller rättare sagt endast basljudet från detta muskedunder, ekar i hela kvarteret under varma soliga dagar fram till sent på kvällen. Även om man kunnat höra musiken också är jag övertygad om att jag nog valt att slippa. Som tur är ägs även detta hus av min hyresvärd. Efter tillsägelse har killen nu skruvat ner volymen. Självklart hade ingen annan klagat tidigare även om alla måste ha blivit störda av oljudet. Folk är livrädda för att stöta sig med någon, speciellt om det är en ung rikligt tatuerad muskelknutte.

Månaden efter det att jag flyttat in i min lägenhet i augusti 2010 gick det upp för mig att min enda grannes son hade någon form av mopedverkstad i ett skjul i trädgården där han tillsammans med en tre, fyra kompisar trimmade mopeder, precis nedanför mitt sovrumsfönster (tvåglas) tillika. Problemet löste sig självt eftersom han åkte fast efter ca ett halvår. Mopedmarodörer är ett stort problem här i Trelleborg har jag både fått erfara och bekräftat.

Min dröm är ett litet rött hus med vita knutar - låter säkert klyschigt, men är icke desto mindre helt sant - och jättestor naturtomt mitt ute på vischan. Kanske skulle jag där äntligen få känna ro och kunna njuta av fåglarnas sång och vindens sus i trädens lövverk. Naturen är livets näst största underverk. Tänk att kunna sitta i sin trädgård med en god kopp kaffe och bara njuta! Risken är naturligtvis överhängande att man blir rånad och ihjälslagen om man bor alltför ödsligt. Nuförtiden är det mest otänkbara alltför tänkbart. Men, innan detta eventuellt sker kanske man hinner njuta en smula.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-06-03

RONJA

Ronja är nu inne i åttonde veckan av sin dräktighet och ser kanske inte ut att få en jättekull precis av hennes rondör att döma, men man vet aldrig. Hon är i utmärkt kondition och lika spänstig som hon brukar vara. Det är helt omöjligt att försöka hjälpa henne upp i bilen. Innan jag vet ordet av har hon seglat in själv. Inte för att jag tar med henne i bilen i onödan, men ibland är det nödvändigt.

Tack vare Carin och Krister (Robust) tronar en fin valplåda i mitt lilla valprum i väntan på Ronjas små valpar. Jag vågar knappt tänka tanken att jag förhoppningsvis äntligen kommer att få se min hett efterlängtade valpkull födas och att allt går vägen utan komplikationer. Känner mig nästan som en nybörjare igen, men det är väl som att cykla - det sitter i ryggmärgen så att säga.

Tyvärr är jag ingen nybörjare på komplikationer inom hunduppfödning. Inte för att jag har egen erfarenhet av allt hemskt som kan gå fel, men det är ju da facto så att ju mer man vet, desto mer oroar man sig för.

Tänker tillbaka på min första valpkull (1987) i sällskap med boken Hunduppfödarens handbok av Hilary Harmar (ICA-förlaget 1982) - fackgranskad och anpassad till svenska förhållanden av framlidna veterinär Birgitta Wikström. Den har varit min 'bibel' alltsedan dess.

Där satt jag med min första avelstik Penny (Sandylands Catch Penny) och prickade av allt, helt i enlighet med boken. Det här går ju som på räls, tänkte jag, totalt ovetande om vad framtiden skulle bära i sitt sköte. Gud, så blåögd man var på den tiden, men ack så obekymrad! Det här var ju livet på en pinne eller hur?!

Uppfödning är fortfarande livet på en pinne - när allt slutar lyckligt. Känslan efter en lyckad valpning med en färdigvalpad, nöjd och avslappnad tik med ivrigt diande livskraftiga valpar är obeskrivbar, faktiskt. Det stockar sig i halsen på en och man kan knappt slita sig från valplådan. Där ligger resultatet av års och månaders planering. Tanken svindlar för en stund - kanske ligger valpen med stort 'V' här i lådan - den som är alla uppfödares mål och högsta önskan?!

Jag kan knappt vänta ...

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-06-02

DINNY

Som kanske någon redan kände till var jag webbmaster för Dinnys hemsida fram till hennes död. Under en tid låg den kvar på hennes domän, men när domänen upphörde har jag nu valt att lägga över Dinnys hemsida på min egen domän i stället. Klicka på loggan nedan!

 

Dinny var en framstående författare, redaktör och översättare av häst- och hundböcker. Hon var också en välkänd och mycket omtyckt labradorprofil i Danmark såväl som utomlands. Dinny både jakttränade och ställde ut sina hundar tills hon inte orkade längre p g a sin sjukdom. Hennes intresse för labradoren, och hästarna, falnade aldrig. Hon höll sig ständigt uppdaterad om allt som hände inom dessa båda intressesfärer med en sällan skådad entusiasm.

Jag hade förmånen att få bo över hos Dinny under några dagar i hennes hem på Ørnebakken 43, Holte i Danmark några månader före hennes bortgång i november 2009. Under denna tid kom vi varandra nära på ett själsligt plan som för min del inneburit att jag ofta tänker på henne. Visst hade jag varit bekant med Dinny sedan 1980-talet, men inte på samma sätt.

Det kanske låter flummigt - det bjuder jag på - men jag känner att Dinny faktiskt hade önskat att hennes hemsida skulle finnas kvar även efter hennes död. Hon lever vidare genom sina böcker och högt älskade labradorer.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-05-30

KÖPAHUND.SE

Verkar vara lite problem med länkningen avseende information om valpkullarna på SKKs nya site Köpahund.se. Kanske är det inkörningsproblem? Länken till valpkullens stamtavla fungerar t ex inte. Länkningen till information om föräldradjuren funkade inte heller mer än i ett fall.

Är faktiskt lite nyfiken på hur man som uppfödare kommer att förklara för presumtiva valpköpare varför man avlar på individer med t ex HD eller AD, om man nu gör det? Själv hade jag en diskussion om inavelsgrad med en intresserad valpspekulant. Helt OK, men man måste kunna motivera hur man tänker om man överstiger den rekommenderade inavelsgraden. Skulle tro att det är svårare att motivera det förstnämnda, men det är ju upp till var och en att tydliggöra sin ståndpunkt.

HD och AD är ärftliga defekter, varför avel på föräldradjur med dessa defekter strider mot SKKs grundregler, som stipulerar avel på endast friska individer. Vad är då en frisk individ? Därom tvista de lärde. En frisk individ är en individ som inte uppvisar några sjukdomssymptom. Dock är avel något helt annat. Här ser man även till de ärftliga anlagen. Men, det finns alltid skäl för undantag om de är välgrundade. Avel är ett lotteri i alla avseenden. Människan spår men Gud rår.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-05-27

RONJA

Har avvaktat med att skriva om Ronjas 'välsignade tillstånd' på min blogg eftersom jag är en synnerligen skrockfull person, men nu tycker jag att det är läge med en liten rapport.

På måndag har Ronja gått sju veckor och är utan tvekan dräktig. Ord kan inte beskriva hur glad jag är över detta. Dock vågar jag inte ropa hej förrän valparna sett dagens ljus och överlevt de kritiska tre första dygnen till att börja med - sedan de tre första veckorna och slutligen är helt OK vid veterinär-
besiktningen. Alltså, många hinder på vägen och alls inte så självklart som många 'icke uppfödare' tycks tro.

Det värsta jag vet är när folk frågar hur många valpar 'man' fick och vad de kostar. Sedan multiplicerar de antal valpar x försäljningspris och plötsligt framstår det hela som en ren vinst. Inget kunde vara mer felaktigt, i sanning!

Alla uppfödare vet hur mycket allt runt omkring valpkullen kostar och är överlyckliga om det hela ens går ihop, vilket det egentligen aldrig gör, räknat i det stora hela.

Hur som helst tänker jag inte låta allt detta förmörka mitt euforiska och entusiastiska sinne. Nu ser jag bara framemot Ronjas första valpkull med tillförsikt och hoppas på det allra bästa - en normalstor valpkull med friska och livskraftiga valpar. Vilken otrolig lycka!!!


Ronja och hennes kullsyskon 12 dgr gamla
Foto: Mrs Rosemary Evans (Taleem), GB

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-05-25

KÖPAHUND.SE

Var inne och surfade runt på SKKs nya site Köpahund.se. Mycket information, kanske till och med för mycket för en 'vanlig' valpköpare, som står på ruta 1. Information är naturligtvis bra, men kan misstolkas av den okunnige. Å andra sidan är det upp till var och en att fördjupa sig i den information som finns tillgänglig.

Köpahund.se är utan tvekan ett utmärkt sätt för SKK att föra fram sina regler och rekommendationer vad gäller uppfödning på ett mer konkret och överskådligt sätt än tidigare. Samtidigt ökar kraven på uppfödarna på gott eller ont, eftersom vi redan har tunga kors att bära. Blandrasaveln är numera väl befäst och till och med i viss mån sanktionerad av SKK i och med att man numera profilerar sig som en hundklubb i största allmänhet.

Troligtvis kommer större krav på t ex röntgenresultat (HD och AD) från mer än en eller två individer i en valpkull automatiskt att stegras, vilket jag i och för sig tycker är bra. Utan uppföljning av sitt avelsmaterial famlar man i mörkret. Inavelsgraden kommer säkerligen att uppfattas på olika sätt av gemene man även om man läser SKKs förklarande text. Högre inavelsgrad än vad SKK rekommenderar = svagare och eventuellt sjukare hundar?! Så kan det lätt uppfattas för den oinvigde. Tiden får utvisa!

Själv finns jag inte ens med på listan över labradoruppfödare eftersom jag inte fött upp en valpkull under de senaste fem åren. Tur att man har sin hemsida!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-05-22

LRK CLUB SHOW 21 MAJ 2011

I år var det LRK/Skånes tur att anordna rasklubbens certutställning. Evenemanget gick av stapeln på Brukshundsklubben i Hässleholm. Vädergudarna var på sitt bästa humör och solen strålade från klarblå himmel med några molntussar av och till. Själv ser jag ut som en indian i ansiktet, halsringningen och på armarna, en riktig 'bonnabränna' med andra ord.

Imponerande att så många ideellt arbetande funktionärer gör så mycket för alla oss andra. Ett välsmort teamwork, glada tillrop och otvungen stämning är 'all important' och där får arrangörerna full pott. Finfina priser är alltid uppskattade. Smidigt att katalogen tillhandahölls vid parkeringen. Trevlig utställningsplats med goda utrymmen och lättillgänglig parkering får också fullt godkänt.

Katarina Ramberg var flitig med kameran och mejlade mig nedanstående foto på två 'gamla' uppfödare. Som synes var stämningen uppsluppen.


Carin J Weibull (Robust) och undertecknad.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-05-13

NY BOK OM LABRADOR RETRIEVER

Åsa Lindholm har kommit ut med en ny bok om labrador som heter just Labrador Retriever. Den verkade intressant när jag kollade på nätet, så jag slog till - 174 kr, fri frakt (valfria alternativ) hos Adlibris.

Efter att ha bläddrat igenom hela boken och gjort en och annan djupdykning i text och bilder kan jag bara konstatera att boken är väl värd sitt pris och definitivt ett utmärkt komplement att följa med valpköparna hem tillsammans med valpen eller rent av i väntan på valpen.

En eloge för de fina bilderna på synnerligen rastypiska labradorer, speciellt i kapitlet Så ser en Labrador Retriever ut - Rasstandarden. De tre tikarna, som representerar rasens färgvarianter, är mitt i prick för just sin respektive färg.

Generellt är boken av hög kvalitet rent estetiskt sett med fina blanka sidor och foton med mycket hög bildkvalitet. Lagom format - varken för stor eller för liten. Texten är sakkunnigt skriven utan att vara tungläst, vilket är en förutsättning för fortsatt läsning. Trevligt förresten med små infällda artiklar ur 'verkliga livet'.

Jag kan varmt rekommendera denna nya labradorbok. Den ger en förnämlig helhetsbild över rasen på ett lättsamt seriöst sätt.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-05-07

BARNBARNEN

Av och till plockar jag fram kameran och fotograferar mina älskade barnbarn. Ibland blir det Theo och en annan gång Alexandra. Benjamin är svårflirtad nuförtiden eftersom han alltid ska hålla på med att gömma sitt ansikte för att reta mig. Han är tidernas retsticka och det har han efter sin farfar.

Några nytagna bilder på Theo finns här och ännu mer nytagna på Alexandra finns här

Nästa gång tänker jag inte låta Benjamin komma undan.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-05-05

STAMTAVLOR

Eftersom jag är en riktig stamtavlenörd har jag inte kunnat låta bli att utveckla stamtavlan bakom Ronja - Watson kombinationen. Det är faktiskt oerhört spännande och intressant att försöka följa tankegången hos de skickliga uppfödare som en gång danade rasen Labrador Retriever.

Stamtavlorna hittar du här. Håll tillgodo!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-04-29

RONJA

Hade bestämt mig för att inte berätta att Ronja är parad förrän jag vet om hon är dräktig. Men, eftersom de som är intresserade redan vet, kan jag lika bra säga som det är. Ronja är alltså parad och förhoppningsvis dräktig. Valparna beräknas födas den 13 juni, vilket för övrigt är min födelsedag. Vilken underbar födelsepresent i så fall!

Vem är då Ronjas utvalde kavaljer? Jo, en gammal engelsk gentleman, DK CH Jayncourt Significant Star, boende i Danmark.

Stort tack till Henrik och Lene Johansen, kennel Dee-Fair, som lät mig använda honom på Ronja!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

GLAD PÅSK / HAPPY EASTER

Hittade ingen bra bild med hund och kyckling, så jag fastnade för denna vintage-inspirerade eftersom katten påminner mig om en substantiell labrador, dock med icke rastypiskt huvud, svans och pälsfärg.

"Nöden är uppfinningarnas moder." / Need is the Mother of Invention."

För övrigt - på västfronten intet nytt. Kanske bara lite grann ...

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-03-28

På förekommen anledning och för undvikande av missförstånd.

Självklart är inte Mrs Gwen Broadley ensam om att ha utvecklat labradoren i England. Dock har hon som ingen annan lyckats 'knyta ihop säcken' genom att på ett synnerligen fingertoppskänsligt sätt använda sig av sina föregångares och samtidens avelsmaterial.

Sandylands avelshanar har dominerat labradoraveln sedan efterkrigstiden och framåt. Labradorvärlden har i dag flera framgångsrika uppfödare, vars avelsmaterial går tillbaka på Sandylands blodslinjer på ett eller annat sätt.

Det finns nog ingen seriös labradoruppfödare som inte känner till Sandylands. Om så mot förmodan skulle vara fallet, har vederbörande en pinsam kunskapslucka att fylla.

Dock kan man fundera över varför den svenska labradoren exteriört i viss mån går kräftgång. Visst finns det en del utmärkta labradorer, men förhållandevis få skulle kunna mäta sig med moderlandets toppskikt. Kanske beror det på vår rasklubbs envisa kamp för the Dual-purpose labrador? I den bästa av världar kanske denna variant vore möjlig, men verkligheten ser annorlunda ut, vilket engelsmännen sedan länge konstaterat OCH accepterat, icke att förglömma!

Nyckeln till framgång för ett fruktsamt och framåtsträvande avelsarbete är samsyn och samarbete. Utan denna inställning kommer utvecklingen av den svenska labradorstammen sannolikt att leda till en alltmer differentierad, alternativt 'varken eller' labradortyp i slutänden.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-03-25

För att återknyta till nedanstående inlägg slog det mig att världens främsta labradoruppfödare genom tiderna Mrs Gwen Broadley visserligen började sin uppfödning med FT labradorer eftersom i princip alla labradorer tillhörde denna kategori i begynnelsen. Rasen hade ju utvecklats av jaktintresserade engelska adelsmän.

Men, utvecklingen går oftast framåt och tur är väl det?! Mrs Broadley lyckades genom synnerligen skickligt avelsarbete med konststycket att förbättra den exteriöra kvaliteten på sina labradorer utan att för den skull tappa bort de jaktliga anlagen. GB Ch Sandylands Mark användes allt som oftast på FT-tikar för att få upp massan på de sistnämnda. Med 'massa' menas härmed inte fett utan substans, något som FT labradoren fortfarande saknar i stor utsträckning. En svala (eller ett par) gör som bekant ingen sommar.

Jaktanlagen ligger inte i utseendet på en labrador utan i själen. Därför behöver man inte satsa på en rasotypisk (enligt rasstandarden) labrador. Dagens FT labradorer är ett exempel på människans behov av snabba resultat på bekostnad av rastyp.

Att sedan åberopa att FT labradorerna ser ut som de ursprungliga labradorerna och därför är 'den rätta typen' är att förflytta sig hundra år bakåt i tiden och därmed också kullkasta allt det som labradorlegenden, framlidna Mrs Broadley, under ett långt liv ägnat all sin kraft och energi åt att bygga upp.

Det är inte vad jag kallar utveckling i alla fall.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-03-25

LABRADOREN I SVERIGE OM 5-10 ÅR

Inom loppet av 5-10 år kommer rasen Labrador Retriever här i Sverige att vara helt uppdelad i en Field-trial (FT) typ och en Show typ, precis som i England, är jag helt säker på.

Enstaka Dual-purpose uppfödare kommer att kämpa in i det sista för den 'kompletta' labradoren, men får troligtvis ge upp till slut i brist på lämpligt avelsmaterial. Att 'gå över gränsen', d v s para FT med Show rakt av är vanskligt. Avkommorna löper utomordentligt stor risk att bli antingen eller, alternativt varken eller.

Varför kommer det att bli så här? Jo, de gamla eldsjälarna från fornstora dar har gått ur tiden med undantag av några få. Nutidens uppfödare vill se snabba resultat med minsta möjliga ansträngning.

Att jaktträna en Show labrador för ett första pris på jaktprov är nästintill hopplöst, om man inte är en enveten, tålmodig och synnerligen målinriktad individ och dessutom hårdhudad som en elefant. Show labradorer är inte populära på jaktprov precis. De är dömda på förhand. Dagens jaktprov är utformade för FT labradoren. De är mer av en tävlingsform än en avelsutvärdering.

De FT labradorer, som har en chans att få en etta på utställning, kan räknas på ena handens fingrar, även om man fattas tre. Inte för att de blir utmobbade av 'showfolket' utan för att de helt enkelt inte är tillräckligt rastypiska. Hårda ord kanske, men så uppfattar i alla fall undertecknad saken.

Time will tell ...

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-03-23

HUSET FULLT AV HUNDAR

Nu har jag sett andra avsnittet (fick spela in det eftersom jag inte var hemma igår) i denna serie och tycker fortfarande att det både är ett bra program och ett mycket bra sätt att omplacera hundar på.

Det framgår på SVT1s hemsida att hundarna går tillbaka till sina uppfödare om de inte blir valda. Det framgår också att nästan alla hundarna, som varit med i de två första programmen, redan har fått nya hem. Självklart blir folk intresserade, precis som när man läser om hundar som tagits omhand efter att ha levt i missförhållanden.

När det gäller kunskap om raserna, så får ju varje familj ett litet informationshäfte om var och en av de sex raser de har att välja mellan.

Jag kan fortfarande inte förstå varför programmet får kritik. Hundarna har kul och framförallt en ärlig chans att få ett nytt lämpligt hem. Själv skulle jag inte tveka att placera en valp hos de två familjer man redan mött i serien.

Carin är fortfarande av annan åsikt och tycker så här:


Då har man genomlidit program 2 av detta hundliv.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur detta kan fungera. Vi som uppfödare har ansvar för "våra" valpar/hundar tills de är 3 år gamla.

Hur kan man ha valpar i detta program från 5 mån och uppåt. Har inte de uppfödare ansvar för vad de har fött upp?

Nästa tanke för mig till den äldre labrador damen Meg, som är 7 år gammal, hur kan man låta en hund i den åldern "valsa" runt i en familj för att se om den passar dem?!

Har dessa familjer som är med i detta program fått någon "undervisning" i de olika raserna? Man kan inte bara välja en hund för att den är söt och gullig, man måste veta vad rasen har för karaktäristiska drag kan man tycka!
Risken är ju stor annars att familjen kan gå på en "mina"!

För min del har jag sett färdigt på det här programmet, jag tycker inte detta är rätt varken mot människor eller hundar.

Carin Weibull

 

Själv ser jag framemot avsnitt tre i 'Huset fullt av hundar'.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-03-23

PROMOTIONS

Vill passa på att 'promota' för min sons (Luciano Pasquariello) uppfinning Musical sculptures - Shape Audio Organic Harmony - en högtalare i form av en vacker skulptur med fantastiskt ljud.
Läs mer här www.shapeaudio.com/

Min syster (professor Katarina Sjöberg) har kommit ut med ännu en bok The Ethnographic Encounter - med undertexten 'Fieldwork among the Ainu, the Lubicon Cree and Wall Street Brokers' - utgiven på Sekel Bokförlag, Lund 2011.

I denna 'fälthandbok' berättar Katarina om sin forskning som socialantropolog hos minoritetsfolket (ursprungsbefolkningen) Ainu i Japan, indianerna i Lubicon Cree Nation i Kanada samt mäklarna på Wall Street i New York.
Läs mer här www.bokus.com/bok/9789185767625/the-ethnographic-encounter/

En annan har inte ens haft en valpkull på sex år.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-03-22

Inlägg angående HUSET FULLT AV HUNDAR


Nej, jag håller verkligen inte med dig att det var ett bra program "huset fullt av hundar".

Jag tycker det var synd om hundarna framför allt reagerade jag på deras löjliga påhitt att de ska dra pulka.
Inte sätter man en 5 mån labbevalp att dra pulka eller kasta frisbee.

Denna familj valde en foxterrier, har de någon aning om vad de har fått i kopplet. En terrier är en terrier.

Jag tyckte det var urlöjligt, jag retade mig på programmet, tänker absolut inte se fler avsnitt.

Stackars hundar, säger jag bara.

Carin Weibull

 

Där ser man hur olika vi upplever saker och ting, fastän vi båda är uppfödare och har lång erfarenhet av 'hunderiet'. Både pulkadragningen (en tom plastpulka av mindre modell) och frisbeekastningen var ju anpassade efter respektive hund. Den lilla taxen drog iväg med sin så att de vuxna fick springa efter den. Uppfattade denna övning som ett test för hörsamhet.

Inget av barnen hade klarat av de tre stora hundarna (inkl labradoren). Foxterriern var väl två år gammal om jag inte missminner mig och hon verkade faktiskt väldigt trevlig och lugn, även mot de andra hundarna. Hon uppförde sig också bäst när de hade kameraövervakning med hundarna ensamma tillsammans i huset.

I dag kommer avsnitt nummer två i serien. Det ser jag framemot. Hoppas att man gör en uppföljning när serien är slut så att man får se hur det gick se'n.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-03-19

ALEXANDRA 3 ÅR

Igår fyllde Alexandra 3 år. Eftersom pappa är i Kina på affärsresa får det 'riktiga' kalaset vänta tills han kommer hem. Ett litet informellt födelsedagskalas fick 'Alex' dock.

Vi blev väl alla lite förvånade över att Alexandra inte ville äta den goda middagen som serverades för hon är normalt en matglad liten tjej. Förklaringen kom ett par timmar senare när hon satt i min famn och höll på att somna, trodde jag ...

Efter en hostattack spydde hon ner mig från topp till tå, den lilla stackarn. Hela stolen vi satt i var också nerspydd och det droppade från undertecknad när jag reste mig upp för att gå in i badrummet för klädbyte in på bara skinnet.

Mamma Johanna är liten och nätt så det fick bli Lucianos avklippta mysbyxor och en vit T-shirt. Min nya stass var i ett slag för sig är det minsta man kan säga.

Tyvärr hade Alexandra hunnit ikläda sig sin nya fina rosa huvtröja, så den gick samma öde till mötes som mina kläder. Alexandra byter kläder ett antal gånger per dag på egen hand. Mellan varven väljer hon bar överkropp eftersom hon busar sig varm. Eftersom hon är en bestämd dam, så 'nyttade' det inget till att försöka få henne att ta på sig en tröja inför ljusblåsningen.

Lille Theo tittade med stora förvånade ögon på ljusen och fäktade med sina små armar av förtjusning.

   
Benjamin och Alexandra tar i för fulla muggar. Lille Theo måste ju också få vara med fastän han inte kan hjälpa till med att blåsa. Han är ju bara drygt 6 månader gammal. Benjamin fyllde 9 år den 5 mars, så det blir dubbelkalas när pappa kommer hem.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-03-16

HUSET FULLT AV HUNDAR

Såg första avsnittet av SVT1:s nya serie Huset fullt av hundar i går. Gillade vad jag såg. Familjen var trevlig och ansvarskännande. Till slut blev sex hundar en som fick stanna. Perfekt!

Man ska inte göra misstaget att lägga mänskliga aspekter på hundarna. De hade kul och hade ingen aning om att det rörde sig om en 'tävling' om vem som skulle få stanna. Kan knappast tänka mig ett bättre sätt att omplacera en hund. Familjen får känna sig fram till vilken hund som passar just deras familjesammansättning och förutsättningarna för en lyckad omplacering är ett faktum.

Hade definitivt nappat på detta själv om det varit aktuellt.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-03-13

KASTRATION

Såg att SKK tagit upp denna något delikata fråga. Nog är det praktiskt att eliminera avelsproblem på detta, i vissa fall lättvindiga sätt, men hur bra är det för hundarna? Precis som framgår av SKKs skrivelse bör inte kastration slentrianmässigt tillgripas för att komma tillrätta med beteendeproblem eller förändring av mentaliteten. Det vore att försöka komma undan sitt avelsansvar alldeles för lätt.

En hanhund som kastreras innan könsmognaden, vilket blivit allt vanligare även här i Sverige, fråntas sin 'normala' utveckling till vuxen individ, vilket också märks exteriört. Vill vi verkligen ha hanhundar likt kastratsångare på 1700-talet?

(Förklaring: En kastratsångare är en manlig sångare, vilken som barn kastrerats för att förhindra målbrottets inträde. En säregen kroppsform kunde bli en bieffekt av kastreringen.)

Vissa uppfödare kastrerar (livmoder och äggstockar opereras bort) sina avelstikar efter fullgjord 'avelsplikt', utan medicinsk anledning. Detta för att förebygga eventuell livmoderinflammation på gamla dar. Frågan är om detta är bra eller dåligt för tiken?

Då benägenheten att drabbas av livmoderinflammation delvis styrs av ärftliga faktorer kan detta eventuellt innebära att man som uppfödare helt enkelt inte är medveten om denna riskfaktor ifall man slentrianmässigt väljer att kastrera sina avelstikar. De som drabbas är som vanligt tredje part, d v s valpköparna, som ju faktiskt utgör en värdefull informationskälla för oss uppfödare.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-03-11

Carin blixtrar till när det gäller den aveln på den bruna labradoren. Skulle vara intressant att höra fler röster i denna fråga!


"Nu har jag tittat in i din blogg. Det var ju kul att man fick komma med på ett hörn i den.

Ja, det stämmer det var synd att du inte använde Tango.
Men, man kan inte gråta över spilld mjölk. Det var ditt beslut den gången.

Håller fullständigt med dig angående den bruna labradoren. Det har kommit många snygga individer, men deras "sammansättning" är oftast inte av det slaget man önskar.

Tyvärr, har den bruna labradoren blivit en "handelsvara", man bryr sig inte över huvudtaget hur man parar, bara det blir brunt.

Som du vet har jag varit brunfanatiker sedan 70-talet. Jag lovar dig jag kan hålla mig för skratt som man blandar och ger idag. Det är en skam, man gör absolut inte den bruna färgen någon tjänst över huvudtaget. Dessa hemska ögonfärger som finns i dag, allt från gröna till stallyktor.

Tyvärr, finns det domare idag som tycker att det spelar ingen roll, om hunden för övrigt är snygg.

Åter igen det finns en ras standard där står att ögonfärgen ska vara bärnstensfärgad till bruna. Sätter då domarna upp stallyktor och gröna ögon, ja då blir det legalt att ha denna färg. Man kämpar mot strömmen.....

Måste säga att bilden på Tango är fin, han hade verkligen en riktigt fint huvud och uttryck.

Ja det blev en liten novell, men jag blir så upprörd över denna bruna avel, eftersom mitt hjärta slår extra för dem."

Carin Weibull

 

I mitt stilla sinne undrar jag hur jag skulle ha reagerat om jag fick en oväntad brun valp någon gång. Eftersom jag inte medvetet avlar för brunt, skulle det vara intressant att se vad som poppade upp helt oförhappandes i så fall.

RASBILDER FRÅN ANNO DAZUMAL

Jag brukar ju fynda böcker på Myrorna i Malmö då och då. Hittade Svenskt Hundlexikon, utgiven år 1966 av ICA-Förlaget AB, Västerås. I redaktionskommittén satt Nils Palmborg, Ivan Swedrup och IL Öhman. De två förstnämnda är synnerligen välbekanta namn i hundsammanhang.

Boken bjuder på många utmärkta rasbilder. Vissa raser såg faktiskt bättre ut då än nu - rätt många faktiskt. Skillnaden är nog den att de inte var så extrema på ena eller andra hållet som man ofta ser i dag.

Bilderna på dåtidens Golden Retriever skiljer sig mycket från dagens ideal. Speciellt huvud, benlängd, pälskvalitet och färg divergerar. Definitivt inte till det sämre.

En så'n skulle jag velat ha! Undrar hur den skulle stå sig i dagens utställningsringar?

Labradoren nedan hette Int U Ch Astors Charlie Boy S 7107/60 lyckades jag lista ut. Tyckte jag kände igen bilden. Tyvärr finns inga namnuppgifter i boken på rasrepresentanterna. Synd! Hade velat veta vem Golden retrievern var. Någon som vet?

Far: Ch Laird of Lochaber, som gick tillbaka på bla a Sandylands, Knaith och Poppleton blodslinjer.
Mor: Mansergh Merrythought Princess (e. Ch Midnight of Mansergh u. Merrythought Jess). Midnights mor var Cora of Mansergh, som var Mansergh-kennelns stamtik. Jess far hette Ch Blacksmith of Ide, vars mor hette Ch Sandylands Harley Princess.
Se hela stamtavlan på sid 108 i Labradoren av Ing-Marie Hagelin-Thoor, 1973 ICA-förlaget AB, Västerås.

Labradoren ovan ser onekligen lite tunn och högställd ut. Något rak både fram och bak ger han ett kantigt intryck, men huvudet är fint. Många av dagens labradorer har en tendens till antingen för tunga eller 'fattiga' huvuden, men utvecklingen har onekligen gått framåt exteriört.

I rasbeskrivningen står att läsa: "Färgen enfärgad svart, chokladbrun eller gul. Hos svarta hundar skall nässpegeln vara svart och ögonen nötbruna, hos bruna och gula hundar är ljusare brun ögonfärg och brun nässpegel (!) tillåtna. Vita tecken får icke förekomma med undantag för obetydlig vit bringfläck."

Här blir jag lite konfunderad. I nuvarande rasstandard (varken den engelska eller svenska) står inget om pigmentet på nässpegeln, men ingen uppfödare applåderar bruna nosar och ljusa ögon på gula labradorer.

Måste säga att jag aldrig har sett en brun labrador med svart nässpegel, för då hade den väl räknats som gul?! Påminner mig om välkände foxröde Ch Wynfaul Tabasco på sin tid. När han visades på Cruft's viskades det vid ringside om huruvida han var en gul eller brun labrador. Han hade svart pigment, så saken var klar. Han var gul.

Har sett en del bruna valpkullar födas hos andra uppfödare. Ibland är det svårt att se om en valp är mörkt brun eller svart eftersom pigmentet kan vara väldigt mörkt ibland. Detta gäller när de är nyfödda. Snart nog ser man den 'rätta' färgen.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-03-08

BRUNA LABRADORER PÅ MODET

Från att ha varit en raritet, färgmässigt, har den bruna labradoren numera blivit var och varannan  uppfödares val - åtminstone i andra hand - såvida man inte tillhör den gamla hängivna skaran som alltid varit 'brunuppfödare'. Man kan undra varför? 'Marknaden' har alltid skrikit efter brunt, så det brukar inte vara några problem att bli av med bruna valpar. Kanske är det så att den bruna färgen fortfarande fascinerar?

Rent generellt sett har standarden på de bruna labradorerna höjts flera snäpp under de senaste åren efter att ha fört en tynande tillvaro exteriört under många år och det är bara att applådera. Utmärkta bruna labradorer med korrekt pigment, ögon- och pälsfärg växer dock fortfarande inte på träd. 'Lapptäckspälsarna' är inte önskvärda, men de förekommer tyvärr.


Robust Chocolate Fever 'Tango'

Faktum är att en av mina första labradorer var brun. Tango kallade jag honom, men på stamtavlan hette han Robust Chocolate Fever (e. Proud Passopp u. Proud Sea-Maid). Han hade visserligen aningen ljusa ögon men pälsfärgen var helt korrekt genom fällning och allt. Hans stamtavla var väl linjeavlad på de bästa bruna blodslinjerna här i Sverige.

Eftersom jag aldrig vurmat för brunt, parade jag inte min svarta Follytower Brigantine (e. GB CH Kupros Master Mariner u. Follytower Brownthorn) med Tango, vilket hans uppfödare nog aldrig förlåter mig för. Med facit i hand skulle jag nog ha gjort det. Som namnet antyder var F. Brownthorn brun. Hennes far, Charway Blackthorn of Follytower, var son till GB CH Follytower Merrybrook Black Stormer.

Både Master Mariner och Stormer gav brunt och båda var outstanding stud dogs, så det hade nog blivit en intressant kombination. Ja, jag var ju fullkomlig novis då det begav sig och som sådan vet man alltid bäst, eller hur?!

Skam till sägandes parade jag henne med min gule egenuppfödde Caccia Monsignore. Han var visserligen en av de bästa labradorer jag fött upp, men jag skulle aldrig ha gjort denna kombination i dag om det hade varit möjligt. Valparna var det väl inget större fel på, men själva 'tänket' bakom parningen är jag inte speciellt stolt över. Det var ju så spännande att para med något man själv fött upp! Ja, du milde tid! Må Gudarna ha överseende!! Vet inte om Mrs Woolley hade det, men hon gillade Monsignore. Alltid nå't! Carin behövde inte säga vad hon tyckte ..

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-03-06

HUNDSPORT SPECIAL

Jag saknar Hundsport Special. Varför? Jo, jag får den inte längre. Varför? Jo, jag har inte fött upp en valpkull på över 5 år och då räknas man tydligen inte längre som aktiv uppfödare av SKK.

Sedan första numret av Hundsport Special publicerades - det är så länge sedan att jag glömt vilket år - har jag prenumererat på denna tidning. Helt plötsligt upphör den att komma utan att jag ens tillfrågats om jag vill BETALA för att få den, precis som tidigare. Dåligt!!

Kanske hade det varit bättre att jag använt det avelsmaterial jag sedan 2005 införskaffat, men som antingen inte höll eller på annat sätt gick förlorat?! Att man inte har någon valpkull betyder inte att man ligger på latsidan avelsmässigt. Det finns något som heter otur och det finns även något som heter avelsansvar. Visst kan man rucka på vissa avelsmässiga principer om starka skäl föreligger, dock endast efter noggrant övervägande och synnerligen stark övertygelse om att inte vara helt fel ute.

Att ta ansvar för sitt avelsarbete bör aldrig någonsin förringas. Ibland måste man helt enkelt ta av sig de kennelblinda glasögonen.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-03-02

STIG JOHANSSONS BERÖMDA 'GUBBAR'

Stig Johansson är både författare och konstnär. Man brukar hitta hans berömda 'gubbar' i Sydsvenskan ett par gånger i veckan. En gång i tiden var vi arbetskamrater på Försäkringskassan i Malmö. Han har gett ut ett antal böcker där hans 'gubbar' ger Stigs syn på saker och ting här i världen. Här följer några axplock:


"De mest utstuderade skurkarna utnyttjar inte våra svagheter - utan vår styrka."

"Det är ingen konst att skratta mitt i bekymren - det svåra är att vara glad."

"Ju äldre man blir desto mer sanning lägger man i frasen - kul att se dig igen."

"Himlen finns inom oss - det är precis som med helvetet."

"Det är alltid de bästa människorna som drabbas, sägs det - av detta framgår att de allra flesta har det bra."

"Reta dig inte på dom som tycker synd om sig själva - ofta har de förstått situationen rätt."

"Munnen går att stänga men inte öronen - troligen har detta enkla faktum en djupare mening."

"Låt din vackra dröm förbli en dröm - för drömmar är väl också verklighet."

"Ett gott samvete gör inga goda gärningar - men ett dåligt."

"En del fäller omdömen som om de fällde träd - först tar de reda på vart vinden blåser."

Stig Johansson

 

Mitt personliga favoritcitat är:

LIVET

"Alla dessa dagar som kom och gick - inte visste jag att det var livet."

Ur Stig Johanssons Den kapsejsade himlen.

Detta citat i stora svarta versaler prydde väggen bakom Stig i hans arbetsrum på Försäkringskassan.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-02-22

Kommentar till inlägg daterat 20-02-18 nedan:


"Hej,

Jag håller fullständigt med föregående talare.

Som jag sa till dig så diskuterades detta på RAS i Hässleholm. Det framkom klart och tydligt att det har gått för långt med alla dessa tester.

Var finns hunden någonstans. Det är helt riktigt, på den gamla goda tiden lusläste man stamtavlor för man ville undvika fallgroparna.

Dagens nya uppfödare frågar bara efter olika tester om de är bra.

Det jag oxå tycker är skrämmande är att man blandar de olika färgerna hur som helst. När jag kom in på 70-talet som uppfödare var det viktigt att man inte blandade gult och brunt. Med tanke på pigmentet, bl.a.

Idag bryr man sig inte om detta, jag påpekade detta en gång för en gammal uppfödare som även satt i avelsrådet på den tiden. Hon tyckte att det spelade väl ingen roll, det var ju bara att färgtesta, då fick man ju svaret.

Ja, varför ska de nya uppfödarna bry sig när de gamla parar hur som helst. Jag är säker på att Bat Brulin vänder sig i sin grav över utvecklingen av vår Labrador."

Carin Weibull

 

Intressant det där med hur man ser på parning mellan gula och bruna linjer i dag. Precis som Carin skriver var det nästintill en dödssynd att t ex para gult med brunt på 70- och 80-talet. Man höll på att ramla baklänges om man hörde att någon 'köksuppfödare' hade gjort en sådan kombination mot bättre vetande. I dag ser man uppenbarligen helt annorlunda på den saken. Framtiden får utvisa vilka effekter detta kommer att ha på morgondagens labradorer.

Kanske blir det på modet med tigrerade labradorer i framtiden och frågan är om de första stapplande stegen inte redan är tagna?!


Labradoren på bilden är inte felfärgad utan 'målarfärgad'

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-02-20

Den kärleken, den kärleken!! Såg förresten på FB för en tid sedan att en av våra välkända labradoruppfödare - numera 'spanjorska' - har gått och gift sig på gamla da'r! Den lycklige 'spanjoren' delar tydligen hennes intresse för labradorer. Stort grattis till de båda turturduvorna!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-02-18

En av kommentarerna på mitt senaste inlägg på bloggen.


"Hej

Jag har ju också missat att kommentera men jag har helt enkelt glömt att gå in och läsa din blogg på ett tag.

Vi har ju diskuterat avel tidigare men jag tänkte jag skulle komma med lite feedback.

Avel har blivit något helt annat än vad det var från början. Och det mest skrämmande är att det sitter folk och fä runt om i våra länder som tror, ja dom tror verkligen att det går att föda upp ett helt felfritt levande däggdjur som dessutom ser ut som sin förebild. Detta tror jag inte är möjligt. Nu har vi ju alla olika definitioner på vad felfritt är i och för sig.

För mig är en frisk hund, en hund som lever ett helt hundliv utan större komplikationer än någon banal infektion eller en simpel HD grad under dess liv. Kanske någon ohyra emellanåt. Kort sagt, en hund som lever och gläds åt varje dag och har alla sinnena i bruk. Att "vi" de senare åren har börjat leta med ljus och lykta efter sjukdomsgener verkar mer vara en sjuka bland hundfolk än bland hundarna. Någon har fått för sig att varje hund ska vara totalt clean från varje litet anlag av någonting som kallas defekt. Den dagen vi har ett gentest för HD och AD, ja, då kan jag tänka mig att vara med.

Men ta det senaste, EIC, som folk i våra närliggande länder är totalt hysteriska om. Läser man listorna från både Finland och Danmar och Tyskland och tittar på de hundar som är anlagsbärare så finns det inte EN ENDA NU LEVANDE ELLER TIDIGARE LINJE, som går fri. Det här anlaget finns precis överallt.

Jaha kan man tycka. Varför har man inte råkat ut för detta själv, eller varför har ingen annan av mina kollegor ens varit i närheten av någonting som liknar EIC. Ja det är ju en fråga. Det finns alltså en sjukdom som man nu har ett gentest för, som vi inte har sett och som vi inte har problem med. Då är frågan, varför ska man testa för sjukdomsgener som inte ställer till några problem. Jag har ju hört både av folk i USA och andra länder att hundar som har testats affected, aldrig själva har haft några som helst tecken på defekten. Under ett helt hundliv.

Nu visar det sig också att denna Optigentest inte heller är säker. Ja den kanske är säker för just den genen man letar efter. Men nu kan tydligen PRA dyka upp i andra skepnader dit inte testet hittar. Och vad är då vitsen. Att invagga sig själv i någon slags förtäckt säkerhet och ånga på i full fart med aveln och sedan upptäcka att det kan dyka upp en annan slags PRA som också är ärftlig och ställer till problem.

Vi var väldigt duktiga i det här landet när vi bara hade ögonlysningarna att gå på, att snirkla oss genom de farliga linjerna vad gäller PRA och lyckades föda upp hundar. Och det vi gjorde då var att vi ägnade lite tid åt att läsa stamtavlor och hålla reda på var riskstamtavlorna fanns. Med dagens teknik så bryr sig folk inte om att studera stamtavlor av denna anledningen, och lär sig heller inte vad som ligger bakom i form av olika anlag. Tilltron till testerna blir så stora och folk blir lata och struntar i att skaffa sig vanlig information som vi gjorde tidigare.

Sedan har vi en annan sak vad gäller alla dessa gentester. Vi ska inte glömma att de utförs av kommersiella företag som lever och tjänar pengar på vår rädsla och oro. Vi har noll inblick i företagen, dom ligger långt ifrån oss geografiskt och vi ska skeppa blodprover över halva jordklotet som sedan ska tas om hand och hanteras rätt och rätt resultat ska komma ut i andra änden med rätt hundnamn och identitet. Det är många led som kan gå fel och dessutom har vi mänskliga faktorer som är inblandade i hela soppan. Vi är i händerna på så många människor så till slut tappar vi kontrollen och det som det hela började med, nämligen hundavel, den lilla frågan kommer långt bort i det hela.

Några funderingar från ..."

 

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-02-15

Har inte fått någon respons på nedanstående inlägg, vilket förvånar mig en smula. Kanske är det inte lika enkelt att komma sig för att kontakta mig via mejl som att kommentera på en blogg med kommentarfunktion. I och för sig skapar detta ingen debatt, men å andra sidan är min blogg inget debattforum utan ett uttryck för mina egna personliga funderingar - korrekta eller felaktiga - må så vara. Hur som helst, mejla mig gärna era synpunkter. Det vore oerhört tacknämligt! Erfarenhet och kunskap kan man aldrig få för mycket av. Många bäckar små ..., men med vetenskap är det en annan femma, åtminstone när det gäller hundavel.

Jag har fått förfrågningar om varför jag inte har en blogg med kommentarfunktion. Anledningen står att läsa ovan plus att jag undanber mig oseriösa inlägg och att jag inte orkar hålla på med någon moderatorverksamhet. Försökte mig på ett forum för ett par år sedan, men det var segt. Jag har inte tid att komma med spirituell eller sensationell information stup i kvarten och då blir det genast stopp. Alla vill bli underhållna, men jag har ingen lust att vara rolighetsminister i tid och otid.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-02-13

NY PRA-FORM?

Såg på Labradorklubbens hemsida att ett fall av en ny PRA-form registrerats. Blev inte precis förvånad eftersom Professor Kristina Narfström vid ett föredrag på Skanör-Falsterbo BHK för flera år sedan flaggade för fler former av PRA även på vår ras än den kända och gentestade PRA-prcd varianten.

Den drabbade svenskuppfödde labradoren är efter välkända gamla engelska och svenska Field-trial linjer, vilket manar till eftertanke. Det framgår att denna nya PRA-form konstaterats via ERG. Intressant är varför hunden i fråga ERG-testades då båda föräldrarna är heriditärt fria från PRA-prcd?

Kan vi lita på PRA-prcd-testet efter detta eller kommer vi framledes att nödgas ERG-testa våra labradorer också?!

På sistone har det dykt upp än den ena och än den andra mystiska sjukdomen på labrador. Som gammal uppfödare kan man ju spekulera över detta faktum. Är våra labradorer sjukare än på den 'gamla goda tiden' eller är det forskningen som gjort dem 'sjukare'? Självklart är det inte forskningen i sig, men det känns onekligen som om man letar efter defekter nu för tiden.

Ofta hör man presumtiva valpköpare fråga om labradorerna har mycket problem med leder och sån't. Vad det sistnämnda är, framgår inte kristallklart.

Tänk så enkelt det var förr, trots allt! Ja, jag vet att jag låter som en fossil, men det bjuder jag på. Vetenskap i all ära, men den får inte ta över helt och hållet. Uppfödning är fortfarande en konst och konst är ingen 100-procentig vetenskap utan känsla för det inte helt uppenbara och oförutsägbara.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-02-05

HUR GREVEN FICK SITT NAMN

Någon kanske blev lite nyfiken på hur Greven i inlägget nedan fick sitt namn?

Greven, eller LP Caccia Sempre Meglio som han hette på stamtavlan, föddes år 1991 och utmärkte sig genom sin guldgula färg och personliga utstrålning. Med Smitan Appollo Of Sandylands som far och Caccia Seta (Sandylands April Madness - Sandylands Catch Penny) som mor, var han i princip 'all Sandylands' såväl i geno- som fenotyp.

Söt som en sockerbit och lite av tjuren Ferdinand till sin läggning utmärkte han sig bland de andra valparna och självklart kunde jag inte låta bli att behålla honom trots att det inte alls var meningen att jag skulle spara en hanvalp.

Vår son Luciano bodde hemma vid den tiden och han har alltid varit klädintresserad och dessutom även vurmat för böcker. Allt som oftast satt han vid skrivbordet i sitt förhållandevis prydliga rum med näsan över en bok när kusin vitamin, Nicolai, kom på besök. Nicolai var och är fortfarande Lucianos raka motsats, även om han också var och fortfarande är klädintresserad, men mer åt det sportiga hållet. Böcker är definitivt inte hans melodi utan för honom är det fotboll och sport i största allmänhet som gäller.

När Nicolai kom på besök och såg Greven sitta lite för sig själv i lugn och ro bland alla de andra stojande valparna, utbrast han spontant: "Han är precis som Greven!" Vem var då Greven? - Jo, Luciano naturligtvis och självklart var det Nicolai som gett honom detta 'pet name'.

Familjen som sedermera köpte Greven hade råkat ut för några riktiga hundskojare och tvillingflickorna var förtvivlade när de blivit lurade och aldrig fick sin tingade valp. Då veknade mitt hjärta och de fick helt enkelt köpa Greven.

Ja, så kan det gå när inte haspen är på, brukar man säga.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-02-04

MRSA HOS HUND

Läste om spridningen av MRSA (meticillinresistenta Staphylococcus aureus) mellan djur och människor på Socialstyrelsens hemsida. Mycket intressant! Teorier om att sjukdom kan smitta mellan djur och människa har diskuterats förut och med viss skepsis i vissa fall.

Drar mig till minnes en valpkull jag hade i slutet av 1980-talet. En av tikarna såldes till en familj lokalt och följaktligen träffade jag henne och ägarna förhållandevis ofta. De var absolut inga kverulanter, men vid något tillfälle lät de undslippa sig att Fanny, som hon kallades, hade lite ospecifika 'förkylnings-
symptom', d v s ögonen rann och nosen därtill plus att hon luktade illa ur munnen och hade inåtvända nysningar rätt ofta. Hon var då ca 1 år gammal.

Vi har förhållandevis oftare problem med tonsillit hos våra hundar här nere i Skåne än vad man hör längre upp i landet. Självklart slog det mig att Fanny kanske var drabbad. Det visade sig då att yngsta barnet i familjen hade haft bihåleinflammation redan när Fanny som valp kom till familjen och att denna åkomma verkade ambulera mellan familjemedlemmarna.

Eftersom far i huset var läkare och dessutom öppen för olika funderingar runt hur det kunde komma sig att även Fanny verkade ha fått en släng av sleven, dock i form av tonsillit, beslöt han att sätta hela familjen, inklusive hund, på antibiotikabehandling. Hur gick det sedan?! Jo - alla blev friska samtidigt efter ett tag och familjen kunde andas ut.

Ett annat 'fall' rör en hanhund som såldes till en familj, också lokalt, vid ca 6 månaders ålder. I familjen fanns två 10-åriga tvillingflickor som alltid verkade ha ont i halsen med feber. Mamman var också drabbad. Hon var dessutom sjuksköterska.

Hanhunden som gick under det något udda namnet 'Greven', vilket är en helt annan historia, fick stora problem med tonsillit och medicinerades då med antibiotika. Eftersom jag hade haft honom i ett halvt år utan dessa problem, blev jag naturligtvis misstänksam och lade fram min teori om att kanske tvillingflickorna och mamman helt enkelt smittade Greven med sina bakterier i halsen. Det trodde hon inte alls på och fick dessutom gehör hos läkarna på sjukhuset där hon arbetade.

Inte mycket jag kunde göra. Dessutom blev hennes man lite irriterad över min teori av någon anledning. Tiden gick och Greven blev inte bättre, snarare tvärtom. Det slutade med att han fick en mycket allvarlig hjärtmuskelinflammation (en icke ovanlig följd av kronisk tonsillit) och föll ihop i en hög på köksgolvet en vacker dag. Under operationen som följde fick han hjärtstillestånd tre gånger, men lyckades överleva.

Både tvillingflickorna och mamman opererade bort sina halsmandlar (tonsiller) därefter och även Greven kryade på sig, men han hade sviter efter hjärtmuskelinflammationen resten av sitt liv.

Greven var en helt underbar hund och högt älskad av sin familj. Mor i huset tränade lydnad på Skanör-Falsterbo BHK och ekipaget gick under benämningen Greven och Grevinnan till allmän förtjusning. Sedermera kom en bondkatt (också från undertecknads 'uppfödning') in i bilden. Dessa båda blev bästa vänner. Tyvärr blev Fredde, som katten kallades, överkörd på villagatan utanför deras hus. Greven visste direkt att det var hans kompis som låg där på vägen och sörjde honom utan tvekan.

  
Greven (LP Caccia Sempre Meglio e. Smitan Appollo Of Sandylands                        Greven 8 veckor
u. Caccia Seta) och katten Fredde.

Familjen gick sedan över till Bordercollies, men hävdar fortfarande att den trevligaste individen av denna ras som bott i huset var den, som växte upp tillsammans med Greven, starkt präglad av honom.

En välkänd veterinär här nere i Skåne brukade ofta framhålla i sina föredrag att hundarna kan få alla våra mänskliga sjukdomar plus valpsjuka. Inte förvånar det mig i alla fall.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-01-30

BARNBARNENS EGEN HEMSIDA

Äntligen börjar barnbarnens egen hemsida ta form - åtminstone vinjettbilden i alla fall. Det kommer att ta sin tid att sortera alla bilder jag har på dem, men allting tar sin början med ett första steg, så även det berömda första steget på månen. Jämförelsen kan onekligen diskuteras å det livligaste, men ändå ..

Eftersom släktingarna i Italien kommer att bli flitiga besökare, känns det angeläget att internationalisera texten. Engelska vore det självklara valet. Med kännedom om gemene italienares kunskaper i engelska språket, är detta inte ens ett alternativ. Lösningen blir alltså min son Luciano, som får bli mitt språkrör i mån av tid.

Klicka alltså på nedanstående logga om ni vill följa mina barnbarns öden och äventyr framöver!

/Katja

 ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-01-19

LILLE THEO - 5 MÅNADER

Vad äter du, pappa? - tycks lille Theo undra, där han sitter för första gången i sin babystol hemma hos 'nonno' och Suz.


Foto: Suzanne Nylund

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-01-15

HUNDROBINSON

Har redan fått två inbjudningar på FB till Please join my cause: "Stoppa SVTs Hundrobinson". Hade ingen aning om vad det rörde sig om och gick självklart in och googlade. Tydligen rör det sig om SVTs program Huset fullt av hundar, som jag faktiskt inte har sett överhuvudtaget.

För att få mer och adekvat information gick jag därför in på SKKs hemsida, som bland annat SVT hänvisade till. Det framgår där att även Hundstallet är inkopplad i programidén. Efter att ha läst Huset fullt av hundar - så här tycker SKK, måste jag säga att jag faktiskt inte förstår den upprördhet detta program har orsakat så många djurvänner. Nu har jag i och för sig inte sett programmet, men själva idén framgår av SKKs och Hundstallets uttalanden och där håller jag faktiskt med.

På vilket sätt blir hundarna lidande? Då skulle man alltså inte kunna lämna bort sina hundar till passning överhuvudtaget. Hundarna fattar ju inte vad det rör sig om. För dem måste det väl kännas ungefär som på hunddagis, fast kanske roligare till och med. Det är vanskligt att lägga mänskliga aspekter på djurs beteenden och upplevelser.

Dessutom måste man väl se det som ytterligare en möjlighet att hitta hem till övergivna respektive av sina ägare icke önskvärda hundar. Förutsättningen är naturligtvis att det rör sig om fullt friska individer, både mentalt och fysiskt sett.

Eftersom jag inte sett programmet har jag följaktligen bara uttalat mig utifrån vad jag läst på SKKs hemsida. Återkommer därför när jag sett ett avsnitt av Huset fullt av hundar.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-01-09

Nu har jag haft hela tre veckors semester, men i morgon gäller back in business. Det kommer nog att kännas konstigt. Man vänjer sig snabbt vid att kunna disponera sin tid precis som man vill, mer eller mindre. Har i alla fall fått en hel del gjort här hemma - sådant som man aldrig tycker att man har tid med när man arbetar. Då vill man ha lite 'kväll' och inte hålla på med en massa sådant som man tycker är lite tråkigt och ansträngande.

Annat var det när man var ung. Då hade man fullt upp med familjen. Vila fick man göra i graven, var mitt motto på den tiden. Ja, tänk så lätt det är att bli nostalgisk. Inte fattar man att barnen hunnit bli 42 respektive 36 år gamla. När jag tänker tillbaka på den tiden, så känns det som om det var hundra år sedan, men samtidigt som om det var i går på något sätt.

Under min semester har jag självklart inte kunnat låta bli att fundera på vem jag ska para Ronja med nu till våren. Erkännas skall att jag vimsat hit och dit ett tag, men nu har jag bestämt mig. Vem det blir, avslöjas inte förrän jag säkert vet om Ronja är dräktig. Det är så oerhört jobbigt att gå ut med att ens tik har gått tom. Därför har jag tagit detta beslut. Spännande! - tycker i alla fall jag själv.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-01-05

SSRKs UTSTÄLLNINGSPROGRAM 2011

Kollade igenom SSRKs utställningsprogram för i år och blev mer än beklämd. Hittade endast en välkänd rasspecialist, ett antal vakanser (?) och resten mer eller mindra okända icke rasspecialister. Konstigt med så många vakanser förresten?! Domarna brukar ju bokas år i förväg. Antingen har vi för många utställningar eller för få domare på labrador.

Många av våra mest erfarna och skickliga labradoruppfödare är tyvärr inte utställningsdomare. I England har det alltid varit tvärtom. Framstående uppfödare rent generellt blir nästan alltid förr eller senare utställningsdomare, men så är ju deras system för domarauktorisation helt annorlunda än vårt. Man kan roa sig med att spekulera över hur många anmälningar en icke rasspecialist fått vid en engelsk rasspecial.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2011-01-04

Jaha, så har ett nytt år tagit sin början och man är återigen full av förväntningar - i alla fall jag som är en obotlig optimist. Känner mig ibland som en maskros som envetet tränger sig igenom asfalten i hopp om att skåda ljuset.

Som vanligt kommer jag att peta lite med layouten på min hemsida, men det är bara kul och ren terapi. Tankarna flödar fritt alltmedan jag lyssnar på lite bakgrundsmusik för att slappna av och känna  inspiration. Hade tänkt att göra en egen hemsida för barnbarnen, kopplad till min hundsida. Vi får se hur det artar sig. Webdesign rör sig mycket om trial and error, men det håller hjärncellerna igång samtidigt som man ibland blir riktigt nöjd med sin insats, dock långt ifrån alltid, kritisk som man är.

Nu har i alla fall Sydskånska Kennelklubben ordnat lokaler för Malmö Int och Malmö Valp i år. Dessa båda utställningar kommer att arrangeras i jättelika, uppvärmda mässtält som ställs upp på Jägersro-
området. Malmö nya mässhall sägs vara användbar från tidigt 2012. Verkligen synd att den 28:e Malmö Valp fick ställas in!

Redan nu - en liten nyhet på min humble hemsida. I fortsättningen kommer uppdateringar att annonseras på startsidan (home) och inte som förut under egen rubrik. Tycker att det känns smidigare.

/Katja

Home
 

 



"I have never liked working. To me a job is an invasion of privacy. / Jag har aldrig tyckt om att arbeta. För mig är arbete ett intrång i privatlivet."
                         Danny McGoorty

ARKIV
Min Blogg 2009 - 2010 - 2011 - 2012 - 2013

Tveka inte att kontakta mig per mejl katja@caccia.se
om ni har några synpunkter på vad jag skriver i min blogg.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-12-25

MIN ÄLSKADE RONJA

För exakt tre år sedan fick Ronja sin andra valpkull. Nu har hon hunnit bli 6 år gammal. Tiden går så fort i ett hundliv. I ett människoliv också för den delen - speciellt när man är gammal - men hundarna har ju så korta liv i jämförelse med våra egna.

Hur som helst minns jag som igår när jag hämtade Ronja på Landvetters flygplats 2009-03-31. Hon hade då gjort en lång resa först med båt från Jersey, Channel Islands, UK och sedan vidare till England där hon övernattade på Ryslip Livestock Shipping för att sedan flyga direkt till Landvetter utanför Göteborg. Ronja är född 2008-12-04 och var då 4 månader gammal. Väl på flygplatsen fick jag gå in en stor transithall där en truck med stora gaffelarmar eller vad det kallas kom emot mig lastad med en hemmasnickrad träbur. Bakom rutnätet såg jag något svart och ett par ögon tittade fram. Jag öppnade kvickt burdörren och ut for Ronja som en virvelvind och skuttade glatt omkring och hälsade på mig och truckföraren med stor frenesi, vilket ännu i denna dag inte har mattats. I träburen låg ett jättestort gosedjur - åsnan Ior - som var nästan lika stor som Ronja själv och hängandes på buren i en plastpåse låg ett stort tuggben och ett svart tygkoppel med halsband.

Mitt första intryck när jag såg Ronja var wow - vilken valp! Hon var rena drömmen exteriört att skåda. Tjock päls och svans och en benstomme som inte var av denna värld. Vackert huvud med uttrycksfulla nötbruna ögon och en harmonisk helhet rent generellt. Jag tänkte genast att det märks att uppfödaren inte är gammal i gamet för en sådan valp säljer man helt enkelt inte. Uppfödaren är Betty Howards (Tapeatom) goda vän, som förser henne med engelskt avelsmaterial. Betty hade flyttat från Jersey till Sydafrika för ett antal år sedan. Jag hade något år tidigare köpt en hanhund - Tapeatom Day Dreamer - av Betty. Hade Betty sett Ronja in natura, så tror jag inte att hon varit till salu.

Jag skulle köra vidare till min syster i Bankeryd, så vi gick en sväng runt flygplatsen för att Ronja skulle kunna göra ifrån sig och det gjorde hon - både ettan och tvåan - kvickt och lätt. Jag hade inte bestämt vad jag skulle kalla henne. Det första namn som kom för mig var Ronja efter Ronja Rövardotter och så fick det bli.

Försökte fotografera Ronja i den nyfallna snön - den första denna vinter - men hon är ingen linslus precis och utan någon medhjälpare som kunde fånga hennes uppmärksamhet är det nästan omöjligt att få Ronja att se engagerad ut. Trots hundgodiset i min ficka såg hon ut som om hon "sålt smöret och tappat pengarna". Ronja låter sig inte luras så lätt och jag kunde ju inte gärna ge henne en godisbit samtidigt som jag fotade henne. Godis i fickan lockade inte.


Ronja 6 år gammal och tämligen avfälld

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-08-21

THEO - MITT NÄST YNGSTA BARNBARN

Lille Theo, som fyller 4 år den 28 augusti 2014, klämde sitt ringfinger på höger hand så illa på dagis så att han fick åka ambulans i ilfart till sjukhuset i Malmö (UMAS). Det gjorde naturligtvis fruktansvärt ont, men Theo är en cool kille, så han lugnade sig snabbt och följde noggrant anvisningen om att hålla handen högt under hela färden. För det fick han en fin nallebjörn av ambulanspersonalen.

Väl inne på sjukhuset lät Theo sig tålmodigt undersökas och fann sig dessutom stoiskt i att inte kunna äta något förrän senare på kvällen. Väl att märka hade han inte ätit något sedan frukosten och han är en kille med god aptit. Hans hungriga mamma Johanna var tvungen att äta något för att hålla blodsockret uppe. Hon ursäktade sig för Theo, som lugnt svarade "Jag vet, mamma" på hennes förklaring varför han inget fick äta. Där låg han med sina alltför stora sjukhuskläder i en alltför stor sjukhussäng och var hur lugn som helst. Det hjälpte ju förstås att han fick titta på TV.

Dagen därpå opererades han på handkirurgen. Personalen var helt fantastisk och en av sköterskorna iklädde sig Theos Batman cape när det var dags att sätta in kanylen inför nedsövningen. Theo accepterade utan knot när man satte bedövningsmasken framför ansiktet på honom. Batman capen hade han fått som "plåster på såren" och den ville han ha på sig i sjukhussängen.

Operationen gick bra och på fredag ska han på återbesök. Förhoppningsvis kan nageln återställas helt. Han hade fått en spricka i själva fingerbenet tillika. Jag kan knappt uthärda tanken på hur ont det måste ha gjort. Stackars liten! Farmor är så stolt över sin lille påg.

Tänk så snabbt det kan gå när olyckan är framme! Tur att man inte vet vad dagen har i sitt sköte.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-07-17

ETT PAR GAMLA FOTON


Taleem Give N Take At Tapeatom 'Ronja' (3 mån) t v
och Applejack's Texas Twilight ' Twiggy' (9 år)

Ronja var en mycket kraftfull valp med mycket bus i sig. Hon gick hårt åt Twiggy, som började bli gammal och sjuk. Twiggy blev som en mor för Ronja och gav henne en trygg och stabil inskolning i livet.


Tapeatom Day Dreamer 'Dreamer/Manne'
Taleem Out N About At Tapeatom - Tapeatom Libertine

'Dreamer/Manne' var importerad från Sydafrika - uppfödd av Mrs Betty Howard (Tapeatom). Han var född år 2007. Tyvärr blev han endast drygt 3 år gammal.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-06-29

EN DAG PÅ LEKPLATSEN

Alexandra (6 år)och Theo (3½ år) älskar att leka på de två lekplatserna i närområdet. Att gunga är jättekul tycker Alexandra - men Theo delar inte riktigt hennes tjusning för detta emellanåt, vilket framgår av bilderna nedan.


Tjohej!! - tycker Alexandra i alla fall


Stenansiktet Theo ser inte så förtjust ut


Syskonkärlek - Alexandra med typisk min
och Theo med ett charmigt leende nu när
gungan står stilla.

MIN GRÄSKLIPPARE

Förra sommaren inhandlade jag en bensindriven gräsklippare. Min manuella blev alltför krävande i längden. Allt väl denna första sommar.

Men, när nämnda grsäklippare plockades fram inför årets säsong, uppstod genast problem med igångsättningen av densamma. Två gånger lyckades jag få igång gräsklipparen efter att ha kämpat med att starta den så att svetten lackade och högerarmen var i det närmaste avdomnad. Jag vågade inte stanna den under klippningen utan klippte non stop, vilket ytterligare utarmade min fysiska kapacitet.

Dödsstöten kom härom veckan när jag återigen drog i startanordningen till vansinne. Till slut blev jag så trött att jag stapplade in i huset och slängde mig raklång på sängen. Efter tre på varandra efterföljande försök att starta gräsklipparen med ca 15-30 minuters intervall, gav jag upp - fullständigt utpumpad. Senare på dagen fick jag en fruktansvärd träningsvärk tillika.

Hjälp måste tillkallas! Min son och mitt ex kom och hämtade gräsklipparen för närmare undersökning där tillgång till diverse verktyg som eventuellt kunde tänkas behövas fanns tillgängliga. Allting kollades noggrant, d v s bensin, olja, stift etc och befanns vara i sin ordning, men gräsklipparen gick inte att få igång.

Nu kopplades även min f d:as mycket erfarna bilreparatör in, som är expert på bland annat Ferraribilar. Varenda del av gräsklipparen och alla funktioner som tänkas kunde, befanns vara helt intakta men - gräsklipparen vägrade att starta. Bilreparatören är nu helt knäckt.

Har nu rotat fram kvittot på gräsklipparen från Bauhaus, så får vi se vad de kan göra åt eländet.

Fortsättning följer onekligen ...

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-06-20


Idag är det Midsommarafton och det har regnat hela natten. Med andra ord är allt som det ska - för vad vore denna afton utan sin beskärda del av gåvorna från ovan!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-06-09

MILLA

Fick en bild från Millas ägare i dag med anledning av hennes 3-årsdag. Milla heter Caccia Cordelia Gray på stamtavlan och är efter DK UCH Jayncourt Significant Star undan Taleem Give N Take At Tapeatom (Ronja).


Caccia Cordelia Gray - 3 år


Caccia Cordelia Gray - 6 veckor

Milla är lik sin mor Ronja som ett bär. Helt klart präglar Ronja sina svarta avkommor betydligt mer än sina gula dito, som brukar ta efter pappan.

SHERLOCK

... och igår fick jag detta coola foto av Sherlock från Nina.


Caccia Sherlock Holmes - 3 år

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-05-31

NOSTALGI

Gallringen av foton fortskrider ...

På besök hos släktingar i Italien för 100 år sedan, känns det som. Med svåger och svägerska i Colosseum. Någon tog en bild. Yours truly med make var dödströtta och varmt var det! Har man verkligen varit så här smal?! Och håret sen! Kan knappt ens föreställa mig själv med långt hår. Kommer ihåg att min matchvikt fram till medelåldern var 48 kg. Sedan kom klimakteriet och då förändrades det mesta. Kolla den korta klänningen! Kort-kort var på modet då det begav sig. Måste ha varit år 1970 - give or take. Vår son Luciano - efter nonno (farfar) eftersom han var första barnbarnet och som seden bjöd - var i alla fall född och han var ca 1½ år gammal första gången vi åkte till Italien med honom.


Signor Francesco e la signora Katja Pasquariello


Nonno Luciano Pasquariello con il nipote Luciano Pasquariello (17 anni)
nel Palazzo Reale di Caserta dove vivevano i miei suoceri.

Från Italien till Sverige och vår Akita Inu Yamato-Go 'Toto' - det var innan rasen delades. Läs mer om detta här ifall intresse föreligger på http://www.caccia.se/Akita_index.htm

Om Toto hade levat vid typningen i Stockholm år 2000 skulle han ha varit en Great Japanese Dog enligt stamtavlan. Men - hade typningen skett år 2006 skulle det ha stått American Akita på hans stamtavla. Rörigt, eller hur?!

Vår dotter Anna är förresten namngiven efter min mormor Anna Kvant - dock icke biologiska, eftersom min mor är fosterbarn - men jag kunde inte ha haft en bättre mormor. Jag saknar henne fortfarande ...

Tänk er stamträdet på tre av våra barnbarn? Vår son är gift med Johanna, som adopterades 3½ år gammal från Sydkorea. Mitt första barnbarn Benjamin har en annan och mer känd 'tiklinje'. Idel ädel blandras i vår släkt med andra ord! Fast - den italienska blodslinjen är intakt.


Yamato-Go 'Toto' och vår dotter Anna Pasquariello,
som var 10 år på bilden och redan en hängiven hästtjej.
Året var 1984.

KATTERNA I TYGELSJÖ


Andra generationen katter efter allas vår Molly.
Fläckan och Prinsen hette kattungarna ovan.


Molly - vår stamkatt

När vi bodde i Skånelängan i Tygelsjö i början av 1990-talet blev vi för första gången kattägare. Bondkatten Molly skulle avlivas men fick komma hem till oss och alla hundarna i stället. Lätt och behändigt födde hon sina kattungar i garaget, där hon hade sin egen Biabädd. Hon var en helt otrolig mor till sina små och lärde dem jaga både fågel och möss mitt framför ögonen på våra valpar, som satt på första parkett inne i valprastgården. Vilken syn!

Först kom hon med en vingad liten fågel som hon sedan släppte för att ungarna skulle kunna ta den en och en. Samma öde gick en stackars mus tillmötes. Men - valparna var idel öra och öga. När kattungarna var lite större lärde hon dem klättra i våra äppelträd. Kom de för långt ut på grenarna, kallade hon tillbaka dem med ett speciellt ljud som de genast förstod, verkade det som.

Tyvärr har katter en otrolig fortplantningsinstinkt, så innan man ens hunnit blinka var det nya kattungar på gång. Det blev kastrering/sterilisering på löpande band, vilket blev dyrt i längden. Sedan många år tillbaka har jag ingen katt. Skulle gärna haft en om jag inte haft hundarna. Det blir nog en katt när jag är för gammal och orkeslös för att ha hund.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-05-28

ALBIN

Idag har barnbarnen och jag varit och hälsat på faster Annas gamla häst Albin, som fyllde 27 år för ett par månader sedan. Han mår finfint för sin ålder, men så har han ju i princip aldrig varit sjuk heller.

Han får numera inte äta frukt och morötter, men knäckebröd går bra och det gillar han. Egentligen gillar han det mesta för han har alltid varit ett matvrak.


Nog ser väl Albin ungdomlig ut,
sina 27 år till trots?


Visst är väl Albin söt fastän han har
munnen full av knäckebröd, eller hur?


Alexandra och Theo turas om att mata Albin med knäckebröd.
Albins kompis i hagen intill fick naturligtvis också smaka.


En klapp på nosen gick väl an fastän Albin inte träffat
Alexandra förut. Theo håller sig lite avvaktande.

Albin känner igen min bil för när jag kommer och hälsar på, skyndar han fram och spetsar öronen. Han är fortfarande ganska skygg, sin ålder till trots. Minsta lilla snabba rörelse i närheten av honom reagerar han på. Faktum är att han uppför sig fortfarande som när han var ung.

Vi är så tacksamma för att Albin har fått ett så innehållsrikt och kärleksfullt liv rakt igenom. Man har sett många hästöden under årens lopp - oförstående och okunniga ägare som låter sina hästar stå i boxen 23 och i värsta fall 24 timmar om dygnet och som inte blir korrekt behandlade, vare sig det gäller utfodring, motion, skötsel eller sjukdom.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-05-26

ALEXANDRA - BLÅBÄRSHOPPNING

Den 25 maj var det stor familjedag på ridskolan i Klagshamn, där Alexandra nu har tagit ridlektioner sedan hösten 2013. Då var hon bara 5½ år gammal. Nu har hon hunnit bli ett år äldre. Strålande väder med en temperatur på uppemot 25 grader. Det bjöds på hopptävlingar, prova-på-ridning, åka-med-häst-och-vagn och mycket mera. Stor catering, som delvis sponsrats av ridkolans tappra föräldra-/anhörigskara, förhöjde onekligen stämningen. Korv- och hamburgergrillen var populär för det tar på krafterna att tävla i hoppning.

För Alexandras del var detta hennes första hopptävling. Alla barnen som deltog i Blåbärshoppningen fick en jättefin rosett i svenska flaggans färger. Generöst, med tanke på hundvärldens numera snåla hållning inför 'gratis' prisrosetter.


Alexandra på Lady Marion efter Blåbärshoppningen


Theo med solskärm och gummistövlar
Alexandra med sin fina rosett
Foxterrier från ridskolan

Theo var inte helt kurant denna dag men ville ändå följa med. Ingen kunde dock få honom att avstå gummistövlarna. Till att börja med hade han även sin vinterjacka, men den lyckades undertecknad med lite diplomati och fiffighet lura av honom, tack och lov! Han är inte lättövertalad ska Gudarna veta. Speciellt om han inte är i form. Men, när han visar sig från sin allra bästa sida, finns det ingen som kan motstå hans charmiga leende och spelande ögon.

Foxterriern är en av många rasfränder på denna ridskola eftersom ridskolechefen Birgitta Magnusson mycket sporadiskt föder upp en valpkull när beståndet behöver fyllas på.

Lustigt nog spåras foxterriern på bilden tillbaka på en foxterrierhane som hette Tico-Tico och ägdes av ridskollärare Lotta Palm. 12 år gammal och med endast en testikel (från början fanns det två) ville Birgitta hemskt gärna ha en avkomma efter honom. Hon hade då endast en tik kvar att avla på och för att rädda blodslinjerna, återstod Tico-Tico. Flera försök hade gjorts, men ingen 'hängning' hade kommit till stånd. Tiken var också till åren, så det var följaktligen nu eller aldrig.

Vid denna tid (i början av 1990-talet) hade min dotter Anna sitt arabiska fullblod Albin uppstallad på ridskolan. Anna var bortrest och yours truly skötte marktjänsten, d v s mockning av box och annat 'kul'. Där stod jag alltså och mockade i mitt anletes svett när Birgitta kom förbi boxen och sa' - du som är uppfödare, kan inte du försöka få ihop dom där två foxarna? Nja - svarade jag då, men jag har ju labrador. Det är inte riktigt samma sak. Men, så drog jag mig till minnes hur en god vän, som föder upp Silky Terrier, brukade göra. Kör till, sa' jag och så blev jag då hänvisad till en liten arbetsbod som fanns inne i stallet. Där skulle parningen äga rum, var det tänkt. Tico-Tico var på bettet, men inte alltför snabb i vändningarna av åldersskäl. Tiken var väl inte helt med på noterna till att börja med, men till slut lyckades jag i alla fall få ihop de där två. Glad blev jag, men det var jag inte länge till, för Birgitta ville ha ett dacapo dagen därpå. En gång är ingen gång, men två gånger är en gång för mycket, tänkte jag. Jag kommer nog aldrig att lyckas få ihop dem en gång till, men det fick jag faktiskt.

Tiken blev dräktig - med ena enda valp - en tik! Yipii! Bättre än inget! Men, denna enda lilla tik, som kallades Tickan, blev sedermera mor till sex (!!) valpar i sin första kull, och på den vägen är det!

Tänk, som det kan bli! Faktum är att jag sedermera döpte en labradorvalp till Caccia Tico-Tico. Han blev sedermera Svensk Brukschampion (Spår) och ägdes av Nina Berglund, som nu har Sherlock.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-05-18

CACCIA NAEVIA - 'MOLLIE'

I går var Mollie och jag på utställning i Hässleholm - Nordskånska Kennelklubbens internationella utställning. Dömde gjorde den skotske rasspecialisten Maurice Givan, Kennel Sudeo.

Mollie fick Exc i Juniorklass, men placerade sig inte i konkurrensen trots sin fantastiska kritik. De brittiska domarna är inte vana vid att skriva kritik på hundarna. I England skriver man bara kritik på de tre bäst placerade i varje klass. Denna kritik publiceras i efterhand och då endast i positiva termer.

Så här löd Mollies kritik: "Lovely feminine head. Gorgeous eye. Well placed ears. Correct length of muzzle. Clean neck flowing into correct placed shoulders. Good body shape. Lovely bone. Nice turn of stifle. Standing on nice feet. Moved well."

Man kan undra vad han inte uppskattade hos Mollie, för det måste ju rimligtvis ha varit något?! Kanske är det så att man inte ska lägga alltför stor vikt vid betydelsen av 'nice' och/eller 'lovely'?!

Hur som helst har nu Mollie begått sin officiella debut i utställningsringen. Om en veckas tid ska jag röntga henne. Då avgörs hennes framtid delvis. Väntar med ögonlysningen tills jag fått resultatet från SKK.

Kom inte och säg att hunduppfödning saknar spänningsmoment!

CACCIA SHERLOCK HOLMES - 'SHERLOCK'

Samma dag ställde Nina ut Sherlock på SSRKs utställning i Skellefteå. Dömde gjorde Jan-Erik Ek.
Resultat: Vinnare ÖKL, CK och BH-4. Det får man vara nöjd med speciellt som Sherlock inte var i bästa päls.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-05-13

MALMÖ VALP 1988-11-13

Håller på att gallra bland alla mina gamla foton, vilket innebär flera stora lådor med fotofickor och negativ som man ju fick när man framkallade sina filmrullar förr i tiden, d v s innan digitaliseringen gjorde sitt intåg och inga lådor alls behövs. Nu förvaras foton på 'moln' etc. Inte lika kul tycker jag, men desto mer praktiskt såvida man inte skulle vilja bläddra i ett fotoalbum vill säga och det skulle jag egentligen vilja om jag ska vara helt ärlig.

Hur som helst ramlade jag över denna 26 år gamla bild på yours truly - då 40 år gammal - visandes en valp i valpklass 6-9 månader som hette Caccia Seta (Sandylands April Madness - Sandylands Catch Penny). Platsen var Malmö Valp och domaren i bakgrunden med en storrandig kostym hette Malte Göransson och var en välkänd profil inom domarkåren, kanske speciellt här nere i södra Sverige.


Smal och smärt och tjusigt klädd med pärlcollier och allt.
Det var tider det!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-30

VALBORGSMÄSSOAFTON 2014

I år firade jag Valborg hos min son med familj. Vid 21-tiden var det full fart på bålet nere i småbåtshamnen invid Sibbarpsstranden i Limhamn (Malmö). Mycket fiffigt hade man placerat bålet en bit ut i vattnet. Säkert och bra och ingen fara för bränder utöver den planerade.


Valborgsmässobålet med småbåtshamnen i bakgrunden.


Stor uppslutning längs hela strandkanten nästan ända fram till Öresundsbrons brofäste.
Ur stora högtalare längs stranden strömmade de klassiska Valborgssångerna.


Min son Luciano Pasquariello (45 år) med
sin dotter Alexandra Pasquariello (6 år).
Alexandra bär aldrig någonsin tjejkläder.
Hon älskar blått och har samma klädsmak
som sina bröder.


Luciano, som normalt är svår att fotografera.
Man får passa på när han inte märker det.


Theo Pasquariello (3½ år)
som absolut skulle ha både mössa och brorsans
hals/munvärmare, som Benjamin brukar ha när han cyklar.
Theo är verkligen one of a kind - han går sin egen väg
och får ofta sin vilja igenom på grund av ett otroligt
charmigt leende, som ingen kan motstå.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-28

SPANSKA RIDSKOLAN PÅ MALMÖ ARENA


Bild i Sydsvenska Dagbladet från Malmö Arena 2014-04-27

Spanska Ridskolan med 27 av sina världsberömda Lipizzanerhingstar gästade Malmö Arena under helgen 26-27 april 2014. Vilken skönhetsupplevelse! 5206 personer hade tagit sig till arenan på söndagen, då även undertecknad med följe bevistade denna utomordentliga ridkonst på högsta nivå.

Till pampig klassisk musik dansade hästarna synkroniserat och höjdpunkten var "skolorna över marken" där sex Lipizzanerhingstar turades om att ta plats i strålkastarljuset. De utförde Courbette där hästen reser sig och förflyttar hela sin vikt till bakdelen utan att röra marken med frambenen. Nästan helt upprätt genomför den sedan en serie språng framåt samt Kapriol där hästen helt samlad och nästan stillastående hoppar med alla fyra ben och sparkar ut med bakbenen samtidigt som kroppen är rak och Levad där hela hästens vikt bärs av bakdelen medan hästen reser sig och stannar i den positionen i några sekunder.

Tilläggas bör att beridarna i Spanska Ridskolan i princip är ensamma om att utföra dessa moment utan stigbyglar. Här gäller det att ha starka vadmuskler och god balans.


Courbette


Kapriol


Levad

Bilderna ovan är inte tagna på Malmö Arena då foto- och mobilförbud proklamerades. Ej förvånande respekterades detta inte fullt ut, trots att säkerheten beträffande hästarna speciellt betonades. Eftersom föreställningen till stora delar skedde i mörker med strålkastarna på huvudaktörerna, var det synnerligen irriterande med alla upplysta mobiltelefondisplayer och blixtar som skar i ögonen av och till.

Konferencier var skådespelaren Daniel Sjöberg, som berättade om Lipizzanerhästarnas historia och Spanska Ridskolan, som har drygt 400-åriga anor.

Ovanför prosceniet på Spanska Ridskolan i Wien finner vi orden: "Denna Kejserliga Ridskola byggdes 1735 för att användas till träning av de unga ädla och för upplärning av hästar för ridning i konst och krig."

Konst och krig - i samma andetag! Kan detta vara logiskt? Ja, eftersom all konst, inklusive ridkonst, har regler och principer. Naturlagarna för balans, timing och symmetri styr hästarna lika mycket som de styr oss. Utan att förstå dem kommer varje övergång, passage, sidosteg, språng och piruett att sakna precision. Varje rörelse har sina bestämda regler, dess utförande är logiskt för hästen och för Beridaren om han ska bli en ivrig partner.

Så vad Spanska Ridskolan visar oss idag är en levande och verklig kopia av en svunnen tid. De ser till att vi inte glömmer den stora skuld vi har till hästen sedan urminnes tider. De lovar också mer för framtiden. De håller ett träningsmönster vid liv och ett syfte som grundades över århundraden av vishet om hur en häst kan tränas till en smått otrolig nivå av samarbete.

Alla Lipizzanerhästar föds mörkbruna, men ca 1 på 100 förblir mörkbrun hela livet. Dessa anses bringa tur och blir något av en maskot på ridskolan. De flesta Lipizzanerhingstarna är vita vid ca 9 års ålder.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-21

SJUKA DJUR OCH RISKKAPITALISTER

Läs och begrunda! Vad vill vi prioritera? Veterinärvård till överkomliga kostnader för våra hundar eller senaste nytt inom veterinärvården till snart nog astronomiska belopp?

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-20

GENTESTA ELLER INTE?

Att gentesta sina avelsdjur har blivit allt vanligare hos oss uppfödare och det är väl kanske på både gott och ont. Visst är det bra att veta så mycket som möjligt om sitt avelsmaterial, men frågan är om DNA-tester ska tillåtas få ett alltför stort utrymme inom avelsarbetet? Sedan måste man som uppfödare också ställa sig frågan om man är beredd att ta konsekvenserna av att testa och varför man testar?

Vad är då konsekvensen av att gentesta sina avelsdjur? Jo - om ditt avelsdjur bär på ett recessivt anlag för en defekt (sjukdomsanlag) innebär detta att du endast kan para denna individ med en för defekten testad individ för att valparna inte ska bli sjuka. Det låter ju vettigt och det är det också naturligtvis.

Men, om det nu är så att defekten ifråga svårligen kan låta sig beskrivas, eftersom ingen i princip sett några symptom på denna defekt hos någon individ, ja, då blir det hela genast lite mer komplicerat.

Varför har man då börjat testa för denna defekt initialt? Är det så att någon tror sig ha sett de symptom på defekten som beskrivs i veterinär litteratur eller finns det da facto någon individ som visat uppenbara och otvivelaktiga symptom på defekten ifråga? Inte vet jag!

Så här står det t ex om den numera omdebatterade defekten EIC:

"EIC = Exercise-induced collapse, är en neurologisk sjukdom där överföringen av impulser mellan nerver och muskulatur inte fungerar som den ska. EIC nedärvs med autosomal recessiv arvsgång, d v s både tikar och hanar drabbas och hundarna delas in i normala, anlagsbärare respektive sjuka. Det krävs två defekta gener för att utveckla sjukdomen."

Enligt uppgift har det visat sig att drygt 30 % av testade labradorer har visat sig bära på det defekta anlaget för EIC. En imponerande hög procent på en defekt som nästan ingen med säkerhet säger sig ha sett symptom på hos någon individ, åtminstone inte här i Skandinavien.

Uppfödning är ett hantverk - en konstart, skulle jag till och med sträcka mig till att definiera det som. Duktiga uppfödare växer inte på träd och gentester har ingenting med saken att göra egentligen, om vi ska vara helt ärliga. Att använda gentester som någon slags försäljningsargument inför presumtiva valpköpare sänder, enligt min mening, ut fel signaler. Man kan knappast förvänta sig att de senare ska kunna göra en rimlig bedömning av betydelsen av alla olika gentester som numera förekommer inom vår ras.

Dessutom - man blir inte seriösare som uppfödare för att man gentestar för 'gentestandets' egen skull. Seriös är man om man söker kunskap om rasen, tillämpar vad man lärt sig och använder sin kunskap med sunt förnuft. Låter enkelt och är enkelt att förstå, men för att bli en skicklig uppfödare krävs dessutom tur och 'gröna fingrar'. God ekonomi är definitivt inget hinder, men det är en annan femma.

Visst är det av största betydelse att uppfödare beaktar hälsoaspekten på sina avelsdjur, men man får inte glömma att rasen Labrador Retriever erkändes av The Kennel Club år 1903. Då fanns varken gentester eller statistiska underlag utan endast vanligt 'common sense' som i kombination med kunskap och erfarenhet gav oss de utomordentliga avelsdjur som fortfarande figurerar, om än långt bak men dock, i stamtavlorna på dagens labradorer.

Som en passus vill jag bara nämna att anledningen till att min egen Ronja är testad för EIC dels beror på ett uttalat önskemål från en hanhundsägare och dels på min egen nyfikenhet då det begav sig. Påpekas bör att jag på intet sätt låter gentester påverka mitt val av avelshane för mina tikar såframt jag inte finner det befogat.

Till sist - att gentesta bör vara frivilligt så länge defekten inte utgör något större problem inom rasen. Gentestning innebär alltid en begränsning av avelsbasen - både på gott och ont.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-09

GB CH SANDYLANDS TWEED OF BLAIRCOURT
OCH
GB CH HOLLYBANK BEAUTY


GB CH Sandylands Tweed Of Blaircourt - född 1958

Photo: Sally Anne Thompson
ur The Complete Illustrated Labrador
by Joe & Liz Cartledge, published 1974.

I dag känner jag mig både generös och produktiv och delar därför med mig av ovanstående valpfoto på 'Tweed'. I boken skriver framlidne Michael Boothroyd så här:

"Mr and Mrs Grant Cairns of Glasgow made up many champions under the 'Blaircourt' affix: Ch Imp of Blaircourt, Ch Tessa of Blaircourt, CH Ruler of Blaircourt. The strain will be mentioned in most Labrador pedigrees through the famous Ch Sandylands Tweed of Blaircourt, which was purchased at eight weeks by Mrs Gwen Broadley. This dog has probably sired more champions than any other stud dog in the breed."

GB CH Sandylands Tweed of Blaircourt

e. GB CH Ruler of Blaircourt
    e. Forbes of Blaircourt
    u. Olivia of Blaircourt

u. GB SHCH Tessa of Blaircourt
    e. GB CH Laird of Lochaber
    u. GB CH Imp of Blaircourt


Photos: The Labrador Retriever by Dorothy Howe
with additional chapters by Anna Katherine Nicholas,
published 1984.

För att återknyta till GB SHCH Sandylands Katrinka Of Keithray i inlägget nedan, så berättar Michael Boothroyd följande om hennes mormor GB CH Hollybank Beauty (född 1958):


GB CH Hollybank Beauty
(Fotot gör inte henne rättvisa, men det tränade
ögat uppfattar hennes utmärkta rastyp.)

"The Wilkinsons of 'Keithray' Labradors at Bradford started with an unregistered black bitch puppy of the famous 'Cookridge' strain bought from Mrs Pauling at Tadcaster. This puppy was acquired for their son's birthday present. Later she was registered as Hollybank Beauty, and quickly became a full champion, winning her six CCs very quickly. She was mated to Ch Sandylands Tweed of Blaircourt and in her first litter produced four champions; in her second she produced two bred in the same way, thus starting her owners on the way to fame, both here and abroad."

GB CH Hollybank Beauty

e. Bickerton Salmon Prince
    e. Cornblade of Metesford
    u. Blondie of Gloamin

u. Cookridge Gay Princess
    e. GB CH Cookridge Otter
    u. Newley Lass
        e. GB CH Cookridge Intelligence

I sin bok All about the Labrador (1975) utvecklar Mrs Mary Roslin-Williams historien om GB CH Hollybank Beauty och skriver så här:

"... The Black Ch Hollybank Beauty is another that, mated twice to Ch Sandylands Tweed of Blaircourt, could not go wrong. These two matings produced the famous Holly Champions, the breeder being Mrs Wilkinson of the Keithray prefix. Ch Ballyduff Hollybranch of Keithray lies behind the all-powerful Ballyduffs of today, and thus his dam, Ch Hollybank Beauty, appears behind nearly all the Black pedigrees of today.

Ch Hollybank Beauty herself was a most lobely Black bitch, just the sort to make a brood bitch, roomy and scopey, yet with all the true Labrador essentials, perhaps the most lovely bitch I have ever seen. She had a curious story behind her fame. Bred by Mrs Pauling of the Cookridge strain, one Sunday afternoon the Wilkinsons went to Cookridge to buy a puppy for their son Keith's birthday. Mrs Pauling was out with the dogs and Mr Pauling, not realising that a puppy had been 'selected' from the litter, showed the puppies to the Wilkinsons. With their great Yorkshire eye (Yorkshiremen seem notable in their ability to pick the very best of anything) Mrs Wilkinson picked out one puppy, although she then knew next to nothing about Labradors. Her eye did not play her false, and when Mrs Pauling returned, there was young Keith Wilkinson hugging her 'selected' puppy as his own. Mrs Pauling was horrified; she had never had any intention of selling this bitch, but the deed was done, and with a small boy involved she hadn't the heart to take the precious puppy away from him. So Hollybank Beauty became the property of Keith Wilkinson. But this curious story did not end there.

The Wilkinsons had a caravan somewhere near Morecambe and when on holiday there they went into the local butcher to buy their meat; their 'pet' was spotted by an astute English Setter breeder who happened to be shopping too. She was amazed at the beauty of the bicth and said that the Wilkinsons simply must show her. So that was how possibly the most lovely Black bitch of all time came into the picture and through the Tweed and Beauty matings, her influence remains for all time."

En lång, men icke desto mindre gripande historia om hur ödet ibland spelar oss stora spratt. Man kan undra i sitt stilla sinne hur Mrs Pauling kände sig när Wilkinsons åkte iväg med hennes utvalda lilla stjärna?!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-09

LENA BOIVERT - GREENWOOD

Hittade nedanstående bedårande trio när jag sorterade gamla foton efter min senaste flytt.


Valpen i förgrunden är SE (U)UCH Greenwood Kellie Bright (1993)
- bakom henne står mamma Greenwood Madonna (1988)
som också är mor till Greenwood Buddy Scoop (1991) till höger.

Varför lägger jag då in denna bild på min blogg? Jo, så här är det. Lena parade sin svarta tik Greenwood Strawberry (Kupros Lucifer - Charlotte) med min egenuppfödda Caccia Monsignore (Minnows Winter Whizz - Sandylands Catch Penny).

Från denna kull sparade Lena den gula tiken Greenwood Madonna, som hon sedan parade med min engelska import Smitan Appollo Of Sandylands (Smitan Danny Boy - Smitan Topaz Glory).

Från denna kull sparade Lena den gule hanhunden Greenwood Buddy Scoop (Cert, R-CACIB) som var en ståtlig hane.

Greenwood Madonna parades sedan med Jayncourt Star-Extraodynar (GB CH Sandylands My Guy - Jayncourt Star Surprise).

Från denna kull sparade Lena den gula tiken Greenwood Kellie Bright, som blev SE (U)UCH, huvudsakligen visad av yours truly.

Caccia Monsignore är följaktligen dels far och dels morfar till de rastypiska gula labradorerna på bilden ovan. Tänk så rätt Mrs Gwen Broadley hade när hon spådde att Sandylands Catch Penny skulle komma att bli en utmärkt avelstik och att Smitan Appollo Of Sandylands skulle komma att passa Penny och hennes avkommor?!
 


Greenwood Buddy Scoop (3 mån) - född 1991
e. Smitan Appollo Of Sandylands
u. Greenwood Madonna (e. Caccia Monsignore)


Caccia A Cappella (2 år) - född 1990
(Smitan Appollo Of Sandylands - Sandylands Catch Penny

POLLOS VINSTRIKE SON 'JONAS'


Country Song's Rebel Heart (5 mån) - född 1991
(Smitan Appollo Of Sandylands - Country Song's New Edition)
Meriter: 3 x Cert, 2 x CACIB, 2 x R-CACIB, 2 x BIR, 2 x BIM
Uppfödare: Mona Holmqvist (Country Song's)

Detta var före det s k parenteschampionatet SE (U)UCH.
För att bli Svensk Utställningschampion SUCH fordrades
på den tiden lägst en 2:a i ÖKL på jaktprov.
Även landsbeteckningen SE tillkom senare.

Intressant härvidlag är de kopplingar JONAS stamtavla utgör såväl på hans mors fäderne som möderne.

Country Song's New Edition

e. Wishwood Shuttle
    e. GB SHCH Carpenny Chevalier
        e. GB SHCH, AM CH Receiver Of Cranspire
        u. Carpenny Camargue
            e. Sandylands Sovereign Of Suddie
    u. Stowlodge Serin At Wishwood
        e. Wishwood Quincy
            e. GB CH Squire Of Ballyduff)
        u. Cornlands Brun

'Receiver' var far till min Sandylands Catch Penny och 'Squire' var far till 'Pennys' mor GB SHCH Sandylands Bella.

u. INT UCH, NORD UCH Aroscas Country Song
    e. NORD UCH Sandylands Midnight Maestro
        e. GB CH Sandylands Mark
        u. GB SHCH Sandylands Katrinka Of Keithray
    u. Quintock Country Girl Of Rocheby
        e. Sandylands Charlston
        u. Quintock Creamline
            e. Bensondale Playboy
            u. Longley Caramel

Som en liten passus ... så här säger Gwen
om sin älskade 'Trinka' (Dog World):

För ordningens skull - 'Trinkas' stamtavla
av allra bästa märke. Hon föddes 1964.

Hennes far 'Tandy' (f 1961) - var sprungen ur kombinationen 'Tan-Shadow' - troligtvis den mest betydelsefulla kombination på den engelska 'show-sidan' som någonsin gjorts. Innan 'Tan' exporterades till Australien hann Gwen göra om kombinationen.

(GB CH Sandylands Truth föddes i första valpkullen 1960. Hon var mor till legendariske GB CH Sandylands Mark, vars far GB CH Reanacre Mallardhurn Thunder var son till GB CH Sandylands Tweed Of Blaircourt.)

Hennes mor Hollybeaut Of Kethray var dotter till 'Tweed' - en av rasens absolut främsta avelshanar - parad med Hollybank Beauty - en av dåtiden vackraste labradortikar. Man ryser av välbehag!

GB SHCH Sandylands Katrinka Of Keithray

e. GB CH Sandylands Tandy
    e. GB CH Sandylands Tan
    u. Sandylands Shadow

u. GB SHCH Hollybeaut Of Keithray
    e. GB CH Sandylands Tweed Of Blaircourt
    u. GB CH Hollybank Beauty

Som vanligt blir det en lång utläggning när jag sätter igång med mina 'stamtavlenörderier'. Men, det är ju bara att hoppa över om man inte är intresserad eller tycker att det blir för tungläst.

Man fascineras över gamla tiders genomtänkta stamtavlor, där linjeaveln var nyckeln till framgång. Självklart fordras en gedigen kännedom om hundarna i stamtavlorna för att linjeavel ska kunna bedrivas på ett korrekt och meningsfullt sätt. Man måste med andra ord veta vilken hund man ska linjeavla på och varför.

Till sist och för att återgå till vad som skrevs initialt - en eloge till Lena Boivert, som så skickligt förvaltade sitt och även mitt pund. Däremellan kom ögonsjukdomen PRA, men det tar vi en annan gång.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-05

RONJA

Nu har det gått tre veckor och jag tror att Ronja är dräktig. Inte för att det syns utanpå så att säga, men hennes beteende känner jag igen från tidigare dräktigheter. Hon brukar bli lite lugnare och mer inåtvänd och så har hon det där speciella uttrycket i ögonen.

Hur nyfiken jag än är, kommer jag inte att ta något ultraljud om allt verkar normalt. Jag vill inte stressa henne och så gillar jag inte att man rakar hela magen, för det är inte speciellt varmt varken i luften eller på marken. Sedan kan man ju ändå aldrig vara säker. Foster kan resorberas om oturen är framme och då står man där med skägget i brevlådan.

Å andra sidan brukar jag förlita mig på den berömda 'slemdalken' som brukar uppenbara sig någon gång mellan vecka 5 och 6 - ett säkert tecken på dräktighet.

Ronja brukar aldrig förlora aptiten under dräktighet. Hon brukar äta ända in i det sista. Ej heller brukar hon bli illamående eller samla på sig vätska, så det är bara att vänta och se. Spännande!!

Hoppas att hon får många pojkar! Hoppas också att det blir en och annan svart valp. Men - först och främst önskar jag att Ronja får en normalstor valpkull med friska och överlevande valpar!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-04-01

SANDYLANDS CATCH PENNY

PENNYS FAR - RECEIVER OF CRANSPIRE

För att återknyta till nedanstående inlägg publicerar jag här en inofficiell bild på Pennys berömde far GB SHCH Receiver Of Cranspire (NL CH Cranspire Skytrain - Polly's Pride Of Genisval) och hans ägare/handler Ken Hunter på Cruft's 1986, som på den tiden avhölls på Earls Court i London.

CC (Cert) gick till GB SHCH Warringah's Harlech (GB CH Charway Ballywill Will - GB SHCH Warringah's Hot Property) och Receiver fick Reserve CC. Två hundar som inte kunde varit mer annorlunda i typ. Dömde gjorde Mr N D Robinson.

CC Bitch gick till GB SHCH Leije Lucy (GB SHCH Keysun Krispin - Lindall Miss Holly) och Reserve CC Bitch fick Gallybob Cascade (GB SHCH Stajantors Honest John - Arrowshaft Squires Dancer Of Gallybob). Tikarna dömdes av Mr J H J Braddon.

Detta var undertecknads första besök på Cruft's. Vilken upplevelse!! Mina ögon blödde efter att ha suttit vid ringside vid labradorbedömningen under nästan en hel dag och tagit massvis med bilder. På den tiden fanns inga digitala kameror för gemene man. Det gick följaktligen åt många, många filmrullar med ett stort antal oanvändbara bilder. Man fick inte använda blixt och ej heller gå in i ringen och fotografera. Vid ringside stod publiken i flera led, så det gällde att ha vassa armbågar om man ville få en ärlig chans till en eller annan bra bild. Bilden nedan är långt ifrån en fullträff, men den visar vilken fin kontakt Receiver hade med sin ägare och tillika handler Ken Hunter. Icke desto mindre är den också ett dyrbart minne för yours truly.
 


GB SHCH Receiver Of Cranspire & Mr Ken Hunter
at Cruft's, Earls Court in London 1986

Tre månader senare åkte jag till Sandylands och hämtade Penny. Tänk att jag hade hunnit få se hennes sedermera världsberömde far in flesh innan han åkte till USA strax efter Cruft's!

Vissa hundar har en speciell utstrålning som kallas Star Quality. GB SHCH, AM CH Receiver Of Cranspire var en sådan hund och han var således far till min stamtik Sandylands Catch Penny.
 


IT CH, GB SHCH Loch Mor Romeo

WW 2011-2012-2013, EW 2013, Reserve Best In Show at Cruft's 2013, IT CH, GB SHCH Loch Mor Romeo är också en sådan hund och min fina engelskfödda Taleem Give N Take At Tapeatom 'Ronja' är nu parad med honom.
 


GB SHCH AM CH Receiver Of Cranspire

Några fakta om Receiver:

Receiver Of Cranspire är uppfödd av Mrs M Coddington och Mr P Shortland (Genisval) i England 1981. När han var 8 veckor gammal köptes han av Mr Ken Hunter.

Han vann sitt första CC/Cert på The Labrador Retriever Club Show 1983 under Mrs Heather Wiles.

Receiver blev Top Winning Labrador 1983 och 1984 vann han Best In Show på Midland Counties Labrador Retriever Club Championship Show.

1984 fick han CC och blev Best Of Breed (BIR) på Cruft's. Dömde gjorde Mrs Gwen Broadley. I sin kritik skrev hon "He has breed requirements for head, coat and tail, and he can move too. He has such class. I had no doubt in my mind he was to be my CC winner."

1986 fick han RCC/R-Cert på Cruft's.

GB SHCH Receiver Of Cranspire vann 10 CC's och 14 RCC's och var far till många Show Champions i England innan han sändes till Mrs Kendall Herr (Dickendalls) i Texas, USA. Där lyckades han med den oerhörda bedriften att under tre på varandra följande dagar erövra titeln Amerikansk Champion (AM CH).

Receiver lämnade sedermera USA och flyttade till Mr Marc Gad i Frankrike, där han drogs tillbaka från utställningsringen. Han är far till ett flertal champions på kontinenten.
 


AM CH, CAN CH, GB SHCH Salty Dog Of Tampa Bay

Hans G G G Grandson AM CH, CAN CH Salty Dog Of Tampa Bay, som ägs av Mrs Linda Hess, vistades under en tid hos Mrs Jean Allen och Mrs Anthony Allen (Allenie) i England. Han fick CC/Cert och blev BOB/BIR under Mrs R L Edwards på Cruft's 2012 och erövrade även titeln Engelsk Champion (GB SHCH) under denna tid.

Receiver präglade sina avkommor i mycket hög grad, sin något mixade stamtavla till trots och han kan nog inte helt svära sig fri från sin inblandning i Salty Dog av huvudbilden ovan att döma.

PENNYS MOR - GB SHCH SANDYLANDS BELLA

Men - Penny hade ju faktiskt en mor också. Hon hette GB SHCH Sandylands Bella (GB CH Squire Of Ballyduff - GB SHCH Sandylands Longley Come Rain) och var syster till  Sandylands Bramble, mor till en av Sandylands kennelns främsta avelshanar i modern tid, GB CH Sandylands My Guy.
 


GB SHCH Sandylands Bella


GB SHCH Sandylands Bella efter en valpkull med
Timspring Russel utanför köksfönstret på Sandylands.
Handler var Erica Smith (numera Jayes)

Av de båda kullsystrarna Bella och Bramble, var det den förstnämnda som utmärkte sig i utställningsringen och den senare som avelstik. Bramble var en vacker tik även hon, men på grund av en skada, ställdes hon inte ut.

Sedan är det väl ofta så att tikarna inte utmärker sig på samma sätt som en avelshane av naturliga skäl då en hanhund kan lämna så många fler avkommor än en tik. Visst finns det även framgångsrika tikar med rekordmånga CC's, men de är få i jämförelse.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-03-30

FÖR SANDYLANDS FANS OCH STAMTAVLENÖRDAR

Tänkte att det kanske kunde vara av intresse för Sandylands fans och stamtavlenördar i allmänhet att lägga in Mrs Broadleys handskrivna stamtavlor på mina två Sandylandsimporter Sandylands Catch Penny (född 1985 och importerad 1986) och Smitan Appollo Of Sandylands (född 1989 och importerad 1990).
 

Sandylands Catch Penny


Smitan Appollo Of Sandylands

Tillägget nedan till Smitan Appollo Of Sandylands stamtavla gjorde Gwen för
att jag skulle kunna se hur det mesta knöts ihop till Mark och Tandy på slutet.

Kommer ihåg hur jag med stor vördnad satt och studerade dessa två stamtavlor och knappt kunde fatta att jag verkligen hade fått möjlighet att köpa dessa två hundar av Mrs Gwen Broadley - en legend i hela labradorvärlden. När jag berättade för vänner och bekanta att jag tänkte ringa till Gwen och fråga om jag fick köpa en labradortik för avel, möttes jag av stor skepsis och påmindes om att hennes väntelista var "lång som en arm". Detta såg jag emellertid närmast som en utmaning.

Första gången jag träffade Penny personligen var när Gwens man Frank Truslove kom in med henne i det lilla köket på 'gamla' Sandylands (Lower Shuckburgh, Nr. Daventry, Northants, NN11 6ED). Vid detta tillfälle hade Gwen och Frank besök av Diana Becketts (Kimvalley) far med amerikansk fru och tillika domare på stående fågelhundar. Vi stod alla i köket och jag stod längst in. Gwen sa till Frank att släppa Penny och hon sprang direkt bort till mig och tryckte nosen mot mitt ena lår. Då tittade Gwen på mig och sa på sitt distinkta, rättframma, men ändå vänliga sätt: "It's no doubt, is it?" Då var saken klar - jag fick köpa Penny. Anledningen till att Penny såldes var att hon inte trivdes i kennel och Gwen ville att hon skulle få bo "in a loving and Cherishing home" och det fick hon.

Dessförinnan hade Erica Smith (numera Jayes) visat mig Penny i rastgården. Eftersom jag tidigare hade importerat en valp från England som fattades sju premolarer, vilket Gwen kände till, frågade hon mig om jag hade kollat Pennys tänder. "No, actually not", svarade jag. Det kändes ju lite skämmigt att säga att jag hade gjort det, men såklart hade jag försökt spana in Pennys garnityr på avstånd, så gott det nu gick genom hundstaketet. Då tittade Gwen på mig med glimten i ögat och sa: "She's got them all!"

Resan hem gick via bilfärja till Göteborg och tog ca 22 timmar. Trots otaliga försök att få Penny att göra ifrån sig på färjan, vägrade hon. Min man mötte upp med bil och sedan bar det iväg till tullen där alla Pennys papper skulle uppvisas och godkännas för att slutligen få en prydlig stämpel. Vi stannade vid ett par tillfällen på vägen hem till Skanör, men icke att Penny ville göra varken det ena eller andra. När vi slutligen kom hem och släppte henne i trädgården, då hände allt på en gång och därefter åt hon sin mat i hundskålen i tre svep så att hela skålen hoppade. Min man tittade på henne med stora ögon och sa slutlligen förundrat: "Äter hundarna så i England?" Tilläggas bör, att hans kunskaper om hundar rent allmänt, inte var så omfattande. Några släktingar i Italien hade vakthund som bodde i en hundkoja utanför huset. Inte precis vad vi i Sverige kallar för att 'ha hund'.

Pollo såg jag första gången i rastgården tillsammans med sin bror Smitan Odin Of Sandylands, som Gwen behöll på Sandylands. Pollo fick flyga hem till Sverige, vilket satte sina spår hos honom eftersom något tungt föremål troligtvis hade fallit ner på hans bur under transporten. Alla fästen på hans trådbur var lösa och det såg ut som om buren tryckts ihop ovanifrån. Pollo gillade aldrig när något kom snett uppifrån.

Pollo var till en början rädd för min man eftersom han hade en stor och mörk mustasch. Det dröjde däremot inte länge förrän Pollo kom underfund med att där min man fanns, fanns också all god mat.

Vid denna tid hade vår dotter Anna sin häst Albin, som var ett arabiskt fullblod med allt vad detta innebär beträffande nerver etc. Pollo var dock den enda av våra hundar som Albin gillade, så han följde ofta med på ridturerna. Lydig som Pollo var, behövde Anna bara styra honom med rösten. Han var en spänstig hund med stor uthållighet.

Både Penny och Pollo var mycket stora personligheter. Min salig far, som inte gillade hundar rent generellt eftersom han var pedant och inte ville bli 'luktad på' av en hund, tyckte mycket om Penny eftersom hon hade förstått detta och aldrig gick närmare honom en sisådär en meter. Då tittade hon uppmärksamt på honom eftersom hon visste att han skulle slänga hundgodis i luften. Pappa gillade när hon fångade godiset snabbt som en hök, så det blev 'deras' grej. Såg faktiskt en liten tår i pappas öga när han fick höra att Penny hade gått bort. Det hade jag aldrig trott om min pappa!

Måste berätta om en mycket speciell händelse som inträffade när min Follytower Brigantine 'Tina' hade en valpkull. Tina var en 'curlingmamma'. Hennes valpar försökte hela tiden komma åt att dia henne och hon sa inte ifrån speciellt strängt - överhuvudtaget lät hon sina valpar hållas lite hur som helst när de började bli stora. Detta gillade inte Penny, som var en perfekt mor till sina valpar.

En vacker sommardag när Tinas valpar var ca 7 veckor gamla tyckte förmodligen Penny att det fick vara nog, så hon tittade först på Tina som stod en bit bort och sedan på mig och gick därefter resolut bort till Tinas valpar och vände alla på rygg i en rak linje bredvid varandra. Om någon valp försökte resa sig, var hon över den som en hök tills den gav upp. När valparna hade legat stilla på rygg i några minuter under Pennys vaksamma blick, tittade Penny bort mot Tina med något som skulle kunna tolkas som lätt förakt och sedan på mig precis som om hon ville säga att nu har jag lärt valparna veta hut, så nu kan du koppla av matte. Därefter vände hon på huvudet och satte svansen i vädret och gick med bestämda steg därifrån. Hennes agerande var glasklart!

Vilka minnen man har av alla fantastiska och helt underbara hundar som passerat revy på kenneln under årens lopp!

Vad jag saknar dessa handskrivna stamtavlor! Visst är det praktiskt och smidigt med de digitala, men känslan av att sitta och plita ner en stamtavla kommer aldrig att bli densamma. Dessutom - man lär sig inte på samma sätt heller. Förr kunde man rabbla en stamtavla i flera generationer. I och för sig är kanske minnet inte lika intakt som då det begav sig, måste förstås medges.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-03-16

ROMEO


Ch Loch Mor Romeo med sin stolte uppfödare/ägare/handler Franco Barberi.

Såg honom vinna Reserve Best In Show på Cruft's 2013 och en dröm började ta form. Jag ville använda denne labradorhane full av Star Quality på min egen Ronja. Då framstod det hela som en utopi, men idag är det verklighet. Jag kan knappt fatta att det är sant!

Tack vare stort engagemang och support från olika håll, en synnerligen tillmötesgående uppfödare/ägare/handler Franco Barberi och fertilitetsexpert/veterinär Birgitte Schjøth, Canicold International i Danmark, är min svarta engelska importtik Taleem Give N Take At Tapeatom "Ronja" nu parad med WW 2011-2012-2013, EW 2013, IT CH, GB SHCH Loch Mor Romeo från Italien. Troligtvis världens vinstrikaste labrador i dagens läge.

För undvikande av missförstånd så är det da facto så att Ronja och Romeo kompletterar varandra både stamtavlemässigt och exteriört. Att Romeo sedan har gjort en fantastisk resa och vunnit allt som vinnas kan i princip, är ju knappast någon nackdel. Ronja har visat sig vara en strålande avelstik. Därför är jag oerhört glad över att hon nu fått sitt livs chans. Det sägs att man ska para det bästa med det bästa och hoppas på det bästa. Det är precis vad jag tycker att jag försökt göra.

Nu är det 'bara' att hålla tummar och tår och hoppas att det hela går vägen. Efter att ha kört i skytteltrafik över Öresundsbron för progesterontest och inseminationer, med stormvarning på bron tillika vid ett av tillfällena, samt all oro inför logistiken, känns det nu nästan som om luften gått ur mig, fastän lycklig ändå.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-02-23

HÅRLÖSHET HOS BRUNA LARADORER

I dag ställde jag ut min Mollie för andra gången och då på Nordskånska Kennelklubbens Valputställning i Hässleholm. 20 labradorer var anmälda och endast tre av dem var gula - min Mollie och en gul hanvalp. Den tredje kom ej. Nio bruna och åtta svarta kompletterade samlingen.

Med andra ord var de bruna labradorerna i majoritet. Den bruna labradoren har onekligen vunnit terräng och är populärare än någonsin hos den breda allmänheten. Det som slog mig var att huvuddelen av de bruna labradorerna hade s k 'glasögon' - en ring av hårlöshet runt ögonen som ger ett märkligt intryck och stör uttrycket i ögonen som tyvärr allt som oftast är något ljusare än vad rasstandarden föreskriver.

Ögonfärgen hos den bruna labradoren har alltid varit föremål för diskussioner och jämförelsevis få är de bruna labradorer som har korrekt ögonfärg, d v s bruna eller nötbruna. Men, erkännas bör, att en brun labrador med vackert nötbruna ögon, utan tillstymmelse till gröna eller gula inslag, är en fröjd att skåda.

Därför är det förödande att fenomenet med 'glasögon' nu ska läggas till allt annat man måste ge akt på när det gäller avel på den bruna labradoren som verkligen är en utmaning för varje uppfödare som tar sig an denna svåra färgvariant.

Hur det gick för Mollie? Jo, hon blev Bästa Tik och BIM. Bästa Hane och BIR blev en brun hanvalp från valpklass 4-6 mån. Mollie gick i valpklass 9-12 mån, så det var onekligen stor åldersskillnad och storlek på de två vinnarna. Det var naturligtvis inte så lätt för hanvalpen att springa först vid uttagningen till BIR och BIM, så Mollie fick springa före i stället. På kritiklappen skrev domaren att Mollie hade "fria smidiga rörelser", så det bådar ju gott för framtiden.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-02-09

HUNDGÄNGET I OXIE


Den gula labbetiken till vänster är Mollies kullsyster Ninja (Caccia Sibyl)

Fick detta underbara foto av Ninjas matte. Detta glada hundgäng med tillhörande hussar och mattar träffas ett par gånger i veckan i utkanten av Oxie utanför Malmö.

Eftersom undertecknad med hundar flyttar till Toarp (i utkanten av Oxie) i slutet av februari, hoppas vi kunna ansluta till detta sammansvetsade gäng. Vilket potpurri av olika hundraser! Härligt!! Vilken bedrift att få med alla på en gång och på ett sådant prydligt sätt! Stort grattis till fotografen och alla de duktiga hundarna!!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-02-07

FORTFARANDE SNÖ OCH TILLIKA IS

Nu är jag innerligt trött på alla jättestora snövallar som omgärdar mitt hus, min trädgård och grusvägarna där jag bor. Lägg därtill ishalkan som är resultatet av plusgrader på dagen och minusgrader på natten. Vågar knappt gå ut av rädsla att dratta omkull och bryta ett eller annat ben eller så.

Idag besöt jag mig för att trotsa vädrets makter och köra ut på fältet där jag normalt rastar mina hundar nästan varje dag. Gick med stapplande steg och hjärtat i halsgropen på de ishala gångarna som trampats upp av likasinnade. Ronja och Mollie hade inga svårigheter att ta sig fram, men så har de ju också fyra ben och slipper gå upprätta.

Nåväl, äventyret slutade lyckligt såtillvida att Ronja och Mollie fick springa av sig sin värsta energi och undertecknad lyckades hålla sig på benen. Fast, i ärlighetens namn har hundarna tyvärr upptäckt att man kan rasta sig på egen hand här hemma, eftersom staketet mot åkrarna är täckt av snö så det är bara att gå rakt ut på åkern. Fiffigt, tyckte säkert båda två, men inte jag. Hur kul är det att gå och leta efter bortsprungna hundar?! Nu är här ju ingen direkt trafik mitt ute på vischan, men olyckan kan vara framme ändå om det vill sig illa.

Har varit ute och formligen grävt upp snön nära hundgårdsstaketet så att hundarna inte ska kunna ta sig ut därifrån i alla fall och det verkar funka, men det var ett styvt jobb för det gick inte att använda snöskyffeln utan jag fick ta till rejäla doningar i form av mina trädgårdsspadar. Snön har ju packat sig så det var som att gräva i is.

KITTY

Nu har Kittys provtid löpt ut och hon stannar kvar hos sin nya kärleksfulla familj som älskade henne från första stund. Problemet var deras 10-åriga katt Maja, som var lite rädd för Kitty till att börja med eller så var hon helt enkelt bara irriterad över inkräktaren på hennes domäner. Nu har de börjat vänja sig vid varandra, så det blir bättre och bättre allteftersom tiden går. Kitty är ju inte van vid katt i familjen sedan tidigare. Jag känner en stor glädje över att ha hittat Kittys nya plats här på jorden.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-01-29

SNÖ I MÄNGDER

Snöstorm och ingen tidning på två dagar och ingen post idag. Börjar bli irriterande. Har bott här i Domme under två tidigare vintrar utan några större snömängder och så blir det så här månaden innan jag ska flytta. Typiskt!

Nu hör jag snöplogen här utanför fönstret. De brukar skotta vid den här tiden så att folk ska kunna ta sig hem efter arbetet.
 


Mollie har kul i snödrivorna i vår trädgård,
men själv kan jag verkligen hålla mig för skratt.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-01-27

BACK TO BASIC

Jag kände mig upplyft när en uppfödarkollega på FB noterade att kennelns förstfödde valp Caccia Monsignore och Caccia Naevia "är så otroligt lika, så man skulle kunna tro att det är din nya tik". Hon åsyftade givetvis typen, eftersom det rör sig om en hane och en tik.

Inget kunde ha glatt mig mer när det gäller mitt avelsarbete, eftersom det har varit min strävan att gå tillbaka på mitt ursprungliga avelsmaterial baserat på Sandylands Catch Penny och den typ av valpar som hon satte sin prägel på. Hur hänger det då ihop? Jo, kolla här!

Caccia Monsignore (Champis) var efter Minnows Winter Whizz (Ch Licithas Blizzard - Sandylands Poser) och min egen Sandylands Catch Penny (Ch Receiver Of Cranspire - Ch Sandylands Bella).

Int Ch Caccia Tarantella (Tella) var efter Ch Surprising's Timothy (Ch Licithas Blizzard - Ch Suprising's Norah), som gick tillbaka på Sandylands-baserade linjer, och min egen Sandylands Catch Penny (Ch Receiver Of Cranspire - Ch Sandylands Bella).

Cha's Teddy Toys (Teddy), som är far till Caccia Naevia (Mollie), går tillbaka på Ch Cha's Uffa Ulrikke, som var barnbarn till Tella, både via sin far och sin mor. Taleem Give N Take At Tapeatom (Ronja), som är Mollies mor, är efter Sandylands Gentle Touch At Lembas (Ch Sandylands Gad-About - Sandylands Star Shine) och Taleem Spirit Of Time (Rocheby Old Smokey - Tapeatom Sugar And Spice At Taleem, som är dotter till Tapeatom Good Time Girl, som är kullsyster till Ch Sandylands Gadding Around At Sandylands (Ch Sandylands Gad-About - Tapeatom Lucy Locket)

På en aning snirkliga, men dock klart skönjbara blodslinjer, har jag via kombinationen Teddy - Ronja återknutit till den typ som Champis representerar med Mollie som resultat.

I den huvudsakligen Sandylands/Jayncourt-baserade kombinationen Ch Jayncourt Significant Star
(Ch Sandylands Gad-About - Jayncourt Star-Blossom) och Ronja föddes Caccia Sherlock Homes (Sherlock) och Caccia Kitty Drew (Kitty). I framtiden hoppas jag kunna knyta ihop Ronja - Sherlock - Kitty - Mollie avkommor med varandra på tillbörligt sätt, vilket förstås förutsätter att Mollie går igenom alla kommande nålsögon på hälsosidan (HD + AD + ögon) minst, plus ev gentester.

Men, som uppfödare måste man vara född optimist, annars överlever man inte länge som sådan. Det ska Gudarna veta!

Det är 26 år mellan Champis och Mollie nedan. Jag ser framtiden an med stor optimism! I alla fall så här långt.

Champis född 1987

Caccia Monsignore (9 mån)
Mollie född 2013

Caccia Naevia (5½ mån)

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-01-21

FÖREBYGGANDE HÄLSOVÅRD

Så var det dags för den årliga ögonlysningen igen. Visserligen är Ronja Optigen A, men hon ögonlyses årligen i enlighet med LRKs rekommendationer och även därför att jag tycker att det är viktigt att ha koll även på andra ögonsjukdomar som förekommer på vår ras.

I samma veva passade jag på att revaccinera henne för rabies och kennelhosta. Men denna gång använde vi Nobivac KC vet. vilket är ett flytande preparat som sprutas in i näsborrarna. Påstås vara effektivare än vanligt vaccin samt verka inom 48 timmar.

Ronja blir alltid jätteglad när vi kommer in på djursjukhus och djurkliniker för hon älskar ju alla, två- som fyrbenta. Kan knappt hålla henne för hon är stark som en oxe och väger faktist 38 kg fastän hon inte är fet. Hon är 56 cm över manken, så hon håller sig inom gränsen. Tack och lov är hon lugn som en filbunke när hon undersöks. Satt perfekt och helt stilla med huvudet när hon ögonlystes och lika bra gick insprutningen med kennelhosta-preparatet. Det brukar tydligen vissa hundar ha problem med, men Ronja fnyste inte ens.

Notan hamnade på 1290 svenska riksdaler, inkl moms. Är väl överkomligt, men har man flera hundar, så blir det kännbart trots allt.

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-01-17

SNÖN HAR KOMMIT TILL SKÅNE

I dag har det snöat ordentligt, riktig kramsnö till och med, så länge det nu varar. Här i Domme är det lite backigt och i dalarna samlas snön i djupa drivor, så hundarna sjunker ner till magen, minst. Men det är ju så kul och man ser hur de njuter i fulla drag.

Optimistiskt nog hade jag tagit med min riktiga kamera och inte bara mobilen. Snön yrde kring objektivet och hundarna, så skärpan blev därefter, men jag fick i alla fall till en hyfsad huvudbild på Mollie nu när hon nästan är 8 månader gammal. Att fotografera Ronja i snön, var inte ens att tänka på. Svart hund i vit snö. Nej, säger jag bara. Speciellt när det inte ens var något solljus. Dömt att misslyckas, så Ronja fick förbli ofotograferad.

När jag tittar ut genom det lilla vindsfönstret där jag har min dator och mitt 'kontor', ser jag hur snön har täppt igen grusvägen uppåt backen. Synd på alla som bor däruppe eller måste passera. Tveksamt om de kommer igenom. Här plogas morgon och kväll, men det räcker inte långt när snön fyker.

Hoppas att det har slutat att snöa i morgon förmiddag, för då ska jag hämta mitt barnbarn Alexandra i Limhamn. Sedan höstterminen 2013 rider hon tappert på Klagshamns Ryttarförening varje lördag. Hon är bara 5 år gammal, så det går lite upp och ner med inlärningen. Det finns ju så många intryck att ta in, så ibland tappar hon fokus på sin lilla ponny och vips är den uppe i baken på framförvarande ponny.

Ibland kallar jag henne för Anna efter min dotter, som också red på samma ridskola för rätt många år sedan. Jag kan ju inte låta bli att korrigera henne ibland, så då blir det lite dubbelkommando som ridskollärarinnan med stoiskt lugn står ut med. Själv red jag i samma regi i min gröna ungdom, så nu är vi uppe i tredje generationen. Ridning är en typisk tjejsport, men många av våra toppryttare är män, så jag får inte riktigt ekvationen att gå ihop.

Åter till snöovädret. Nu har grusvägen uppåt backen korkat igen rejält, så bilarna står på rad för att ta sig upp, vilket inte lyckas så värst bra. De som kom först, skottade för glatta livet och lyckades ta sig igenom, men snön fyker hela tiden, så nu är åkaren uppe på backen ute med sin stora traktor med snöskopa och försöker få undan snömassorna. Det verkar som om även han har fastnat.

Hundarna blir lite oroliga över alla människor precis utanför huset och undrar vad som står på?! Här brukar knappt vara en kotte vid den här tiden på dygnet. Men nu ser man en massa gubbar sticka upp i snödrivorna här och var. Ser och ser, man ser deras reflexkläder blixtra till i mörkret då och då.

Själv ska jag sätt mig och koppla av framför TVn. Tur man bor precis innan backen!!


Caccia Naevia 'Mollie' (snart 8 mån)

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-01-09

BLOGGENS PAROLL

Min kaxiga paroll på årets blogg till trots, har jag inte gått och dragit benen efter mig under hela mitt produktiva vuxenliv. Nej, tvärtom, uppväxt som jag är med Lenins kända citat "den som inte arbetar, skall ej heller äta". Inte för att mina föräldrar var kommunister eller så, utan för att det var dåtidens krassa sätt att se på tillvaron. Jag är ju som bekant inte född igår precis.

Jag har nästan haft lika många olika anställningar som jag har flyttat under årens lopp, och det säger verkligen inte lite. På den tiden, då det begav sig, kunde man byta arbete hur lätt som helst, faktiskt. Jag var aldrig arbetslös när jag var yngre. Nej, det var först på gamla da'r efter det att jag blivit permitterad i samma veva som sekreteraryrket gick i graven. När datorerna började komma in på kontoren, blev var man sin egen sekreterare, hög som låg och på gott och ont.

Min sista anställning fick jag när jag var 59 år gammal. Då var det 72 sökanden till en halvtidstjänst som sekreterare på ett arkitektkontor i Malmö. Kom på att det nog vore en god idé att sätta in en liten hyfsad huvudbild längst upp till höger i ansökan. Det var inte så jättevanligt då som nu. Tänkte att det gav ansökan ett ansikte i dubbel bemärkelse. Eftersom jag hade sökt ett stort antal arbeten och även kommit till rätt många intervjuer, men stupat på mållinjen, tog jag tidernas chans och skrev en ansökan bestående av endast tre korta meningar, som på ett humoristiskt sätt svarade mot kraven som fanns i annonsen i SDS. Vad hade jag att förlora?! Vid 59 års ålder var i princip loppet redan kört. Skickade inte ens med mitt CV, utan skrev att det kunde jag uppvisa i händelse av visat intresse från företaget i fråga. Det gick vägen, precis som jag hade räknat ut, för en sådan ansökan måste helt enkelt väcka nyfikenhet.

Tror inte att dagens ungdomar någonsin har sett ett korrekt uppställt (enligt fastställda skrivregler) och välskrivet brev på högklassigt brevpapper med vattenstämpel och allt. På den tiden var det skrivna brevet företagets ansikte utåt. Det var faktiskt också önskvärt att man som sekreterare hade vacker handstil, eftersom många dokument och handlingar skrevs för hand med arkivbeständigt bläck, som det hette. Lät till och med trycka kennelns eget brevpapper hos anrika Gutenbergs Tryckeri i Malmö. Till vänster i brevhuvudet fanns en liten oval huvudbild i svartvitt av Sandylands Catch Penny och Kennel Caccia stod skrivet bredvid med sirlig men elegant skrivstil. Tjusigt värre! Visst låter det som rena rama antiken!! Men, man hade en yrkesstolthet, som jag saknar i dagens samhälle.

Kommer osökt in på hur jag skrev alla stamtavlor för hand när jag påbörjade min uppfödargärning. Skrev man fel, ja, då åkte stamtavlan i papperskorgen och så började man om på nytt. Hade faktiskt speciella filtpennor i olika färger för ändamålet till och med. Fördelen var att man i princip bankade in stamtavlenamnen i huvudet på detta sätt. Man kunde rabbla upp en stamtavla i fem led utan minsta svårighet på den tiden. Annat är det nu, när man genom en knapptryckning får fram en stamtavla i massor med led i en mängd olika databaser på Internet. Jättepraktiskt och snabbt, men man har inte samma stenkoll längre.

Som en liten passus kan nämnas att jag har både Sandylands Catch Pennys och Smitan Appollo Of Sandylands stamtavlor i fyra led, handskrivna av Mrs Gwen Broadley herself. Pollos stamtavla har dessutom ett femte led, som Mrs Broadley skrev separat för att visa hur allt knöts ihop via GB CH Sandylands Mark. Mrs Broadley hade en vacker och personlig handstil. Dessa stamtavlor tillsammans med ett flertal tunna ljusblå Airpost-brev, som viktes ihop så att de bildade kuvertet i sig, är precious to me.

Visst var det väl bättre förr, eller ...?! Nej, det var det nog inte, trots allt!

/Katja

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

2014-01-01

2014 - NYTT ÅR MED NYA UTMANINGAR

I juli månad 2013 övergick jag till en efterlängtad pensionärstillvaro. Äntligen hade jag all tid i världen för mina hundar och barnbarn. Ingen stress och ständig kamp mot klockan. Ingen pendling till arbetet i Malmö i ur och skur, snö och is. Ingen oro för hur jag skulle kunna ha tid för en valpkull. Frukost i lugn och ro och kunna läsa dagstidningen (SDS) precis hur noga som helst, om jag hade lust för det. Städa kan jag göra när jag har lust eller i ärlighetens namn när jag måste. Hundarna smutsar ju onekligen ner en hel del.

Men, visst finns det baksidor med att vara pensionär och då främst den försämrade ekonomin som direkt påföljd. Man måste verkligen trolla med de korvören som står till buds. Som kvinna och i mitt fall huvudansvarig för barnens väl och ve, kände jag mig vid vissa perioder i deras liv tvungen att gå ned i arbetstid. Lägg därtill ett typiskt kvinnoyrke (sekreterare) och bilden av en s k fattigpensionär träder fram. Jag äger varken ett eget hus eller andra tillgångar, förutom mina hundar och som alla initierade vet, genererar hundar inga inkomster utan snarare tvärtom. Men, jag är glad ändå, för jag skulle aldrig vilja vara utan dem för allt smör i Småland!

En annan baksida med att bli pensionär är självklart att man blivit gammal och därmed inte orkar allt vad man vill göra. Tänk om jag hade haft all denna lediga tid när jag var 30 år yngre?! För att inte tala om hur mycket spänstigare man kände sig då! Man har ju inte precis samma figur som då och då menar jag närmast omfånget. Har alltid tyckt att arbete är ett nödvändigt ont. Nej, jag är verkligen ingen karriärkvinna!!

Nu se jag framemot 2014 med stor tillförsikt och stora planer också för den delen. Hoppas bara att  hälsan står mig bi och ekonomin inte blir värre, men det är egentlign inte så 'bara'.

Tjohejochhå!!

/Katja

Home